Robert och hans alpackor
Leva & uppleva | Passion i min pension
Robert Ricken och hans alpackor. Foto: Susanne Lindholm

Robert och hans alpackor

Efter ett spännande men stressigt liv som distriktsåklagare och advokat i staten New York kopplar Robert Ricken nu av med sina tre alpackor på en gård utanför Piteå. – Vi flyttade till min frus hemgård när jag gick i pension. Mitt livs bästa beslut!

Tidningen Senioren
Publicerad 2021-05-03

Det är en gnistrande solig vinterdag när vi kör in på Katarina och Robert Rickens gård i Lakafors två mil utanför Piteå. Bakom den gamla ladugården syns fårhagen med sju tackor och inne i ladugården går ett 50-tal höns omkring i olika storlekar och färger.
– Jag älskar höns och vill ha så många olika arter som möjligt. Nu får jag ägg som är turkosa, gröna och många nyanser av beige och brunt, berättar Katarina Ricken.
Men det som får byborna att spärra upp ögonen är gårdens tre alpackor. Den ulliga trion ser ut som minikameler där de spatserar omkring i hagen. Kylan på minus tio grader bekommer dem inte det minsta.
– Tvärtom har de så tjock ull att vi måste klippa dem på försommaren, annars blir det för varmt. I Anderna i Sydamerika strövar alpackorna fritt ungefär som renarna gör i Norrbotten och det kan bli kallt i bergen. Traditionellt är de värdefulla för sin ull, medan deras kusiner lamadjuren används som packdjur, berättar Robert Ricken.

 Det är djur som kräver att det är lugnt och stilla runtomkring.

Han sätter ofta grimmor på dem och promenerar runt med dem i byn. Ibland tar han med dem på utflykter och till sommaren funderar han på att ge sig ut och tälta med dem.
– Det är djur som kräver att det är lugnt och stilla runtomkring. De tycker inte om häftiga rörelser och stress. Därför passar det så bra för mig att ha dem, för jag måste ta det lugnt och sakta ner mina rörelser när jag är med dem.
Alpackorna är betydligt mindre än sina släktingar lamorna och tillhör kamelfamiljen. De är cirka en meter i mankhöjd och väger mellan 60 och 80 kilo. Och visst är de mjuka och gosiga. Men alpackorna väljer själva när de vill vara sociala. Om de känner sig trängda kan de spotta som försvar.
– Men våra alpackor har aldrig spottat på en människa, däremot kan de spotta på varandra om de bråkar om vem som ska äta först, säger Robert Ricken.

Alpackor trivs bäst ihop, såväl med varandra som med människor och hundar.

 

Tillsammans med Katarina och deras tre barn flyttade han hit, till Katarinas hemgård, för 19 år sedan. Då hade han ett långt yrkesliv som distriktsåklagare och advokat bakom sig. Han är uppväxt i New York City i en judisk familj men drömde alltid som barn om att bo på landet och ha många djur. Efter att ha arbetat som distriktsåklagaren i Bronx flyttade han 16 mil norrut till Woodstock några år efter den legendariska Woodstockfestivalen med sin dåvarande fru och två döttrar. Där hade han en gård och drev egen advokatbyrå. När äktenskapet krackelerade träffade han Katarina som hade åkt till USA från Piteå för att jobba som au-pair. Kärlek uppstod och 38 år senare är de fortfarande tillsammans.
– Katarina och jag hade länge känt att USA höll på att utvecklas åt ”fel” håll. Under George W Bush regim när USA invaderade Afghanistan, bestämde vi oss för att jag skulle gå i tidig pension och att vi skulle flytta med våra tre yngsta barn till Sverige. Det var det bästa beslutet i mitt liv.

Robert Ricken

Ålder: 78 år
Bor: På en gård i byn Lakafors två mil norr om Piteå i Norrbotten
Familj: Hustrun Katarina 57 år, barnen Jill, Amanda, Rebecca, Joseph och Benjamin och sju barnbarn
Tidigare yrke: Advokat
Passion i min pension: ”Mina tre alpackor Bernard, Hansen och Nelson. Jag älskar att gå på promenader och göra utflykter med dem.”

Dölj faktaruta

Barnen hade hemskolats i USA och när de kom till Lakafors fick de för första gången gå i en vanlig skola i grannbyn Norrfjärden. Katarina och Robert blev besvikna när de fick höra att barnen ibland fick höra antisemitiska kommentarer och när de blev inbjudna att besöka deras klasser och berätta om judiska seder och kultur tackade de naturligtvis ja. Sedan blev de inbjudna att besöka fler klasser på andra skolor.
– Ända fram till coronapandemin har vi fortsatt att åka runt trots att våra barn nu är i 30-årsåldern och till och med har egna barn, säger Robert.
Sonen Jospeh som bor i ett annat hus på gården med sin familj har gått i sin fars fotspår och är kammaråklagare i Luleå. När Katarina och Robert har varit borta har han ibland fått rycka ut och jaga ifatt alpackorna. För även om de ser beskedliga och lugna ut kan de rymma när de får chansen.
– Fördelen är att det räcker med att få tag på en så följer de andra efter. De är flockdjur som aldrig kan vara ensamma. Därför måste man ha minst två, helst tre, säger Robert.
Efter att Katarina levt ut sitt intresse med får och höns tyckte han att det var hans tur att skaffa sig sina favoritdjur – lamor – för fem år sedan.

Ullen.

 

Men det visade sig att i Sverige är det alpackor som är vanligast. De åkte ner till en uppfödare i Härnösand och köpte Bernard och Hansen. Egentligen ville de köpa Nelson som är grå också, men de fick höra att han skulle användas till avel på grund av sin ovanliga färg. Men ett år senare hörde uppfödaren av sig och sa att ullen tyvärr var för sträv för att man skulle avla på honom. Katarina och Robert körde genast till Härnösand och köpte honom. Frågan var bara om Bernard och Hansen skulle acceptera den nya flockmedlemmen.
– Det var så gulligt för direkt när han kom ut i hagen virade Hansen sin hals runt Nelsons. De kände igen varandra och hade uppenbarligen saknat varandra!

Nu är alla tre alpackorna goda vänner. På vintern står de i en lada på gården men kan gå ut i hagen när de vill. På sommaren betar de på ängen nedanför huset. Ett kännetecken för alpackor är att de alltid gör sina behov på samma ställe. Det gör att det blir en fin liten gödselhög i hagen och på sommaren använder Katarina och Robert gödseln till sin trädgård och växthus.
– Fördelen är att gödseln inte behöver brinna utan kan användas direkt, menar Katarina.
Det är dags för promenad och Robert sätter på grimmorna på alpackorna. De ställer lydigt upp sig och låter honom klappa dem. Oss främlingar tittar de mer skeptiskt på, men när vi får bjuda på lite pellets kommer de gärna fram och äter ur handen.
– Mitt nästa projekt är att lära mig spinna så att jag kan sticka tröjor av ullen, säger Katarina.

Text Ann-Katrin Öhman
Foto Susanne Lindholm

Tidningen Senioren
Publicerad 2021-05-03
senioren-nr-3
Artikeln är hämtad ur Senioren nummer 3 / 2021. Missa inget innehåll - bli medlem i SPF Seniorerna och få Senioren kostnadsfritt eller starta en prenumeration på Senioren.
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2015 Senioren - När insidan räknas