En hjälpande hand
Se & läs | SENIORENS SOMMARNOVELL 2
Costas kramar Gretas hand hårdare och drar iväg med henne. Genrebild: Colourbox

En hjälpande hand

Greta tvekar i hallen. Hon är påklädd, skorna är knutna. Hennes man Costas är redan färdig och sitter på stolen i hallen. Vi är 70+, tänker hon. Ett väldigt prat om ålder nuförtiden. När de nyss satt i köket och åt havregrynsgröten sa de på radion återigen att 70 + måste akta sig. Den uppmaningen behöver inte Greta och Costas höra två gånger. - Vi vet det nu, att vi är riskabla, säger Costas och de skrattar lite åt hans ordval. Costas mår bra. Greta mår också bra. Jo det är klart, hon har kristallyrseln, den är väldigt besvärlig och så hjärtat då, hon är i riskgrupp med sitt hjärta.

Tidningen Senioren
Publicerad 2021-07-08

Vad skulle jag göra om jag inte hade Costas, tänker hon. Jag skulle inte komma ut alls. Jag skulle inte våga gå ut. Plötsligt skulle jag kunna falla. Falla är en skräckupplevelse.
I fjol snubblade hon på en sten i backen ner mot viken och Costas hade precis innan släppt henne bara för att svara i telefon, det var ett av barbarnen. Den känslan, att falla utan att kunna få ut armarna och ta emot sig. Armarna lydde inte och marken kom obönhörligt emot henne.
Åh gud jag har slagit ut alla tänderna, tänkte hon när hon hörde hur hårt hennes ansikte slog i marken och kände blod i munnen. Som tur var hade det bara varit läppen, den svullnade till dubbel storlek och var rejält färglagd någon vecka.  Hon hade blivit mycket försiktigare efter det. Costas varma hand ville hon ständigt ha i sin på promenaderna de gick.

Det är onsdag förmiddag och mindre folk på gångvägarna runt huset i Årsta där de bor. Det har de lärt sig ha koll på nuförtiden.
Greta ser sitt på ansikte i hisspegeln när de färdas neråt. Hennes ansikte har fåror men blicken är fortfarande ung. Hon ser på Costas i profil, han är fortfarande stark och vacker, hon ser på honom, kärleken i hennes liv. Ser återigen på sitt ansikte i spegeln. När blev jag gammal? Det hände så fort.
Utanför porten möter de en dam med en liten hund. Damen håller ordentligt avstånd. De nickar mot varandra, i ett slags samförstånd. Nya tider, nya sätt att hålla sig ifrån varandra, avståndet som nu är en gest av omtanke. Varje gång, en varm känsla i bröstet.
Hon är nog precis pensionär, tänker Greta och minns glädjen hon själv hade känt. Äntligen kunna sluta ställa väckarklockan för att gå till skolan där hon undervisat i hemkunskap. Hon hade alltid trivts, det var roligt att lära dem unga laga mat och ta hand om råvaror på rätt sätt. Lära dem att värdesätta maten och hur den kom på bordet. Det var alltid någon som måste odla maten, skörda den, transportera den och sedan laga den. En lång väg från jorden till bordet. Hon hoppades hon hade sått ett frö i dem alla, en ödmjukhet för jorden och maten på vårt bord och de som tagit fram maten. Men efter mer än tre decennier var det skönt att vara fri.
Costas och hon pratar ofta om det nya som hänt med pandemin. Det är ett väldigt tjat om att tvätta händerna, tycker Greta. Tvätta händerna trodde jag faktiskt alla människor gjorde, när de varit ute och åkt, handlat, varit på toaletten. Det är väl det första man gör när man kommer hem. Om det inte är så längre, då är tiderna verkligen förändrade.
Det är också en helt ny slags identitet som de måste försöka hantera.  De har fösts in i en grupp.
De tycker nog vi i riskgrupp ska hålla sig hemma. Får vi ens gå ut? Ibland undrar man, säger Costas.
För Gretas hjärta är det viktigt med motion. Lugna promenader är nyttigt, men nu samtidigt en fara. Man måste akta sig för att bli smittad. Vad hade hon sagt den där professorn? Att hon alltid höll munnen stängd vid möten med folk ute på sina promenader. Om professorn ser en risk med att inte hålla avstånd utomhus, så finns en risk.

Det är som vi inte är värda något.

