Vänner hela livet
Relationer | Relationer
Gunilla, Kerstin, Eva och Gittan. Foto: Maria Rosenlöf.

Vänner hela livet

Man brukar säga att kärleken kommer och går, men vänskapen består. Det stämmer väl in på Kerstin, Gunilla, Gittan och Eva, som känt varandra ända sedan de var små. Tryggheten i att alltid ha varandra är ovärderlig.

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2018-08-03

Det skrattas och fnissas en hel del när de fyra vännerna ska försöka tränga ihop sig i soffan hemma i Gunillas vardagsrum för att fotograferas. ”Lite närmare varandra”, insisterar fotograf Maria. ”Lite till!” Mera skratt, och så kommer de ännu lite närmare varandra.
– Team Rindö, säger Kerstin och ler.
Det var nämligen på Rindö de växte upp, det var där vänskapen grundades så hårt att den sedan hållit hela livet. Gunilla och Kerstin föddes där, Gittan kom dit som ettåring och Eva som åttaåring.

Idyllisk barndom

Deras fäder jobbade inom kustartilleriet, som höll till på ena sidan av ön. På den andra, Rindö västra, fanns ett fåtal hus som fungerade som tjänstebostäder. Här bodde de allihop, totalt rymdes ett tjugotal familjer i husen. Skolan låg i Vaxholm, och de flesta klasskompisar bodde där. Barnen på ön blev därför ganska hänvisade åt varandra, vilket gjorde dem ännu mer sammansvetsade.
– Det fanns en otrolig gemenskap bland barnen på ön, minns Kerstin.

Under att vi överlevde

De minns alla barndomen som idyllisk, med fri lek och massor av tid utan vuxnas överinseende.
– Vi hoppade på isen med gummistövlar på kommer jag ihåg, säger Gittan. Och vi var mycket ute med både eka och kanoter, det var inte så mycket prat om att saker och ting var farligt på den tiden. Vi hade ju aldrig flytväst heller, det är väl ett under att vi alla överlevde!
– Nej, det enda jag minns att man skulle akta sig för var vägen, säger Gunilla.
Till skolan i Vaxholm fick de åka färja. Kalla vintrar hände det att de fick gå över isen istället.

Med de här gamla vännerna känner jag en trygghet. Här kan jag slappna av.

Hjälpte varandra

Ett oändligt lekande dag efter dag var det, men redan när tjejerna var i åttaårsåldern slog sorgen till. Gunillas mamma dog, vilket splittrade hennes familj. Gunilla fick bo periodvis hemma hos Kerstin och hennes familj eftersom deras mammor varit nära väninnor. Att ha en extra familj i det läget blev en räddning.
– Din mamma hjälpte ju min pappa på många sätt sen, hon tvättade åt oss till exempel, säger Gunilla.

Åt olika håll

Gunilla skulle senare bli den som flyttade från Rindö tidigast av dem alla.
– Min pappa gick i pension när jag var 16, och då fick vi inte bo kvar i tjänstebostaden längre. Vi fick lite dispens för att jag skulle hinna gå ut skolan, men sedan blev det till att flytta.
Det kom en tid när de bildade egna familjer och hade lite mindre kontakt med varandra.
– Vi ringde och pratade, men man sågs inte lika ofta, säger Eva.
Fast hon och Gittan fortsatte att ses. De bodde nära varandra och har båda barn som är födda 1976 som också de var kompisar under tonåren.

Behöver aldrig göra oss till

För Kerstin och Gunilla ser det ut som att vänskapen kommer att gå i arv i flera generationer. Deras mammor var bästa väninnor, och nu umgås tre av deras barn, samt två barnbarn som är bästa vänner och klasskamrater.
1988 ordnade de en återträff för hela gänget. Även om det då hade gått några år sedan de varit samlade allihop, var det bara att ta vid där de hade slutat.
– Det var som att ingen tid gått, säger Kerstin. Allt bara fanns där.
– Ja, det känns så självklart mellan oss, vi behöver aldrig göra oss till, säger Eva.
– Våra föräldrar kände varandra, våra syskon känner varandra, det är så mycket historia man har ihop, säger Kerstin.

