En kamp för varje barn
Leva & uppleva | Tema insamling
Boklådan har kommit! Eva Holmberg Tedert brukar ta med sig ett par av barnen när hon köper böcker, så de får vara med och välja.

En kamp för varje barn

När Eva Holmberg Tedert kom till Nepal ville hon lära sig mer om meditation och buddhism. Men det gick inte att blunda för den fattigdom hon såg. Numera viger hon sitt liv åt att hjälpa gatubarnen där.

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2020-12-06

För några år sedan, närmare bestämt år 2008, var Eva Holmberg Tedert på en föreläsning med en buddhistmunk här i Sverige. När han berättade om olika hjälpprojekt i norra Indien och Nepal, undrade Eva om det var något hon kunde göra för att hjälpa till?
– Han gav mig ett nummer till en svenska som höll på att bygga en skola i Nepal, så jag tog kontakt med henne och började hjälpa till att samla in pengar.
Efter ett tag åkte Eva ner till Nepal på några veckors semester. Hon bodde på ett gästhem i ett kloster, tanken var att hon skulle lära sig meditera och uppleva landet. Buddhistmunken, som hon fortfarande hade kontakt med, undrade om hon kunde hjälpa gatubarnen i Katmandu på något vis.
– Jag tänkte ”jag är medelålders, medelklass, medel allting, varför skulle jag inte kunna?” Det gick inte att vara i Nepal och blunda för verkligheten. Det var fullt av gatubarn där, säger Eva.
Tillsammans med några munkar från klostret gick hon runt på gatorna i Katmandu och delade ut mat, skor och kläder till barnen.
– Efter ett tag tänkte jag att det var lite konstigt att vi bara träffade på pojkar. Var var alla flickor?

Hamnade i människohandlarnas händer

Ganska snart förstod hon att flickor som levde på gatan hamnade i människohandlarnas händer och smugglades över gränsen till Indien för att användas på bordeller.
– Det är passfrihet mellan Indien och Nepal, så det är inte svårt att föra över barn där.
Hon insåg att det inte skulle hjälpa särskilt mycket att komma till Katmandu då och då och dela ut mat till de barn hon såg på gatorna. Problemen var större än så.
– Jag pratade ihop mig med en tibetansk lama jag träffat och min väninna Marga från Rättvik. Vi kom över ett hus vi fick hyra, eller det var mer som ett ruckel faktiskt, så vi fick börja med att renovera det.
– En dag kom en flicka dit med sin lillasyster och bad oss gömma henne. Pappan tänkte sälja henne. Vi gjorde det, det fanns inget alternativ. De blev de första flickorna som fick flytta in i huset, som sedan blev ett flickhem.

 

Eva med Palzom som just fått hörapparat. Hon hade inte hört något på många år.

 

 

Ute i byarna får kvinnorna hjälpa att starta biodlingar och sedan sälja honungen.

 

Vi tog med oss dem hem till byn de kom ifrån, för att ordna med papper åt flickorna.

De fick kämpa för att få registrera flickorna. Gatubarn har inga födelseattester, de finns inte i registren.
– Men de här flickorna hade i alla fall sina föräldrar kvar i livet, även om de levde på gatan och var alkoholiserade. Vi tog med oss dem hem till byn de kom ifrån, för att ordna med papper åt flickorna. Till slut fick vi tag i en farbror som kunde intyga att pappan var hans bror och flickorna dennes döttrar. Så nu är de registrerade och kan gå i skolan. Man får kämpa med alla sådana här detaljer hela tiden, det är som ett detektivarbete.
Eva insåg snart att hennes egna privata pengar inte räckte så långt. Hon registrerade en ideell förening hos Skatteverket, Gatubarn i Nepal, för att kunna få ett 90-konto och samla in lite mer pengar.
– Till en början var det mest mina vänner som bidrog, en del med en hundralapp då och då, andra med någon tusenlapp. Vi fick bilda en nepalesisk organisation på plats också, där nepaleser ingår i styrelsen. Det måste man göra för att få driva verksamhet. Det var också första gången jag grälade med buddhistmunken, som inte tyckte att vi kunde ha med kvinnor i styrelsen. ”De vill inte”, påstod han. ”Det vill de visst”, sa jag och hittade tre kvinnor som ville vara med. Vi har skrattat åt det här i efterhand, han och jag.