Parkeringen utanför deras hus är stor, det tar ett tag gå över den. Solen värmer lite. Gångvägen ligger alldeles tom och säker framför dem Just nu ja, de vet att det blixtsnabbt kan förändras. Plötsligt kan en flåsande och spottande joggare stryka tätt förbi dem.
Precis när hon tänker tanken kommer två män i 40-års åldern joggande i bredd. De pratar samtidigt som de springer. Har dyra träningskläder, ser självsäkra ut.
Adrenalinet stiger i Greta. Glöm dem nu, försöker hon leda bort sina tankar från det hjärtskadliga adrenalinet som pumpar ut i hennes ådror. Men hon lyckas inte. Deras förr så avkopplande och stärkande promenader har numera blivit en källa till oro.
Ständigt måste de vara på sin vakt och hålla utkik.
Detta gnager inuti Greta, skapar en känsla av utanförskap. Hon känner en sorg i bröstet hon aldrig tidigare känt. Hur har det blivit så här?
Jag vill så gärna veta, stanna dem och fråga dem: Vad tänker de på när de kommer på vägen emot dem och inte flyttar sig? De unga och medelålders som lätt kan ta ett steg ut i skogen eller gå på rad efter varandra utan att riskera att falla.
”Det är som vi inte är värda något”, säger Greta, när Costas och hon står kvar på parkeringen tills männen flåsat förbi.
”Nej, aldrig kunde man då tro att de unga i krig- jag tycker man kan likna detta vid litet krig med restriktioner och många offer – skulle vara så oberörda, svarar Costas.
”På vår tid tog vi hänsyn, till de äldre speciellt.”

Nu måste väl ändå de flesta ha blivit informerade om avstånd och vad det betyder.

De går sakta ner mot den vackra dungen med dansbanan som på sommaren bjuder till dans. I fjol sommar dansade de faktiskt några danser just här. Det var en underbar sommarkväll.
-Nu går vi ner till kolonierna, säger Costas uppmuntrande. Nu måste väl ändå de flesta ha blivit informerade om avstånd och vad det betyder.
Igår kväll på teve hade man haft reportage från vädjande vårdpersonal som om och om igen bad folket att hålla avståndet. Var de inte själva oroliga kunde de åtminstone tänka på riskgrupperna.
– Ja, idag kommer det vara annorlunda, svarar Greta.
Även om hon är skeptisk, så vill hon tro. Information betyder mycket för förändrade beteenden det vet hon, från sitt yrkesliv.
Den första biten på vägen är så vacker och det doftar skog. Greta drar in doften i näsan och njuter av att de går där, hand i hand på den mjukt sluttande och slingrande vägen ner mot koloniträdgårdarna. De ser att vårbruket börjat. Det väcker alltid en längtan i dem, efter deras lott och hur härligt det var att varje vår se allt spira.
– Vid det här laget hade vår krokusbacke börjat blomma, sa Greta och tryckte Costas hand. Han tryckte mjukt tillbaka.
När de står där en stund och beundrar vyn och känner tacksamhet ser de två kvinnor i 30-årsåldern komma i rask promenadtakt gående emot dem. Deras kroppsspråk med gestikulerande berättar att de är ivrigt inne i ett samtal. Kommer de att gå en och en bakom varandra och avbryta samtalet så att de kan hålla säkert avstånd?
Costas kramar Gretas hand hårdare och drar iväg med henne.
– Vi hinner till stigen.
Men de har missbedömt avståndet och är tvungna att gå ner i den ganska branta slänten vid vägen.
-Oh, neej.
Greta ropar förskräckt när yrseln svänger hela marken så att hon tappar balansen.
Costas är beredd och lyckas hålla både sig själv och Greta upprätta, men hans ben darrar under ansträngningen. Han har Greta liksom i famnen. Som när de var unga, och hon kastade sig runt hans hals. Det var underbart. Han minns hur hennes långa lockiga hår hängde runt hans huvud, hur mjuka lockarna var, och hur de smekte hans ansikte.
Det här känns inte lika bra. Han står inte helt stadigt, skorna får inte grepp.  Han skulle ha bytt ut sulorna hos skomakaren, men han har undvikit det mesta senaste tiden.

