”Vi grät hela högen”
Hälsa & medicin | Stöd
Foto: Sara Ringström

”Vi grät hela högen”

På S:t Görans äldrepsykiatriska mottagning i Stockholm finns samtalsgrupper. Några av dem är enbart för män. Dit är det numera kö. Depression bland äldre är vanligt, men går att bota.

Publicerad 2014-10-20

Den äldrepsykiatriska mottagningen på S:t Görans sjukhus är en av de största i landet. Eva-Lii Mark, chef över verksamheten, säger:
– Alla som kommer hit får både träffa en geriatriker och en psykiatriker, tillsammans kan de skapa sig en helhetsbild över patientens tillvaro och tillstånd.

Depression är inget normaltillstånd
Äldrepsykiatri är ett relativt nytt område. Länge trodde man att det var precis som allmänpsykiatri, men äldre människor har en annan livssituation. Här måste man mer ta hänsyn till somatiska sjukdomar och till sociala och existentiella frågor.
Många har fysiska krämpor som kan leda till depression, man kanske har förlorat nära och kära, och man ska vänja sig vid en ny tillvaro utanför arbetslivet. Depression och ångest är vanligt, men Eva-Lii Mark vill understryka dels att depression är en behandlingsbar sjukdom, dels att det inte är något normaltillstånd bara för att man blivit äldre.
– Det finns en föreställning att man ”ska” bli deprimerad när man blir äldre. Men det är ju helt galet, det finns ingen naturlag som säger det. Man går igenom olika stadier och livskriser då precis som under resten av livet, säger hon.

Samtal förebygger
De särskilda mansgrupperna startades för några år sedan när man märkte att vissa män hade svårt att prata i blandade grupper. En manlig psykolog hyrdes in, och sedan dess har mansgrupperna blivit etablerade och väldigt populära. De som går vill inte sluta, och till de nya grupper som bildas är det kö.
Att samtal hjälper och har en förebyggande effekt mot psykisk ohälsa har man nyligen slagit fast i forskning vid Sahlgrenska akademin. I studien delade man upp ett antal seniorer i tre grupper, där en fick delta i seniorträffar där man talade om åldrandets konsekvenser, en annan fick förebyggande hembesök från vårdpersonal, och en tredje fick den vanliga informationen om vilka resurser som finns i kommunen.
Resultatet var tydligt – de som fått delta i seniorträffar eller fått hembesök kände sig mer tillfredsställda och nöjda med sin hälsa efter ett och två år, jämfört med de övriga.

Sorgen fick honom att gå med
De har setts en gång var fjortonde dag i tre terminer nu, i mansgruppen. Allt har de pratat om, en del som de inte sagt till någon annan människa tidigare. Äntligen har de hittat några man kan prata med, på riktigt. Till och med gråta tillsammans med.
Lennart sökte sig till den här gruppen för att hans fru blivit allvarligt sjuk och det tärde så otroligt mycket på honom. Hon gick bort för ett år sedan, han gråter fortfarande när han ska berätta om det. Bara någon dag efter att hon gick bort hade de en träff med mansgruppen.
– Jag kom in här och grät, och sedan började en annan i gruppen gråta och snart grät vi hela högen. Ingen kunde ju ta bort min sorg och smärta, men det var så skönt ändå att känna att de andra fanns här. Bara genom att jag fick gråta kände jag att det var något som föll bort, trycket därinne.
Motstånd mot att visa känslor
Det fanns män i gruppen som aldrig gråtit i hela sitt liv, innan de kom hit. Tröskeln till att våga släppa taget och gråta fanns även här, till en början. »En redig karl ska inte gråta«, som en av dem säger. Så har det känts, för det mesta i livet. Man ska vara stark, klara sig.
Psykologen Thomas Karpestig, som leder gruppen, säger att han ofta sett ett stort motstånd bland män att visa starka känslor, som att gråta.
– Det är stort för många. Jag hoppas att det här med att en karl inte ska gråta håller på att förändras nu, säger han.
Några av deltagarna i mansgruppen har varit med i andra samtalsgrupper tidigare, blandat kvinnor och män. Men de tycker att det känns mycket lättare att prata nu när det bara är män.
– Dels pratade kvinnorna längst och mest, dels tror jag att kvinnor och män hanterar saker på olika sätt. Vi kanske reagerar lika innerst inne, men hanteringsmässigt är vi inte lika, säger Olof, en annan av medlemmarna i gruppen. Grunden till att vi alla är här är vår ensamhet. Vi bär på ungefär samma plågor allihop, oavsett vad som hänt i livet.
Själv mår han »skit« inombords, säger han, och är frustrerad över att det är så. Dålig relation med de vuxna barnen är en av anledningarna, men allt som river och sliter därinne kan han inte förklara.
– Ibland tänker jag att det här är så jävla onödigt, att jag ska må så här. Jag har ju barnbarn och allt, jag har det egentligen bra, och ändå går jag omkring och mår skit. Jag betraktar mig själv, min hopplöshet och min inaktivitet, som jävligt onödig. Jag är ju vuxen, jag borde klara det här. Men depressionen blir som en mur mellan mig och andra.