Det farligaste en kvinna kan göra i de här områdena är att bli gravid och föda barn.

De skaffade så småningom ett hus till, så nu har de två hus – ett som är reserverat för flickor och ett för alla gatubarn som behöver lite mat, värme och kläder.
Verksamheten växte fort och Evas liv började ta en annan vändning. Nu var det ingen hobbyverksamhet längre. Många av flickorna som kom till flickhemmet hade samma historia att berätta. ”Min mamma dog.”
– Det farligaste en kvinna kan göra i de här områdena är att bli gravid och föda barn. Det finns ingen vård för den som är fattig. Så vi ser till att utbilda kvinnor till sjuksköterskor och barnmorskor också, vi finansierar deras utbildningar. Hittills är nitton tjejer klara med sina studier.
Vid den här tiden jobbade Eva fortfarande hemma i Sverige, på Arbetsförmedlingen och försökte sköta verksamheten i Nepal på sidan av.
– Men jag kände att jag höll på att jobba ihjäl mig. Så förra året, när jag fyllde 61, gick jag i pension. Jag tillhör sista årskullen som fick ta ut pension vid 61 års ålder. Min pension är skruttig, särskilt som jag varit tjänstledig fyra månader om året för att vara i Nepal och så att jag gick redan vid 61. Men det är värt det. Jag bor i en billig etta, den kostar bara 1300 i månaden. Och jag har ingen bil, de pengar som inte går till mat går till Nepal.

En grupp flickor som fått gå på Medical Collage. De flesta gick grundutbildning till sjuksköterska.

Vill ni hjälpa gatubarnen i Nepal?

  • Man kan bidra med pengar till Eva Holmberg Tederts förening Gatubarn i Nepal på bankgiro 900-3658 eller Swish 1239003658.
  • Man kan också bidra på annat sätt. En grupp pensionärer i Sjurberg utanför Rättvik bakar till exempel en gång per år. Sedan säljer de kakorna och bullarna och skänker vinsten till barnen i Nepal.
Dölj faktaruta

Folk mutade sig in på utbildningen

Just nu kan inte Eva ta sig dit på grund av pandemin. Men hon pratar med många i Nepal via Skype i princip varje dag, och håller sig uppdaterad.
– Jag var till exempel orolig för en av de flickor vi hjälper. Hon bor kvar hemma, men vi betalar mat och skola för henne. Jag kände mig orolig över hur hon egentligen hade det hemma hos sina föräldrar som är väldigt fattiga. Så en medhjälpare åkte dit och det visade sig att hon inte alls mådde bra. Maten vi ger åt pappa och storebror upp, lillasyster fick inte mycket. Så nu cyklar min medarbetare dit med maten och sitter med medan flickan äter.
En annan flicka de hjälper, som kommer från en by i norra Nepal och som Eva fick tips om att de borde hjälpa för att hon var så väldigt begåvad och borde få studera vidare, går just nu en läkarutbildning i Filippinerna.
– Vi tog henne först ner till Katmandu där hon fick gå gymnasiet och sedan söka in på läkarutbildningen där. Hon fick bästa resultatet på intagningsprovet, men kom ändå inte in. Det visade sig att folk mutade sig in på utbildningen! Det var komplicerat att reda ut det där, så vi ordnade så att hon fick gå utbildningen i Filippinerna istället.

Vi kan inte hjälpa alla

Förutom de två barnhemmen hjälper Evas förening alltså även andra barn, som kan bo kvar hemma men behöver hjälp att få utbildning.
– Vi hjälper så många vi kan. Men ibland när det kommer folk till oss och vill att vi hjälper vissa barn, måste vi tyvärr säga nej. Vi kan inte hjälpa alla.

Text Ulrika Palmcrantz
Foto privat

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2020-12-06
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2015 Senioren - När insidan räknas