Ensamhet: ”Man vet inte vad man ska ta sig till”
Hälsa & medicin | Serie
Mannen på bilden är inte mannen i artikeln. Foto: Colourbox

Ensamhet: ”Man vet inte vad man ska ta sig till”

Bengt är ensam i villan nu. För drygt två år sedan dog hans fru, och barnen har sedan länge sina egna liv med egna familjer. Plötsligt har livet blivit så mycket tommare och tystare än förut.

Publicerad 2015-10-13

– Man tänkte ju inte ens på hur man hade det då, på den tiden. Jag jobbade, reste mycket, min fru hade även hon ett stimulerande arbete. Vi hade barnen, vänner, umgänge, ja, det hände saker hela tiden och man behövde aldrig fundera så mycket egentligen.
Men nu ser livet helt annorlunda ut, och Bengt gillar det inte. Verkligen inte.
– Första sommaren efter att min fru dött tänkte jag att det går nog bra det här ändå. Men sedan kom vintern, mörkret, och jag satt här och insåg att nu sitter jag här, och stirrar in i en vägg.
Han trodde att ensamhetskänslan skulle gå över så småningom, det var också det de sa, »pratmänniskorna«, som Bengt kallar dem. Han går och pratar dels i en grupp med andra män, dels i egen sorgeterapi.
– Men jag har sagt det till dem att det går inte över, det blir bara värre. Och jag har funderat över hur många andra som sitter i min situation, vi har pratat om det i gruppen jag går i också. Vi tror att det handlar om en väldig massa människor som sitter i sina hem och känner sig ensamma. Det borde vara en politisk fråga, man måste göra något åt det. Alla äldre som sitter fast i sina hem och inte vet vart de ska ta vägen.

Få dagarna att kännas lite kortare
Själv har han utarbetat en strategi för att få dagarna att kännas lite kortare. Numera går han inte upp före tio, han ligger kvar i sängen och läser. Sedan går han ner till köket och äter frukost, läser tidningen. Här någonstans brukar ångesten komma krypande. Vad ska han göra av resten av dagen? På senare tid har han börjat ta bilen till Drottningholm för att promenera i parken där, så gott som dagligen.
– Jag åker med flit just när det blir rusningstid, när jag ska hem och det är köer över Nockeby-bron så tycker jag att det är bra. Förr ville jag inte hamna i köer, men nu vill jag det, säger han och ler lite vemodigt.

Måste lösas på politisk nivå
På sätt och vis är han »omhändertagen«, som han säger. Pratmänniskorna är måna om att han ska må bra, och något av barnen ringer varje dag, mellan tolv och ett oftast. Men det blir korta samtal, och sedan sitter han där igen, ensam.
– Ingen talar om det här, men det är faktiskt en jättefråga som måste lösas på politisk nivå. Ungdomen vill inte tänka på det här med att bli äldre, och när de väl är där, ja, då är det för sent. Jag har sysslat med projektledning tidigare i mitt yrkesliv, och jag tycker att man borde bilda ett slags projektgrupper på lokal nivå, för att bryta ensamheten bland alla äldre. Jag vet massvis med åldringar som sitter fast i sina hus, för att de inte vet vart de ska ta vägen.

Folk i närheten
Själv har han ställt sig i kö för äldreboende. Även om han inte är helt säker på att han skulle bli lyckligare där. »Nästa gång man flyttar är det ju till ett ställe där man antagligen ska dö«, säger han. Men ändå, att det finns folk i närheten, människor man kan prata med, det tycker Bengt låter nästan som en hägring. Skräcken för att vara ensam finns hela tiden hos honom.
– Jag har börjat med en vana nu, och det här låter väl som att jag är helkonstig, men jag har i alla fall börjat gå in och lägga mig på min frus säng, på överkastet. Och så pratar jag med henne. »Älskade, nu ligger jag här igen och jag undrar lite hur du har det, om vi ses snart igen?« Jag kan ligga och prata med henne i tio minuter en kvart, berätta lite om vad jag gör och vad jag tänker på. När jag går därifrån känner jag en lättnad. Det är konstigt, men så är det.
»Pratmänniskan«, som Bengt kallar henne, ville vid ett tillfälle att han skulle ta farväl av sin fru. Hon släckte ner i rummet där de satt, och bad Bengt att prata med sin fru, säga allt han hade velat säga till henne, och sedan ta farväl.
– Hon har ju gått kurser på Karolinska om hur man får upp människor ur sin sorg, men jag vet inte om jag tror på det där. Jag lever ju med det här varje dag, med ensamheten och saknaden.

Svårigheten att komma ut
Vintern är värst, med mörkret och kylan. Svårigheten att ibland ens komma ut, när det är isigt och halt ute, saker som tidigare aldrig var ett problem men nu har blivit det. Men sommaren är inte heller lätt, eftersom alla försvinner iväg på resor och till landställen då.
– Jag önskar verkligen att man tog tag i det här från politiskt håll. De byggde ett dagis här i närheten nyss, man borde bygga hus för äldre också. Hus med matsal, bibliotek och samlingsrum. Det viktigaste är att det finns människor i huset, som man kan hälsa på. Det här är inget man kan lösa på ett år, men man måste börja i alla fall. Politikerna försöker slippa undan ett besvär de inte vill ta i. Och läkarna vill att varenda jäkel ska bli hundra år, men det finns ju ingen poäng med det om man bara sitter någonstans och stirrar in i en vägg.

 Text Ulrika Palmqrantz

Den här artikeln är hämtad ur Veteranen nummer 6 2015. Vill du inte missa något nummer? Gå med i SPF Seniorerna så får du Veteranen som medlemsförmån.

Vanligt bland äldre

Elin Taube är forskare vid Lunds universitet och har skrivit en avhandling om ensamhet bland äldre, och vilka konsekvenser det kan få.
Hon gjorde en studie bland 800 personer i åldern 78 år och uppåt, och följde dem under sex års tid. Drygt hälften av dessa svarade att de kände sig ensamma »ibland eller oftare«.
– Ensamhet är väldigt vanligt bland äldre, och en gemensam nämnare för dem i min undersökning, var också att de som kände sig ensamma inte hade någon förhoppning om att ensamheten skulle försvinna, säger Elin Taube.

Hennes avhandling visade också att nedstämdhet – som ofta blir en konsekvens av att känna sig ensam – leder till att man oftare uppsöker vård. De som kände sig nedstämda gjorde tre besök fler varje år på akutmottagningar och annan primärvård, än övriga. Har man ingen som lägger en lugnande hand på ens panna när det gör ont, försöker man hitta hjälp någon annanstans.

Dölj faktaruta

Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2015 Senioren - När insidan räknas