Hälsa & medicin

”Hon gjorde så tokiga saker”

Det är smärtsamt att stå bredvid och se sin vän försvinna in i demensen. Birgittas väninna har drabbats.

Publicerad 2013-12-18

”Jag och min bästa väninna hade känt varandra ända sedan vi var 15. Vi kände varandra utan och innan. Antagligen var det därför jag märkte att något inte stod rätt till ganska tidigt, långt innan hon fick sin diagnos. Jag glömmer aldrig telefonsamtalet från hennes man när de fått bekräftat att hon hade Alzheimers, jag minns exakt var jag stod när jag svarade i telefon.

Det var en tuff tid förstås. Kanske att det var allra värst i början, innan det märktes riktigt på henne. Det blir så svårt för omgivningen, hennes familj hade svårt att acceptera att det var som det var. Hon såg ju ut som vanligt, och hennes barn kunde inte förstå varför hon inte också kunde fungera som hon alltid gjort. Det var svårt för henne.

Jag visste vad hon gillade, så jag försökte alltid ta med henne på saker. Som en gång när vi åkte på konferensresa till Öland, då fick hon hänga med. Väl där förstod jag hur illa det faktiskt var ställt med henne. Hon gjorde så tokiga saker, tog bara på sig ett linne när vi skulle gå ut och äta, till exempel. Vi hade egentligen en överenskommelse att jag inte skulle hjälpa henne annat än om hon bad mig om hjälp. Men det blev fel ibland, hon kunde bli stående och inte minnas vad det var hon skulle göra. Som när vi skulle äta från buffén, då stod hon bara där och jag märkte att hon inte visste vad hon skulle ta sig till. Det var bättre om jag gick före henne, och lämnade över skeden till henne. Likadant om hon gick in i badrummet för att tvätta sig, hon kunde komma av sig mitt i, men om man satte på vattnet åt henne så visste hon vad hon skulle göra.

Min väninna hade ett snabbt förlopp, och fick flytta in på ett boende. Jag hälsade ofta på henne där. En del säger ju att när demenssjuka blir riktigt dåliga så »spelar det ingen roll« om man kommer eller inte för att de ändå inte minns något. Men det vet jag är fel. Känslorna är ju desamma som tidigare. Min väninna gick bort när hon var lite över 60. Det gjorde fruktansvärt ont att se henne försvinna in i demensen. Men jag är glad att jag var med in i det sista. Hon var ju fortfarande min vän, även om allt var annorlunda. ”

Birgitta

 

Berättat för Ulrika Palmcrantz

Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.