En bit bakom Costas och Greta går Hjördis ensam med sin rullator. Också hon ser de bredgående, storpratande och försöker bedöma läget. Känner magen dra ihop sig. Ser sig om åt sidorna, åt vilket håll kan hon köra ut rullatorn i terrängen?
Längre bort ser hon ser en äldre man leda en äldre kvinna ner i slänten och hör henne ropa av förskräckelse.
Ja, vart ska man ta vägen, tänker hon och rycker tag i rullatorn för att försöka gira den åt sidan. Men hjulet låser sig. Hon sparkar men inget händer och nu hör hon kvinnorna. De skrattar högt och nästan skriker när de talar. Så får hon loss hjulet och trycker allt hon kan för att få undan sig själv och rullatorn.
Det är guppigt i skogen, rullatorn hoppar liksom ut över tuvorna. Två meter från gångvägen så långt måste hon ut.
Hon ser hur det äldre paret står och håller balansen ute i skogen de med.
Här står vi äldre ute i terrängen och försöker att inte falla omkull, tänker Hjördis. Något är ju helt galet, om det finns ingen tvekan.
Hjördis känner sig arg. Besviken är nog rätta ordet. Så otroligt besviken på medmänniskorna. Hon försöker få loss rullatorn när kvinnorna passerat. Men hjulet kärvar och inte förrän hon rycker det hårdaste hon kan i rullatorn får hon äntligen loss den. Tur man är van vid hårt arbete, tänker hon. Men nu har hon blivit så arg och att hon tycker det är lika bra att gå hem igen istället och börjar rulla rullatorn upp på vägen.
Costas försöker ta sig upp på vägen igen. Men han verkar ha fått kramp i vaden av ansträngningen. Samtidigt får Greta ett kraftigt yrselanfall och när Costas inte får något grepp med ena benet kan han inte hålla emot utan hon glider sakta neråt marken.
Oooh, får Greta ur sig.
Hon blir så rädd, det är som hon faller och faller och det finns inget stopp.
Hjördis hör kvinnan skrika till, ser hur hon glidit ur mannens grepp och nu sitter på marken. Mannen verkar inte kunna ta sig upp från backen.

Vi måste ju hjälpas åt. Då klarar vi alla prövningar.

Några kvinnor joggar i grupp en bit bort, men svänger sedan av in mot skogen. Det är bara jag här, tänker hon och börjar rulla rullatorn mot paret.
– Hallå, behövs det ett handtag här, säger Hjördis när hon är några meter bort.
Costas och Greta tittar upp.
– Ja tack det vore väldigt snällt, säger Costas. Det är något med mitt ben, jag tror jag fått kramp.
Hjördis kör fram rullatorn så nära släntens kant hon vågar och trycker fast bägge bromsarna. Tur jag har kommunens största och tyngsta rullator, Karl-Oskar, tänker hon. Så tar hon ett rejält tag i ett av handtagen, ställer sig bredbent och räcker den andra handen mot Greta som sitter på marken. Costas tar tag i Gretas andra hand med ena handen och med den andra tar han ett tag i rullatorn.  Sakta kommer Greta upp på fötter och bägge upp till vägkanten.
– Det där gick ju galant, säger Hjördis.
– Så väldigt snällt av er att hjälpa oss, säger Greta.
– Ja ni ska ha stort tack, fyller Costas i.
– Vi måste ju hjälpas åt. Då klarar vi alla prövningar, säger Hjördis.
– Det är inte lätt dessa dar, säger Greta.
– Det är tur vi är så pass starka som vi verkar vara, säger Hjördis.
– Ja, när vi nu måste springa ut i terrängen hela tiden för att ge plats åt de unga, svarar Costas.
De skrattar alla tre. Ett befriat skratt i gemenskap.
Vi måste hjälpas åt. Greta tänker på de orden på vägen hem. Vi måste hjälpas åt. Omtänksamma ord som lägger sig som bomull kring hjärtat. Att omtanke finns.
Vid kaffet några dagar senare läser Greta tidningen.
– Din insändare har kommit in, Greta räcker över tidningen till Costas.
I huset bredvid sitter Hjördis också och läser tidningen. Det är en insändare från en äldre man som heter Costas.
Han skriver: ”Jag vill kraftigt dementera att jag och min fru Greta är ovänner. Absolut inte. Anledningen till att vi inte längre ses hålla varandra i handen när vi är ute och promenerar, är enbart av hänsyn till alla unga så att de får gångvägarna för sig själva att gå och springa i bredd på. ”
Hon börjar skratta. Skrattar så magen hoppar. Precis så är det. Han satte ord på tiden nu. I orden finns också besvikelsen hon delar, förundran över att detta kan ske och en försynt, så typisk för deras generation, vink, om galenskapen i detta.

Av Jane Morén

Tidningen Senioren
Publicerad 2021-07-08
Läs också
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2015 Senioren - När insidan räknas