Det är kicken man vill åt!
Leva & uppleva | Passion i min pension
Annika tränar i en vindtunnel med sina barn Herkules och Emma. Foto: Margareta Bloom Sandebäck.

Det är kicken man vill åt!

Efter ett långt uppehåll tog Annika Lindh upp sin passion igen – fallskärmshoppning! Adrenalinkicken hon får av att hoppa är svår att få på annat håll.

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2021-04-24

När Annika träffade sin blivande man Bosse behövde han elever till en fallskärmskurs han skulle hålla i. De hade gemensamma bekanta, och han frågade Annika om hon hade lust att lära sig hoppa.
Det hade hon, hon är inte typen som tackar nej till nya utmaningar. Dessutom hade hon varit nyfiken på att lära sig hoppa fallskärm redan tidigare. Det tog ett år, sedan var hon färdig fallskärmshoppare – och hon och Bosse ett par.
Tidigare brukade de åka runt i världen och hoppa tillsammans med andra. Det kallas för ”boogies”, när många samlas för att hoppa tillsammans och göra formationer. Annika har hoppat i flera olika länder i Europa, och också i Thailand, Malaysia, USA och Brasilien.
– Det hopp jag kanske minns mest av alla är när vi hoppade i Thailand en gång. Då var vi 36 kvinnor som hoppade tillsammans. Det var fantastiskt. Jag hade vår första son i magen då. Han håller också på med hoppning idag.
När barnen kom blev det till slut svårt att hålla igång med hoppandet, av praktiska skäl.
– Jag hoppade fortfarande när jag var gravid med vårt andra barn. Men sedan blev det svårt att få ihop allting rent logistiskt. Helt plötsligt när man skulle ge sig iväg kunde det hända något. En gång fick ett av barnen en geting i halsen, ja, då var det bara att vända hem igen.

Det är ju alltid ett visst påslag innan man ska hoppa men så fort man är ute i luften försvinner allt sådant.

Femton års uppehåll blev det för Annikas del. Maken hade egentligen lagt hoppandet på hyllan då, men eftersom alla tre barnen ville lära sig hoppa när de blivit stora blev det några år när hela familjen gjorde det tillsammans.
-Det var fantastiskt roliga år och ett väldigt bra kitt för oss som familj. Att uppleva det här tillsammans och få den här kicken ihop, det är oslagbart. Vi gjorde formationer tillsammans och det är nog ganska unikt att en hel familj på fem gör det.
Lite läskigt var det ändå när Annika skulle göra sitt första hopp igen efter femton år.
-När vi var på väg upp i planet kände jag mig alldeles torr i munnen och väldigt stressad. Det är ju alltid ett visst påslag innan man ska hoppa men så fort man är ute i luften försvinner allt sådant. Då är det bara full fokus som gäller. Och lyckokänslor!

Ibland går jag dit och bara sätter mig och tittar lite när andra hoppar.

Rädd är hon i princip aldrig. Det är ytterst sällan det händer något oförutsett.
– En gång i Tjeckien när vi hoppade formation kom det plötsligt en hoppare uppifrån när jag precis fällt ut min skärm, då blev jag rädd för vad som skulle kunna ha hänt om vi trasslat in oss i varandra. Det är därför många är noga med vilka de hoppar tillsammans med. Man vill kunna lita på att alla är är alerta och har koll på vad de gör.
Förra året skulle Annika egentligen ha åkt på träffar och hoppat i Ungern, Tjeckien och Italien. Men på grund av pandemin blev det ingenting av med det.
– Men jag hoppas snart kunna åka till vår lägenhet i Florida. Det är på ett 55+ boende som ligger nära ett flygfält, på gångavstånd från lägenheten. Vi skaffade den av den anledningen. Att det är så lätt att få möjlighet att hoppa där. Det är som en drog när jag är där. Ibland går jag dit och bara sätter mig och tittar lite när andra hoppar.
Sextio sekunder har man på sig i luften innan man fäller ut fallskärmen. Man faller fort, runt 180 km i timmen, och hinner ganska långt på denna enda minut.
– Man minns allt från de sekunderna efteråt, varenda detalj, säger Annika. Så alert som man är då är man nog aldrig annars…

Annika Lindh

Annika Lindh. Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Ålder: 68 år
Familj: Maken Bosse, barnen Hercules, 31, Erik, 28, och Emma, 25. Barnbarnet Atlas, 2. Hundar (föder upp Jack Russell), 6 miniatyrhästar, 5 dvärgåsnor, ett gäng höns och ett antal får.
Gör: Driver en djuragentur som förmedlar djur till olika film- och reklamuppdrag.
Passion: Fallskärmshoppning! Hoppar numera cirka 200 hopp varje år.

Dölj faktaruta

Hon tänker fortsätta hoppa så länge det känns roligt och så länge hon får en kick av det. Och som det känns nu är det inte något som håller på att avta.
– Ibland önskar jag nästan det, att jag skulle tröttna. Tänk vad mycket tid för annat jag skulle få då, till trädgården och djuren till exempel. Men nej, än så länge vill jag fortsätta.

Hon har en teori om att eftersom hon egentligen är en ganska introvert människa tillför hoppningen den energi och det rus i kroppen som hon också behöver.
– Jag tror att vi introverta behöver lite kickar i livet ibland. Det mår man bra av.
Så många jämnåriga som hoppar känner hon egentligen inte. Inte här hemma i Sverige. I Florida däremot är det många äldre som är aktiva.
– Därför är det ibland lite lättare där, man bara går dit och det finns alltid några att hoppa med. Här hemma är det mer med olika discipliner, som formationshoppning, men jag är mest ute efter att hoppa bara för att ha skoj.
Vad brukar det bli för reaktioner när hon berättar att hon håller på med fallskärmshoppning?
– Jag brukar faktiskt inte prata så mycket om det med vem som helst, det gör man mest med de andra som hoppar. Det går liksom inte att förklara för någon som aldrig hoppat, de förstår inte vad man håller på med. Men när man är med de andra är det alltid väldigt bra snack, och då spelar det ingen roll vad man håller på med utanför hoppningen. Alla är på samma nivå när vi är där.

 

Lennart hoppade tills han var 88!

Lennart Klackenberg, 90:
– Jag hoppade fallskärm i 37 år, fram till att jag var 88. Då tänkte jag att det kanske var dags att sluta ändå. Man vet ju inte riktigt med kroppen. Men jag har haft väldigt mycket roligt med hoppandet, det är en sport där alla är väldigt vänliga och hjälpsamma mot varandra. Det här att hoppa ut på 4 000 meters höjd och göra formationer med kamrater, det är en fantastisk känsla. De riktigt stora formationerna minskade jag ned på med åren. Jag tyckte väl inte att jag var riktigt lika duktig när jag var 88 som när jag var 60. Men fantastiskt roligt har jag haft, och ungefär 2 900 hopp blev det totalt.

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2021-04-24
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2015 Senioren - När insidan räknas