”Det är faktiskt aldrig försent!”
Se & läs | författarskap
Elsie Johansson: Foto: Ulrika Palmcrantz

”Det är faktiskt aldrig försent!”

Elsie Johansson är själv beviset för tesen. Hon debuterade som författare vid 48, skilde sig vid 73 och gifte om sig vid 80. Nu har hon skrivit sin sista bok vid 90 års ålder. Och är lyckligare än någonsin. Nu när hon slutat anpassa sig.

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2021-06-21

Det är så mycket hon vill säga nu, Elsie Johansson. Hon fyllde 90 år den 1 maj och innan dess har hon kämpat med det hon kallar sin sista bok, Bladet från munnen. Hennes 24:e bok i ordningen sedan debuten när hon var 48.
– Det är den svåraste bok jag skrivit. Jag kommer aldrig att ge mig på ett sånt här projekt igen, säger Elsie bestämt när hon tar emot hemma i lägenheten i Uppsala. Jag har suttit här i mitt arbetsrum till långt in på nätterna. Det har varit fruktansvärt jobbigt. Dikterna, de bara kom till mig, och romanerna hade sitt flyt. Men inte den här, den var mycket svårare.
Hon kallar den för en berättelsebok, eller en samtalsbok, och hoppas att människor ska läsa den och sedan prata om sådant hon tar upp i boken. Som sexualitet, tro, skuld och skam. Att inte våga tro på sig själv men ändå vilja. Sjunga ut helt enkelt, precis som Elsie velat göra.
– Det började egentligen med att jag skrev om sociala konventioner och hur man kan känna sig inombords till exempel på en fin middag. Jag har ju blivit bjuden på en del sånt genom åren men jag har aldrig känt mig hemma i de fina salongerna. Sedan kom en massa annat till mig när jag började skriva.

 Det där var plågsamt för mig, för jag tyckte mycket om min pappa.

Som att bli barnfrälst vid tio års ålder fast ingen annan i familjen var religiös, och att senare i livet gå ur Svenska kyrkan men ändå kunna ”anropa något, fast jag vet inte vad”. Och det här med sexualiteten och all skuld och skam som alltid varit förknippad med den. Elsies mamma blev gravid som 16-åring och kunde aldrig riktigt förlåta Elsies pappa för det. Han som sagt att det inte var någon fara…
– Det där var plågsamt för mig, för jag tyckte mycket om min pappa. Han kanske var lite råbarkad men han hade ett gott hjärta och jag tror verkligen att hans känslor för mamma var djupa. Han ville vara med henne, men hon ville egentligen aldrig riktigt ha honom.
När pappan kom hem till deras lilla ruckliga stuga vid Vendelåsen i Uppland mellan påhuggen han hade brukade mamman ge skarpa direktiv till Elsie i förväg om att hon skulle ligga jämte sin mamma i bäddsoffan om natten. Allt för att hålla pappan borta. Elsie fick också rådet att aldrig sätta sig ner om hon var ute och träffade pojkar. ”Håll dig upprätt bara, kom ihåg det!”
– Så präglades min syn på sexualiteten, säger Elsie.

Själv gifte hon sig också tidigt, som 18-åring. Inte för att hon var gravid, men för att hon var ”idiotförälskad” och för att hennes konfirmationspräst rådde henne att gifta sig för att undgå att falla i synd. ”Det blir bäst så”, sa han. Som nittonåring födde Elsie sonen, som blev det enda barnet. Äktenskapet kom att vara i 55 år. Men särskilt lyckligt var det inte. Det visade sig snart att hennes man led av psykisk ohälsa som kom och gick men aldrig försvann. Han var deprimerad i perioder och när Elsie sedan blev ”Elsie Johansson”, den framgångsrika författaren som slog igenom stort med trilogin om Nancy, blev det etter värre.
– Han kunde inte riktigt ta det. Han ville aldrig bli presenterad som ”Elsie Johanssons man”. Och det var ungefär i den vevan han började vara otrogen. Han var en vacker man som kunde charma kvinnor. Man skulle nog kunna säga att han ville straffa mig och bygga upp sin egen självkänsla. På sätt och vis kan man väl säga att mitt författarskap kostade mig mitt äktenskap men å andra sidan var det inte lyckligt.
De satt fast i varandra och i sin gemensamma olycka. Elsie tyckte inte att hon kunde lämna honom. Dels hade hon ju lovat, i nöd och lust. Dels hade de ju sonen tillsammans. Och huset, det vackra hemmet, ja, allting egentligen. Ett liv.
– Men jag mådde sämre och sämre och till slut sa psykologen som jag gick till att nu Elsie, nu måste du våga bryta upp. För han kommer inte att göra det.
Sagt och gjort. Huset såldes och Elsie flyttade till en stor och nybyggd lägenhet i Uppsala. Hon älskade sitt nya hem och sin frihet. Nu behövde hon inte längre ta hänsyn till någon.
Så kom Thore. Han som hon absolut inte väntat på och som tidigare varit gift med Elsies skolkamrat från byskolan i Vendels socken men som nu var änkling. Han bjöd Elsie på middag och ville så gärna lära känna henne lite bättre. ”Kan jag inte få följa med upp och natta dig någon enda gång i alla fall?” bad han.
– Akta dig för mig! sa jag. Jag är en konstig typ som skriver dikter och far runt och står på scener. Som tur var gav han sig inte. Till slut fick han följa med upp och sedan var det ju kört. Någon bättre man än Thore finns inte. Jag har aldrig haft det så bra som nu. Det kan jag med säkerhet säga.

