”Man måste lägga saker bakom sig”
Porträtt | thomas wassberg
Thomas längtar inte tillbaka till träning och tävling. Han längtar till sin skog. Foto Sandra Lee Pettersson

”Man måste lägga saker bakom sig”

Thomas Wassberg är en av våra största skidåkare genom tiderna. Han stormade fram i spåren med rimfrost i skägget och tog medalj efter medalj. I media framställdes han ofta som envis och tystlåten. Men stämmer det egentligen?

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2022-02-07

Vi ses nere vid Skicenter i Åsarna, knappt åtta mil söder om Östersund. Men Thomas vill hellre att vi åker upp till klubbhuset vid skidstadion lite längre bort i byn. Där är det lugnare, tycker han.
Det är också där han håller till för det mesta nu för tiden, ordförande och spåransvarig som han är i Åsarna IK, idrottsklubben som rönt så stora framgångar inom längdskidåkning.
– Vi håller på att förbereda nu och väntar på vintern som inte riktigt vill komma. Men i helgen ska det bli kallt så då ska vi köra med konstsnö. Jag har varit ute och röjt och satt ut snökanonerna.
Det blir ganska mycket jobb med ordförandeskapet och spårandet. Egentligen har han velat sluta, åtminstone som ordförande, säger han. Men det är svårt att hitta någon annan.

Han hänger i, som han alltid gjort. Thomas Wassberg är Åsarnas stolthet, den store skidlegenden som skördat så många medaljer i både OS och VM och som bott i samma hus som han först hyrde och sedan köpte i slutet av 70-talet.
– Jag gjorde lumpen i Östersund och hade börjat åka för Åsarna redan då. Så det vart så att jag köpte huset, i Tyskland som området kallas. Det heter så för att det en gång i tiden bodde en tysk i området, som kom hit och började bränna tegel. Det var innan träindustrin drog i gång här.
I huset, som från början var ett flerfamiljshus med fem smålägenheter, bor han och numera också hustrun Ulrike Wieser som ursprungligen är från Österrike. De träffades tidigt i byn i Österrike där Ulrike bodde och dit Thomas och svenska landslaget brukade åka på träningsläger. Gifte sig gjorde de först häromåret.
– På nåt sätt vart det så att vi träffades därnere. Jag var väl 22 då och hon 18. Det dröjde ett par år, sen kom hon med hit.
Numera pratar de mest svenska ihop men Thomas har blivit bra på tyska också genom åren. Sonen Björn har blivit vuxen och fått egen familj med två barn. De bor i Åre, där äldste sonen börjat spela ishockey.

Som ung var Björn också en lovande skidåkare. Men efter ett tag la han av och utbildade sig till kock. Kanske blev oket för tungt att bära, att vara son till självaste Thomas Wassberg.
– Jo, det kan ha varit lite så kanske. Visst var det tråkigt när han la av, men man måste ju vilja själv. Jag tror inte alls på att försöka övertala någon som inte vill att träna. Man ser ibland föräldrar som driver på sina barn, det är inte bra.
För egen del var det ingen som drev på honom. Förutom han själv då. Föräldrarna stöttade och var med på tävlingar, men drev på gjorde de inte. Men Thomas har aldrig varit rädd för mängdträning och märkte tidigt att det gick bra för honom i spåret.
– Men jag var ingen stjärna som riktigt ung. Det fanns många andra som var bättre då. När det gäller konditionssporter kan du inte se på en ungdom om han eller hon kan bli bra som du kan i tekniksporter. I konditionssport handlar det om hur kroppen svarar på träningen. Motorn helt enkelt.

Sexton år gammal flyttade Thomas från Värmland, där han växte upp med mamma, pappa och en två år yngre syster, till Sveriges första skidgymnasium i Järpen en bit från Åre. En flytt på närmare 70 mil.
– Vi var den första årskullen som flyttade in och visst längtade man väl hem lite första halvåret där. Men man vande sig.
Om han inte tillhörde de allra bästa när han kom dit, så gjorde han det definitivt mot slutet av gymnasieåren.
– Jag tog åt mig träningen på ett bra sätt och började få resultat. Och då blir man som ännu mer sporrad förstås.

THOMAS WASSBERG

Ålder: 65 år
Familj: Frun Ulrike Wieser, sonen Björn, 34, med fru och två barn.
Bor: Hus i Åsarna, sportstuga i Bruksvallarna.
Gör: Ordförande i Åsarna IK, även spåransvarig där.
Bakgrund: Legendarisk längdskidåkare med bland annat fyra OS-guld och tre VM-guld, plus tre VM-silver och ett brons. VM i Oberstdorf 1987 är det han själv rankar högst, med två guld och två silver. Fick Svenska Dagbladets Bragdguld efter OS 1980, där han vann 15 km med en hundradel före Juha Mieto.
Läser: Historietidningar och Illustrerad Vetenskap. Sveriges siste trapper av Christina Falkengård.
Lyssnar på: Rockmusik, hårdrock och metal. Ibland Elton John när han vill slappna av.
Drömmer om: Att få mer tid till att sköta skogen han äger.

