Ålderism: ”Han dominerar varje rum han kommer in i. Hans röst är låg och suggestiv, han växlar blixtsnabbt mellan charm och skärpa.” Det är inte ofta en 62-åring beskrivs så i svensk press som här i SvD. Tänk bara på det foto som så ofta kompletterar en artikel om äldre i svensk press; en åldrig hand som vilar på en krycka.
Den som beskrivs är inte heller svensk utan fransman, Dominique Strauss-Kahn, trolig kandidat till posten som fransk president.
I Sverige är man uträknad långt tidigare än vid 62 år. SvD Näringsliv skriver den 8 maj om Åldersfällan och om åldersfixeringen på arbetsmarknaden, där alla vill ha en 35-åring. ”Hur länge tror du han orkar” är ett vanligt resonemang i styrelserummet, om en påtänkt vd är 54 år.
För att klara välfärden är det nödvändigt att fler äldre stannar kvar i arbetslivet och det politiska budskapet är: jobba längre.
Hur är det då i det politiska livet? I rikets högsta beslutande politiska församling, Riksdagen, är bara åtta ledamöter över 65 år. Det är den yngsta riksdagen sedan allmänna rösträttens införande.
Efter valet 2010 larmades det i pressen om att färre kvinnor tar plats i riksdagen -andelen kvinnor hade sjunkit från 47 till 45 procent – men inget larm om att inte ens tre procent av riksdagsledamöterna är över 65 år.
Vi äldre har alltså inte vår rättmätiga plats i dagens samhälle.
Men det är vi äldre som själva har nyckeln till att ändra det svenska attitydklimatet. Vi är många; 1,8 miljoner 65+ utgör 25 % av väljarkåren och vi är resursstarka.
Låt oss göra som de unga; hävda oss med självförtroende, övertygade om att det är kompetensen och erfarenheten som är det viktiga och det som krävs för ett bra jobb och för ett bra beslut,
rösta på varandra och framhäva varandra.
Kort sagt : kräva plats och inflytande på samma sätt som de unga så framgångsrikt har gjort.
Generationen 65+ behövs i politik och samhälle!
Marianne Watz
65+, och landstingsledamot i Stockholms läns landsting