Man ska se möjligheterna, inte omöjligheterna. För de finns. Även om man är 90!

Hon, som haft så många smeknamn förut som hon egentligen inte gillat något vidare; Essy, Lill-Essy, Jäntan, Lillan, Maruschka, blir nu kallad för ömsinta saker som ”lilla frun” och ”älsklingen”. I sitt nya ”förbluffande liv” som Elsie kallar det.
Och det vill hon säga till alla seniorer därute – att det faktiskt aldrig är försent i livet. Så länge livet pågår kan det bjuda på överraskningar för den som vill och som både vågar satsa och ta emot. Det har hon själv fått erfara och det vet hon med säkerhet.
– Man ska se möjligheterna, inte omöjligheterna. För de finns. Även om man är 90! Och man ska våga säga ifrån om man blir illa behandlad. Det är viktigt. Sen det här med kärleken och sexualiteten. Jodå, båda delarna finns kvar, men tar kanske andra former. Det viktiga är närhet. Ömhet. Kroppskontakt och beröring. Och lite humor skadar inte! Vi skrattar faktiskt ganska mycket, Thore och jag.
Är det något Elsie blir upprörd över är det hur girigt det blivit i samhället och hur illa gamla människor blir behandlade.
– Det är en skam. Man ska inte behöva känna att man är till besvär bara för att man blivit gammal. För vi gamla vi finns faktiskt och vi lever våra liv precis som alla andra. Vi tänker och känner, vi är inte annorlunda.
På golvet i Elsies arbetsrum står en kasse med brev som väntar på svar. Brev från några av hennes många läsare.
– Jag hinner ju inte svara på alla, men jag läser alla. Det är fantastiska berättelser man får ta del av. Många som känner igen sig i min beskrivning av att växa upp i en fattig stuga på landet. Häromsistens fick jag brev från en kvinna som gift sig så fint och hade det så bra, men hon kände igen sig i mina böcker. Hon hade också vuxit upp så.

Elsie Johansson

Arbetsrummet

Ålder: 90
Familj: Maken Thore, 90. Barnbarnen Ronnie och Linda, barnbarnsbarn.
Bor: Lägenhet i Uppsala
Aktuell med: Bladet från munnen (Albert Bonniers förlag)

Dölj faktaruta

För den som liksom Elsie vuxit upp i en fallfärdig stuga på landet, som ägaren till och med ville riva en gång för att sälja timret som ved, sitter det kvar djupt därinne att inte vara värd något. Elsie använder ofta ordet ”dugde”. ”Jag dugde inte”, säger hon. ”Vi dugde inte.”
Det här med självkänsla och självförtroende är en livslång process, det beskriver Elsie i boken. Hur hon, trots att hon ”gick nedför trappan från flickläroverkets aula med den gråa mössan på huvudet och årskursens bästa examensbetyg i handen”, alltid haft svårt att tro på sig själv. Att hon faktiskt är någon och att hon duger.
”Och att inbilla sig att man e nån, och göra sig märkvärdig det är absolut det allra, allra värsta man kan få för sig! Särskilt om man tillhör det lägsta samhällsskiktet. Och dessutom misstänkts vara tillkommen lite på sidan om, så att säga.
Men om man råkar vara det då? Märkvärdig, menar jag. På riktigt.
Då håller man truten och anpassar sig. Tills man blir bortåt 90.”

Det där med att vara tillkommen lite på sidan om har sin förklaring. Det tisslades om att Elsies mamma haft ihop det med en ungkarl i närheten. Vilket Elsie tror kan vara sant, men hon är helt säker på att hennes pappa är hennes riktiga pappa.
-Om nu mamma hade en romans vid sidan om är det henne väl unt. När hon nu hade det så kärvt med pappa min.
Men det här med att inte ha dugt suddas aldrig ut i Elsie. Hon berättar att hennes förläggare ibland säger att hon vill skaka om Elsie lite för att hon ska förstå hur bra hon är.
Lite känsligt var det med Thore först också eftersom han varit gift med Elsies gamla skolkamrat som var bonddotter på en stor gård. Dit var Elsie aldrig välkommen som barn, hon från TåPelles fallfärdiga stuga.
– Thore äger ett lantställe som hans fru hade ärvt efter sina föräldrar. Det ligger på andra sidan åsen där jag växte upp. När jag kom in där första gången kände jag en avoghet i väggarna. Jag sa till Thore att nej, här kan jag inte vara. Här har jag aldrig varit välkommen. Men han viftade bort det, och sa att nu fick jag sluta. Nu är det du och jag som bor här och du får greja precis som du vill. Så det har jag gjort, jag tycker det är så roligt med inredning!

Nu har hon egentligen bara en önskan kvar, och det är att få fortsätta leva det här härliga livet ett tag till. Med sin Thore.
– Och sen får han inte dö först. Det har jag sagt till honom. För det skulle jag inte klara.

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2021-06-21
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2015 Senioren - När insidan räknas