Dölj faktaruta

Skidsporten idag ser annorlunda ut jämfört med hur den såg ut på Thomas tid. Han hade aldrig någon egen tränare, körde sina pass och vallade själv sina skidor. Några vallateam i stora bussar fanns inte.
– Visst lyssnade man och tog till sig råd från andra men sen var det jag själv som la upp träningen. Jag tycker väl att det ska vara lite så, att man klarar sig själv. Men idag är det nästan omöjligt för åkarna att hålla koll på det här med vallan själva, med alla olika grenar och utrustning. Det har hänt mycket i sporten men grunden är densamma. Det är sprinttävlingarna som tillkommit och så masstarten som ändrats sen min tid. Då måste du ha spurt på slutet. Det hade nog inte passat mig lika bra.
Mot slutet av Thomas Wassbergs fenomenala karriär, han deltog i fyra OS och tre VM, började det hända saker inom längdåkning.
– 1985 kom skejten, även kallad fristil. Det var mycket strul då i början innan det satte sig. Det var en del konstiga begränsningar och förbud hit och dit. Jag funderade på att lägga av då, 1986, men sen tog jag nya tag och så blev det två år till. Men det berodde inte på förändringarna utan mer att man reste så mycket på Världscupen. Man blir lite less på det till slut. Det blev svårare och svårare att mobilisera den där kraften inför varje helg.
När rivalen Gunde Svan, sex år yngre än Thomas, dök upp blev det en hel del jämförelser de två emellan. Om hur olika de var, att Gunde slipade på varenda detalj medan Thomas sågs som den lite tysta, ibland buttra, som bara körde på.
– Vi drev fram varandra även om vi var olika. I början ville han vinna varenda tävling, och jag kunde väl bjussa på nån tävling nån gång. Men vi var alltid kompisar och har fortfarande kontakt.

Även om han aldrig brytt sig särskilt mycket om vad som skrevs om honom hände det att han ibland kunde tycka att det var lite trist att han framställdes som så envis och tystlåten.
– Man uppfattar kanske sig själv på ett annat sätt. De jobbigaste frågorna är när man ska beskriva sig själv, hur man ser på sig själv. Det kan jag inte svara på, man är som man är och sen kanske det inte alltid stämmer med hur andra ser på en.
Blickar bakåt gör han inte, han tycker att man måste kunna lägga saker bakom sig.
– Jag är funtad så, det är därför jag har lite svårt att komma ihåg mina egna resultat. Det finns många som har bättre koll på det än jag. Jag satt och surrade med han tennisoraklet, Björn Hellberg, för ett tag sen. Han kunde baske mig allt!

Nu för tiden är det en hel del annat än skidor som uppfyller Thomas tankar. Som skogen han äger, den vill han ha mer tid att ta hand om. Att vara ute på jakt med hundarna gillar han också. Fyra fågelhundar har han och Ulrike av rasen korthårig vorsteh. De är som familjemedlemmar och är överallt i huset därhemma. Förutom i sängen. Där går gränsen för Thomas.
– Det är mest Uli som tränar hundarna, men jag är ute och jagar med dem. För det mesta en och en. Det är roligt och avkopplande. Man rör ju på sig när man är ute med hundarna, till skillnad från vid älgjakt när man sitter still i timmar på pass.
Thomas och Ulrike har också varit familjehem i många år, både åt svenska barn och nu de senaste åren åt två afghanska ensamkommande pojkar.
– En av dem har rummet kvar än, fast han sköter sig själv nu för tiden. Att de har bott hos oss har gjort att man får lite inblick i hur de har det i de här länderna, annars har man ju aldrig tänkt på Afghanistan. Man får lite perspektiv…
Det har mörknat utanför klubbhusets fönster och snart måste Thomas hem. De ska ha möte om konstsnön.
Han skulle inte beskriva sig själv som rastlös, men han kommer definitivt inte bli någon som bara sitter.
– Nej, då ska man vara jävligt dålig! Det kommer dröja. Jag gillar att ha saker att göra. Sen kan jag slå mig ner framför teven ett par timmar också förstås. Jag tittar mest på nyheter och naturprogram. Och sport. Rally är kul att titta på. Man har ju kört så mycket bil på dåliga vägar, det kanske är därför det är kul. Jag har åkt med några gånger i en rallybil också, det var härligt. När du inte är van att åka i den farten får du en smärre chock.

Vinterstudion, som för många blivit lite av en institution, är förstås också något Thomas följer.
– Men där får man välja vad man ska titta på, annars finns risk att man blir sittande hela dan, säger han och ler.
Nu har ju vinter-OS också börjat också, då lär det bli ytterligare några timmar framför teven. För Thomas, och för många andra också!

Här kan du läsa tidigare porträtt i Senioren

RÖSTER OM THOMAS WASSBERG

Ulrike Wieser, 61, fru
– Thomas är världens snällaste. Väldigt envis och han kan inte heller sitta still. Han älskar att vara ute i det fria. När vi träffades som unga uppstod en kemi mellan oss som vi byggt vidare på. Jag hade ingen aning om vem han var när vi först sågs.

Gunde Svan, 60, forna rival
– Jag har en helt annan bild av Thomas än många andra hade när han var elitåkare. Många tyckte att han var lite slarvig, kom sent och så där. Men jag vet hur noggrann han egentligen var. När vi var på uppladdningsläger i Davos höll han på och flytta sina bindningar fram och tillbaka många gånger för att hitta bästa läget. Många tror också att Thomas och jag är så olika, men i själva verket är vi ganska lika. Vi är båda lika intresserade av skog och traktorer, vi är båda envisa. Men det måste vi nog erkänna allihop att vi är, vi skidåkare.

Dölj faktaruta

det där med bragdguldet

En sak som många minns om Thomas Wassberg är att han vägrade ta emot Bragdguldet 1980, eftersom han tyckte att det blivit orättvist 1978 när Borg och Stenmark fick dela på det. Då fanns det flera andra kandidater som Thomas tyckte borde ha fått det, bland andra skidåkaren Sven-Åke Lundbäck och skidskytten Ragnar Skanåker. Efter många övertalningsförsök tog han slutligen emot priset 33 år senare, år 2013.

Dölj faktaruta
Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2022-02-07

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2022 Senioren - När insidan räknas