Ingers pappa var rysk krigsfånge
Relationer | familjehemlighet
Foto: Maria Rosenlöf

Ingers pappa var rysk krigsfånge

Vid ett tonårsbråk slank det ur Ingers mamma att hennes pappa inte var hennes riktiga far. Sedan var det locket på tills Inger i vuxen ålder fick reda på att hennes pappa hette Alexej och var rysk soldat.

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2019-12-16

Hela sin uppväxt trodde Inger att Karl Ivar Backström var hennes pappa. Han var ju det, det var han som tog hand om och fanns där. Inger hette också Backström i efternamn precis som sina yngre syskon. De var familjen Backström helt enkelt.
Men vid ett bråk när Inger var i 14-årsåldern och inte hade lust att följa med hem till en moster och titta på tv, slank det ur hennes mamma att ”Inger minsann borde vara tacksam, eftersom Ivar tog hand om henne fast han inte ens var hennes riktiga pappa”.

Gick inte att prata om

– Jag hajade till förstås, men sedan var det där inget det gick att prata om. Visst funderade jag mycket, men jag tänkte att det kanske var något mamma sa för att hon var arg på mig. Jag hade ju varit dum, säger Inger.

Tänkte att det kanske var något mamma sa för att hon var arg på mig. Jag hade ju varit dum.

Ville inte såra honom

Men någonstans såddes ändå ett frö som låg och skavde. Så länge Ivar fanns ville hon inte börja göra efterforskningar. Hon ville inte såra honom, han som var hennes pappa.
– Dessutom fick jag själv barn när jag bara var sexton och blev ensam med min son, så jag hade fullt upp med att klara av min tillvaro.

Hade bilder

När Ivar gått bort och Inger själv börjat bli lite äldre kom tankarna på ”den riktiga pappan” allt oftare.
Det visade sig att hennes mamma hade bilder på honom, inramade fotografier från när de varit hos fotografen i Ludvika tillsammans. Alexej Perov hette han. Rysk soldat, tillfångatagen av tyskar i Norge. 1942 hoppade han med två kamrater av ett godståg i farten.

Ingers föräldrar, mamma Margit och pappa Alexej, som hon aldrig fick lära känna.

Flydde över gränsen

Ett tåg som skulle ta dem och över tusen andra sovjetiska krigsfångar till arbetslägren i det ockuperade Norge. Istället lyckades de fly över gränsen till Sverige.
De hamnade utanför Ludvika och blev satta i baracker i de djupa skogarna utanför stan. Den svenska regeringen visste inte riktigt vad de skulle göra med dessa ryska krigsfångar. Man lät dem arbeta i skogen så länge. Två år senare skulle 900 ryssar skeppas tillbaka till Sovjetunionen och Stalins fångläger i en hemlig aktion som många kände till men ingen pratade om.

Bodde nära barackerna

Inte långt från barackerna där Alexej och hans kamrater hamnade bodde Ingers mamma Margit Persson, som då var 21, med sin mamma och sina systrar Rut och Elsa. Pappan hade gått bort och en fjärde syster hade hunnit gifta sig. Men de var tre systrar kvar hemma, Margit var mellanflickan. Hon fick anställning som kocka i baracklägret där ryssarna bodde.
– Och så uppstod det väl tycke, säger Inger och ler. Även mina två mostrar blev med barn med ryska soldater. Så vi är tre kusiner som är födda samma år. Mormor fick fullt upp med oss när våra mammor skulle jobba och tjäna ihop lite pengar sen…

Vad väntade därhemma, skulle de hamna i ett av Stalins fångläger eller rent av bli skjutna?

Ville inte följa med

När Alexej och hans kamrater fick besked om att de skulle skickas tillbaka till Sovjetunionen blev de förstås rädda och oroliga. Vad väntade därhemma, skulle de hamna i ett av Stalins fångläger eller rent av bli skjutna?
– Pappa ville att mamma skulle följa med honom, men det ville inte hon. Hon visste inte heller då att hon var med barn. Så pappa har aldrig kunnat veta att han hade ett barn i Sverige, säger Inger.

Såg artikeln

2004 var Inger och en av hennes kusiner med i lokaltidningen, där de höll upp svartvita bilder på sina pappor och undrade vad som hänt med dem. Den artikeln såg Elisabeth Hedborg, journalist och Ryssland-kännare. Hon hade under många år intresserat sig för de ryska krigsflyktingarna i Sverige och deras okända öde. Inger var precis vad hon letat efter.

Direktsändning

– Elisabeth tog kontakt med mig och kort efter det såg hon till att jag fick vara med i den ryska versionen av Spårlöst på tv där. De var här i Ludvika och filmade mig när jag gick på huvudgatan först, sedan sändes den filmen i tv. Några månader senare fick jag komma dit på direktsändning.

Det var min yngsta halvsyster, Tatiana. Det var så starkt att få träffa henne.

Tre halvsystrar

Elisabeth var med som tolk. Inger hade ingen aning om vad som skulle hända i tv-studion. Skulle hon få träffa sin pappa? Om han levde skulle han vara 92.
– Jag visste inte vad jag skulle tro. Det hade varit fantastiskt att få träffa honom men jag trodde kanske inte att han skulle leva vid så hög ålder, med tanke på allt han varit med om.

Levde inte längre

Nej, Alexej hade varit död i tjugo år. Däremot kom en liten kvinna i svart klänning in i studion och omfamnade Inger med tårar i ögonen.
– Det var min yngsta halvsyster, Tatiana. Det var så starkt att få träffa henne. Jag har tre halvsystrar i Ryssland nu, fast en av dem har gått bort i cancer. Jag har varit och hälsat på dem en gång till, efter tv-programmet. De bor några mil utanför Moskva, på landet, med utedass och inget rinnande vatten. De är så starka! Och de är mina, det känns så.

Det visade sig att hon kunde en del ryska ord.

Han var skräddare

Systrarna Tatiana, Tamara och Zoja hade heller inte haft någon aning om att de hade en halvsyster i Sverige eftersom det inte var något deras pappa ens visste. Men de är övertygade om att hade han vetat hade han försökt få tag i henne.
Ingers mamma Margit, som aldrig velat prata om Alexej och hennes kärlekshistoria med honom, öppnade sig lite grand för journalisten Elisabeth.

Kunde ryska

– Det visade sig att hon kunde en del ryska ord, säger Inger. Jag tror att Alexej var hennes stora kärlek, egentligen.
Hemma i Ingers kök står inramade bilder på mamma och pappa Ivar. Och på mamma och pappa Alexej. Hon har fått veta att han var skräddare. Systrarna har gett henne hans fingerborg och en tesamovar.
– Det är synd att vi inte kan prata med varandra, men det är ändå bra som det är. Jag har fått tre systrar i Ryssland. Och jag har suttit på min pappas säng, jag har lagt blommor på hans grav. Längre än så kommer jag inte.

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2019-12-16
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.