Känner trygghet

Gunilla drabbades av Menières sjukdom för några år sedan, en sjukdom i innerörat som gjort att hon fått en allvarlig hörselskada.
– Det har påverkat mig mycket, det är jobbigt för mig att hamna i nya sammanhang. Jag går inte gärna på middag med människor jag inte känner så bra. Jag har brakat ihop ofta, men med de här gamla vännerna känner jag en trygghet. Här kan jag slappna av.

Vännerna

Gunilla Edvinsson, 70
Familj: Två barn och fem barnbarn.
Gjorde tidigare: Arbetade inom banksektorn.
Intressen: Läser, plockar gärna bär och svamp i Gästrike-skogarna.

Kerstin Jansson, 70
Familj: Mannen Bosse, tre söner och sju barnbarn.
Gjorde tidigare: Jobbade med ekonomi-, personal- och skolfrågor.
Intressen: Trädgård, renovering, skidåkning, skärgårdsliv.

Eva Roman Giby, 70
Familj: Två söner, fyra barnbarn.
Gjorde tidigare: Jobbade med personalfrågor.
Intressen: Resa, skriva, läsa, vandra och umgås med familj och vänner.

Gittan Gabrielsson, 71
Familj: Två döttrar.
Gjorde tidigare: Har arbetat på SEB.
Intressen: Resor, gå ut och äta, träffa vänner.

Dölj faktaruta

Reser tillsammans

För åtta år sedan blev både Gunilla och Gittan änkor, något de båda tacklat på olika sätt och egentligen inte pratat så mycket om sinsemellan. Men bara det att man inte är ensam om att ha gått igenom det, är en trygghet i sig.
De reser tillsammans också, både med och utan sina äkta män. För ett par år sedan var de på hälsoresa på Mallorca med Senioren.
Och nu ska de snart iväg till Karlstad och se Sandgrund, konstnären Lars Lerins eget museum.
– Alla 70-åringar åker dit, märker jag, säger Kerstin och skrattar.

Träffades tidigt

Hon är den som flyttat iväg längst bort. Tillsammans med mannen Bosse flyttade hon till Leksand för några år sedan, men kommer ofta till Stockholm och Vaxholm där både barnen och vännerna bor. Bosse växte förresten även han upp på Rindö.
– Ja, Kerstin blev kär redan i sandlådan, säger Gunilla och skrattar.
– Nog var jag förälskad i Bosse tidigt, men han var inte så intresserad av mig då. Jag fick vänta tills vi var 22 och 25 innan vi blev ihop, säger Kerstin.

Kan vara tysta tillsammans

Även om de alla träffat nya vänner i senare skeden i livet, tycker de inte att det blir samma sak som med dem man känt hela livet.
– Man pratar mer om här och nu med nya bekanta. När vi ses med det här gänget kan det bli vad som helst, högt och lågt och gammalt och nytt om vartannat.
Gunilla tycker att en stor fördel med att ha känt varandra så länge, och vara så pass nära varandra, är att man faktiskt också kan vara tysta tillsammans.
– Även om det kanske inte är det här gängets starka sida, säger hon och skrattar. Men när jag åker upp till Kerstin och Bosse kan vi vara tysta tillsammans ibland, det är så skönt.

Se fram emot något

De andra håller med, fast samtidigt finns det ju så mycket man vill prata om när man ses. De hinner oftast inte fram till den där sköna tystnaden.
– Ju mer man pratar med någon desto mer har man att säga, säger Eva.
När Eva fyllde 70 nyligen fick hon en övernattning hos Kerstin i Leksand i present av vännerna och en spabehandling i samband med det. Så efter Karlstad-resan har de det att se fram emot också. Knepet är att se till att alltid ha något att se fram emot. Det har just de här fyra blivit riktigt bra på att ordna.

 

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2018-08-03
senioren-nr-5
Artikeln är hämtad ur magasinet Senioren nummer 5 / 2018. Missa inget innehåll - bli medlem i SPF Senioren och få Senioren kostnadsfritt eller starta en prenumeration på Senioren.
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.