”De talar till mig som ett barn”
Omsorg | den nya tidens seniorer
Olle och Monica Nilsson njuter av vårsolen hemma i Jönköping. Foto Anna Hållams

”De talar till mig som ett barn”

Villan i Jönköping ligger vackert på höjden med utbyggd terrass och milsvid utsikt över Vättern. När han tar emot badar stan i sol från en klarblå himmel.

Jan Arleij
Publicerad 2022-04-18

– Vi är mer än tacksamma för att vi kan bo så här fint, säger Olle Nilsson, snart 89.
Han och hustrun Monica ber oss stiga in. På vardagsrumsbordet solbelysta tulpaner, efter barnbarnens besök i helgen.
Olle gick i pension 1998 och blev bums medlem i SPF Seniorerna. Ett långt yrkesliv som allmänkirurg var till ända.
– De första femton åren tillbringade jag mycket tid ute i min snickarverkstad som jag har i garaget. Det har jag tyckt väldigt mycket om. Det har också blivit en hel del i trädgården. Sen har vi rest, mest inom landet, och mycket i fjällen.
Men numera säger ryggen stopp. Gamla skador efter bland annat ett diskbråck. Olle går med käpp och blir fort trött. Verkstaden får oftast stå tom och inga långresor.
Förluster som han tar med jämnmod.

Att få ha en sådan här lokal att snickra i förlänger utan tvekan livet, säger Olle Nilsson. Foto Anna Hållams

– Jag har lusat ner dem som vill ha mina snickerialster tillräckligt, säger han med ett skratt. Och på vintern blir det ändå ganska kallt i verkstan.
Det finns mycket som väger upp, säger han.
– Jag har så oerhört mycket att vara glad för här och nu. Min hustru till exempel, säger Olle och kastar en varm blick över soffbordet.
– Vi kan bo kvar i vårt hus som vi trivs så bra i. Trädgårdsarbete i lugn takt är mitt andningshål.
– Vi är förhållandevis friska för vår ålder. Jag inser att vi på många sätt är väldigt priviligierade, säger Olle stillsamt.

Det finns också tre barn, nio barnbarn och vänner att träffa.
Men en del av kompisarna har också gått bort. Det är kanske det tuffaste med att bli äldre, att förlora gamla vänner, menar både Olle och Monica.

Man behöver inte kämpa med prestige eller försvara sig som förr

Det bästa då med att bli äldre?
Olle funderar en god stund på svaret.
– Man behöver inte kämpa med prestige eller försvara sig som förr. Man kan säga vad man tycker i de flesta samtal. Det är rätt skönt.
Tyngre är att man inte alltid hänger med som man skulle vilja, eller behöva.

Olle berättar om sin mobiltelefon. Plötsligt gick det inte längre att ladda ner bank-id, eller komma in i den digitala Kivra-brevlådan eller få fram vaccinationsbeviset. Det var bara att köpa en ny.
– Ingen ekonomisk bagatell precis, de där tusenlapparna. För många blir det ett mycket högt hinder, säger Olle.
Att vara tvungen att logga in med bank-id för att komma i kontakt med vården är alltför krångligt för många, anser han.
– Vi klarar det, men många gör det inte. Det är det mest bekymmersamma resultatet i hela rapporten.
Olle och Monica, som varit sjuksköterska, vet hur man hittar rätt i vården.
– Jag har inte nekats behandling som jag sökt men däremot har jag upplevt lite för många gånger att bli tilltalad som om man vore ett barn, säger Olle.

Hela 422 medlemmar i SPF Seniorerna har passerat 100-årsstrecket!

Dölj faktaruta

Monica kan inte låta bli att skratta.
– När Olle kommer ut från diabetessjuksköterskan kan han vara riktigt irriterad och brista ut att ’Jag är inte fem år!’, berättar Monica.
– Det är samma sak hos tandhygienisten.
 Vad kan det bero på?
– De prackar på en någon sorts övertydlighet för att de inte verkar tro att man hör eller ska förstå, säger Olle.
Monica håller med.
– Det finns ett sätt att prata med gamla inom vården som att ’nu ska vi herr Andersson sätta oss på stolen här…’, den stilen. Jag inser att jag själv har gjort mig skyldig till det där…
– Man tänker ju med viss fasa på äldreboendet i framtiden om personalen ska börja lirka med en så där. Det är som att man inte förstår hur det uppfattas av den äldre. Jag skulle bli galen.

På bussen händer något annat. Folk är visserligen hjälpsamma, berättar Olle.
– Men jag far faktiskt illa när damer reser sig bara för att jag har käpp. Jag vill klara mig själv. Men det där är väl också en svaghet hos mig… Jag har svårt att ta emot hjälp, har alltid varit sån.
 Du finns nu högt uppe på det årsrika berget. Vad har du för utsikt, vad tänker du om livet?
– Att det är kort tid kvar. Jag är synnerligen medveten om att varje månad inte på något sätt är garanterad. Men man är duktig på att tränga undan det, man skjuter sanningen framför sig och tänker egentligen inte mer på det nu än när man var yngre.
Sätter du ett högre värde på livet?
– Ja, det tror jag. Det blir andra saker man värderar upp, som gemenskap med de människor man älskar att vara tillsammans med, barn och barnbarn, och gamla vänner.
– Prylar får mycket mindre betydelse. Man vet att det inte är så mycket att satsa på, varför ska jag köpa ny bil nu när den gamla ändå rullar…
 Det låter som att livskänslan kan bli intensivare med åren?
– Ja, det tror jag faktiskt. Man njuter ännu mer av en fin vårdag. Man slås ännu mer av hur fantastiskt det är på något sätt.
 En förundran, inför tillvaron?
– Ja, förundran, det är nog rätta ordet.
Sedan ägnar man sig lite mer åt nostalgi när man blir äldre, lägger Olle till.
– Det är härligt. Även om jag är rejält omusikalisk så kan jag numera glädja mig intensivt åt till exempel Olle Adolfsson. Sådant hände inte förr.

Jan Arleij
Publicerad 2022-04-18

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2022 Senioren - När insidan räknas