”Jag måste lägga det bakom mig”
Relationer | särkullbarn
Personen på bilden är inte samma som i texten. Foto: Getty Images

”Jag måste lägga det bakom mig”

För drygt två år sedan dog Kristinas man, helt oväntat, i en hjärtinfarkt. Det var mitt i sommaren, och en tung period av sorg följde. Tre månader efteråt satt hon hos en boutredningsman tillsammans med hennes mans två söner.

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2022-05-19

Som varit en del av hennes familj de senaste tjugofem åren.
– Vi umgicks allihop, både med min mans barn och med mina två barn och alla barnbarn. På somrarna brukade vi vara tillsammans i vårt sommarhus i Skåne. Det var alltid jättetrevligt.
Under många år bodde Kristina och hennes man utomlands. För flera år sedan bestämde de sig för att skriva ett testamente.
– Vi skrev att om någon bröstarvinge skulle kräva sin laglott när en av oss dog, skulle de få det. Men vi var övertygade om att det inte skulle bli så, vi var så nära varandra, som en stor familj.
Så kom dagen när hon satt där med sönerna, boutredningsmannen och en revisor. Plötsligt säger den ene sonen att han och brodern vill ha sina laglotter omgående.
– Jag blev chockad och kände mig så ensam. Jag trodde aldrig de skulle agera så, jag hade hjälpt dem med barnbarnen och vi hade alltid haft så trevligt…

Kristina fick kämpa mot gråten och sa att det här skulle innebära att huset i Skåne måste säljas. Den ena sonen satt mest och tittade sig om i rummet, som om han inte ville vara där. Den andra hade en alltmer kylig ton och ifrågasatte de värderingar som gjorts av lägenheten i Stockholm och huset i Skåne.
– Han var kall, som om vi satt på ett företagsmöte. Till slut sa boutredningsmannen att ”nu ändrar vi ton”.
Huset i Skåne var Kristinas och hennes mans paradis på jorden. Där har de snickrat och jobbat och njutit, och det var också där han dog den där sommaren för två år sedan.
– Jag bestämde mig sedan att nej, de ska inte få mig att sälja huset! Jag lyckades ordna det med hjälp av vänner så att jag kunde behålla huset i två år till. Det visade sig till och med bli bra ekonomiskt eftersom det steg i värde.
De två år hon lyckades behålla sommarhuset gjorde henne gott, säger hon. Hon hann sörja och hon hann ta farväl av huset.
Så här i efterhand ångrar Kristina att de inte hade delat upp sina tillgångar så att inte allt tillhörde dem båda.
– Det hade varit betydligt lättare om en av oss ägt huset och den andra lägenheten, till exempel. Och likaså om vi hade skrivit att våra respektive sparpengar var enskild egendom. Men vi hade inte skrivit något, så allt lades ihop och skulle delas. När alla lever och man har det bra tillsammans är det inte något man går omkring och tänker på.

Vid hennes mans urnnedsättning träffades de alla igen. Stämningen var spänd och sedan dess har hon inte hört ett ljud från den ena bonussonen. Den andra skickade en födelsedagshälsning när hon fyllde år, nu ett par år senare. Själv skickar Kristina födelsedagskort till alla barnbarnen.
– Men det är som om jag inte finns för dem längre. Tjugofem år och sedan finns man inte. Jag håller en dörr på glänt. Jag är beredd att träffas igen om de skulle vilja även om det förstås aldrig blir som förut. Men jag lägger det här bakom mig nu. Jag har mina egna barn och barnbarn, jag har vänner och ett bra liv. Mina barn har hus i Skåne så jag kan komma dit också, även om jag inte längre har ett eget hus där. Livet går vidare. Men sorgligt är det ändå.

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2022-05-19

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2022 Senioren - När insidan räknas