De skrev sina liv – tillsammans

Hur uppfattar två bröder sin uppväxt och samhällsutvecklingen i stort? Det har författarna Kjell och Mårten Westö undersökt i sitt första gemensamma bokprojekt. Text Kurt Mälarstedt Foto Rickard Nilsson

Författarbröderna Kjell och Mårten Westö kom för ungefär fem år sedan på att det kunde vara roligt att skriva en bok tillsammans. Nu har Åren kommit ut i både Sverige och Finland, och finns redan översatt till finska.
De har skrivit 25 texter var, miniessäer om händelser och företeelser som etsat sig fast i minnet.
Vi träffas över en lunch i Helsingfors-stadsdelen Tölö, där Mårten Westö bor. Kjell Westö har cyklat hit från sitt hem på Skatudden. Nu äntligen med hjälm på huvudet, därtill övertalad av sin bror efter en olycka i våras.

Det är sex år mellan bröderna. Kjell är född 1961 och Mårten 1967.
Kjell är en av Finlands mest framgångsrika och prisbelönta författare. Hans romaner har sålt bra på både svenska och finska efter genombrottet med debutromanen Drakarna över Helsingfors (1996), som följdes av ytterligare tre fristående romaner om Helsingfors. Hägring 38, en thriller-
artad skildring av två svåra perioder i Finlands historia, inbördeskriget 1917 och slutet av 30-talet, belönades 2014 med Nordiska rådets litteraturpris.
Mårten är mindre känd utanför Finland. Han har gett ut fem diktsamlingar och två novellsamlingar och översatt ett stort antal skönlitterära böcker till svenska från finska och engelska.
Han har liksom sin bror en bakgrund som journalist och medverkar som kolumnist i bland annat Hufvudstadsbladet.
Ingen av dem har skrivit något direkt självbiografiskt tidigare, även om Kjell, som han säger, öste ur ett rikt förråd av anekdoter från sin uppväxt i sin första roman. Mårten utgår gärna i sitt skrivande från en bild, en händelse i sitt eget liv, säger han.
Nu beskriver de Åren som en gemensam memoar, men långt ifrån någon heltäckande redogörelse för deras liv. Texterna är essäistiska nedslag om stort och smått i några fritt valda år som inte är kronologiskt ordnade.
– Fältet var helt fritt. Vi kom bara överens om att vi skulle få tilltala varandra i texterna, men inte alltför mycket. Framför allt ville vi inte göra det till en brevväxling, säger Kjell Westö.
– Vi hade ambitionen att koppla privata minnen och personliga texter om olika år till den allmänna utvecklingen i Finland, men också ge utblickar till världen utanför Finland, säger Mårten.

En av Mårtens texter handlar till exempel om motsättningar och slagsmål mellan finsk- och svenskspråkiga ungdomar i 70-talets Helsingforsförort Munksnäs.
I en annan text reflekterar han över de ”hål” som kriget, andra världskriget, skapade i finländska familjer. Brödernas pappa var bara två år gammal när hans egen pappa stupade i kriget 1940, deras mamma var i sin tur tre år när hennes pappa stupade.
Kjell minns i en text med stort vemod sitt sista möte med Jörn Donner 2019, tre månader innan Donner dog. I en text om en resa till Rhodos 1981 avslöjar Kjell att han där inför några flickor från Helsingfors utgav sig för att vara italienare och hette Gianni.
Varför berättar Kjell detta om ”Gianni”, och annat i samma stil?
Jo, för att han vill att Mårten ska förstå något som han, Kjell, har dolt för alla i sitt liv: att han länge hett ville låtsas att han var någon annan. Ja, visst har detta något att göra med hela hans författarskap.
Genom Mårtens texter har Kjell på samma sätt lärt sig en del nya saker om sin bror.
– Jag visste till exempel inte att Mårten under en period var så intresserad av 50-talet, rockabilly och The Doors.

Båda behärskar finska så bra att de ibland till och med skriver artiklar på finska, dock sällan skönlitteratur.
– Vi gjorde vårt första framträdande igår på finska och svenska omlott. Man får vara snabb i huvudet när varannan fråga kommer på svenska och varannan på finska. Jag vet inte hur många gånger om dagen jag byter, båda språken är så ingrodda i min vardag, säger Kjell.
I Åren skriver Mårten att konflikterna med finskspråkiga ungdomar när han var i tolvårsåldern väckte en så stark vilja hos honom att inte bara lära sig finska – det gjorde han också så småningom – utan även att assimilera sig, ”ibland intill självutplåning”. Han ville till och med ändra sitt namn till Martti Länsisaari (finska för västö), men det satte föräldrarna stopp för.

Bröderna berör varsamt sina föräldrars olika bakgrund. Kjell skriver om det motstridiga sociala arvet: moderns akademiska patricierbakgrund och faderns härkomst bland fattiga fiskare och bönder i Österbotten. Mårten beskriver modern som tillbakablickande och nostalgisk, fadern som framåtblickande, alltid på jakt efter nytt.
Moderns kroniska depression och föräldrarnas skilsmässa präglade brödernas uppväxt. Moderns öde blir ett tydligt tema i boken, som inleds med Kjells skildring av sitt tidigaste minne.
Han är sex år gammal och sitter i baksätet i sin pappas nya bil bredvid Mårten, fyra eller fem månader gammal, i en bäddad korg. De ska hälsa på sin mamma, som vårdas på en anstalt i Veikkola. Pappan kör fort, som vanligt.
Boken avslutas med Mårtens berättelse om mammans död på Mejlans sjukhus 2015. Han minns deras sista möte på tu man hand vid en konsert på Musikhuset. I pausen berättade mamman plötsligt om den psykoanalytiska behandling hon genomgick på 60-talet efter sin första förlossningsdepression som hon tidigare inte hade talat närmare om.
Musik är viktigt för bröderna. De lyssnar mycket och de har bandet What? tillsammans, med Mårten på gitarr, bas och sång och Kjell på elgitarr.

När de planerade sin gemensamma bok föreslog Mårten att de skulle utgå från en viss låt för varje år. Men Kjell bromsade eftersom musiken spelar en så stor roll i den roman, Tritonus, som han arbetade med just då,
Ändå ljuder musik starkt genom hela boken. Inte minst de låtar de tagit med sig från ungdomsåren. Med hjälp av Spotify kan läsaren lätt skapa sig ett soundtrack till Åren.

Kommentera