Ingen blir bedömd
Thomas Karpestig kallar sig ”medvandrare” och samtalsledare i gruppen. Syftet är inte att komma fram till lösningar eller att man ska ge råd och tips till varandra. Det här ska vara ett ställe där man kan få säga precis vad man vill och alltid bli lyssnad på, inte bli bedömd.
– Vi har stoppat ibland när någon vill gå in och tycka för mycket eller ge råd. Det är inte det vi är ute efter här, vi är inte primärt ute efter att förändra. Man får vara som man är, det här ska vara ett forum där man får ventilera saker och där man kan prata om precis vad man vill. Jag brukar säga att jag är med och möjliggör samtal, men jag kan inte ta bort ångesten, säger Thomas
– Man får göra bort sig här, det är väldigt skönt, säger Olof. Jag skulle aldrig kunna prata med någon annan om hur jag egentligen mår. Till en kompis kanske man säger ”äh, det blir lite snett i skallen ibland”, och sedan viftar man bort det. Här blir det på ett helt annat sätt. Vi kan framkalla det, vad det är och vad det beror på. Om man bara säger ”jag mår skit” så säger ju inte det så mycket.

Ju känsligare saker desto modigare blir man
Bengt blev remitterad av sin husläkare, som tyckte att han led av depression.
– Och det gjorde jag, jag hade ingen lust med någonting längre. Jag har lidit väldigt mycket av att leva i ett dåligt äktenskap. Min fru och jag har varit gifta sedan länge, men vi har egentligen inte levt som gifta på väldigt många år. Det har satt sig på mitt självförtroende. Vi har pratat mycket om ensamhet här. Även om man har barn och barnbarn så längtar man efter en vän, någon att hålla i handen.
Längtan efter en kvinna, en vän, saknaden av att vara intim med en annan människa, det är inget de skulle kunna prata om i kvinnors närhet. Inte om prostataförstoringar heller, för den delen.
– Prostataförstoringar, det har alla mer eller mindre, och det har vi snackat om minsann, säger Thomas och skrattar.
– Det är som att ju känsligare saker någon annan tar upp, desto modigare blir man själv, säger Olof.
– Ja, som när en i gruppen frågade mig en gång ”hur har du det med kvinnor egentligen?” Och så lade han till ”alltså, jag menar med …” och så drog han till med ett starkt könsord, och det var så förlösande på något sätt, säger Bengt.

Saknar närhet
Ensamheten och hur man egentligen gör för att få nya vänner när man är äldre är något de ofta återkommer till. Går det att få nya vänner när man är gammal? Bengt bor på ett äldreboende där det ordnas en hel del gemensamma saker.
– Det är en massa umgänge, men det man saknar är ju någon att hålla i handen, säger han.

Att de kan prata med varandra här tror de beror på att de andra i gruppen känner precis som man själv. Det gör allting mycket lättare.
– Det brukar alla säga efter katastrofer också, som efter Estonia och tsunamin, att det som verkligen hjälper är att få prata med andra som varit med om samma sak. Ingen annan kan riktigt förstå, säger Thomas.
– Och det är skamfyllt också. Jag kan ju inte prata med barnen om hur jag mår, jag har ju varit kung för dem tidigare. Och kompisar, man vet inte om de fattar. Hur ska man förklara när det bara känns skit? säger Olof.
Kaffet börjar sina, Lennart ska iväg till sin ögonläkare snart. Dags att runda av för den här gången.
Bengt säger att han brukar känna sig trött efter mötena med mansgruppen, rätt så ”emotionellt utmattad”. Men det är en skön trötthet.

Text: Ulrika Palmcrantz
Foto: Sara Ringström

Fakta

… om äldrepsykiatriska mottagningen på S:t Görans sjukhus i Stockholm:
Cirka 1 000 patienter per år i den öppna vården.
Vissa blir remitterade hit, andra söker själva.
En tredjedel av patienterna är män.
De särskilda mansgrupperna startade för några år sedan och har blivit väldigt populära.

Dölj faktaruta

Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.