En bukett vita blommor
Se & läs | SENIORENS SOMMARNOVELL 1
Expediten tittade frågande. En bukett med blandade vita blommor skulle bli bra. Genrebild: Colourbox

En bukett vita blommor

SENIORENS SOMMARNOVELL. Redan i hallen var det något som inte stämde. Hon såg framför sig hur han fallit ihop och det rusade av tankar inom henne. Innan hon nådde toalettdörren hade hon plockat upp mobilen, för att ögonblickligen kunna larma. Hon andades djupt och öppnade. Nagelfilen hade nyligen använts. Rakhyveln lutade mot det vattenfyllda glaset och den mjällprydda kammen hade råkat hamna i handfatet. Kranen droppade. Det doftade för mycket av en herrparfym. Hon suckade medan hon tömde glaset, lade toalettsakerna på sina bestämda platser och stängde av droppandet.

Tidningen Senioren
Publicerad 2021-07-04

Det var inte likt honom. Han hade lämnat lägenheten i hast. Hon ville inte spionera, för att finna något hon absolut inte ville veta något om. Han skulle bli rasande om han visste att hon snokade. Hon hade fått tillgång till hans nyckel, för att ta in post och vattna krukväxter, när han nyligen lite brådstörtat rest iväg. En “affärsresa”? Hon hade inte frågat vart eller varför han plötsligt fick så bråttom. Hon tänkte att det ändå var bra att han nu tog sig för något. Han brukade mest sitta i sin favoritfåtölj, stoppa sin pipa och titta ut genom de oputsade fönstren. Den förgyllda klockan i vardagsrummet slog tre slag och hon kände sig villrådig. Under deras senaste naturutflykt. Ja, han sa alltid så.”

Det är hur han finns, som attraherar mig.

Vill du följa med på naturutflykt idag, min vän” Hon tyckte det lät vackert. Han pratade sällan mycket och därför hade allt han sagt fått så stort värde för henne. Under den senaste turen till det långsträckta reservatet vid havet hade hon lutat sig tillbaka i den velourklädda bilstolen. Hon hade känt sig trygg, avslappnad och modig. Annars hade hon inte försökt smeka honom. Ett par centimeter ifrån hans haka visste hon redan hur den skulle kännas. Hon förde ett finger över det välansade skägget, slöt ögonen och fortsatte försiktigt att utforska hans ansikte. När hennes hand nådde hans hals njöt hon av mjukheten i hudvecken. Det var som hela hans väsen fanns samlat just där. Hon ville fortsätta sin undersökning, men ryggade tillbaka när hans nackmuskel spändes och käkarna stelnade till. Smekningarna var inte uppskattade. Tillbakavisandet kom som ett piskrapp och hon upphörde omedelbart med sin intimitet. Minnet av händelsen kom över henne när hon obeslutsamt vankade runt i hans lägenhet. Det doftade av honom. Av den där dyra herrparfymen han köpt i taxfree på den enda gemensamma resa de gjort tillsammans. Och så luktade det “second hand” lite överallt i lägenheten. Han omgav sig med begagnade böcker på de mest underliga ställen. Till och med på toaletten hade hon hittat ett litet häfte om kvantfysik. Hon förstod sig inte på allt han läste. Han ville kalla sig existentiell filosof och hon tyckte det lät vackert, men begrep inte alls vad det innebar. En väninna hade frågat varför hon umgicks med honom, när ändå inget särskilt hände. Det gick knappast att kalla deras relation för ett särboförhållande ens. Hon hade svarat lite gåtfullt “Det är hur han finns, som attraherar mig” “Fullständigt obegripligt!” hade hon fått till svar. Och nu mitt i den doftande lägenheten stod hon alldeles stilla och förundrades över varför han utövade en sån attraktionskraft på henne. Hon visste bara att hon ville vara tillsammans med honom ofta och länge.

Det var förstås någon annan? Hade han blivit sjuk? Nej, knappast. Då borde han inte öst på sig av sin dyra herrparfym.

Hade en viktig affärsresa tvingat iväg honom? Hon kände till att han alltsedan pensioneringen drivit sin firma vidare, i liten skala. Han var säljare av exklusiviteter till några bilmärken, hade han sagt. Det lät inte särskilt trovärdigt, men hon lät det vara den täckmantel han tycktes behöva för sitt privatliv. Att han brådstörtat rest, utan att meddela sig, fick henne att tänka på allt möjligt underligt. Det var förstås någon annan? Hade han blivit sjuk? Nej, knappast. Då borde han inte öst på sig av sin dyra herrparfym. Affärsresa kunde betyda mycket. Det hade hon blivit varse i tidigare förhållanden med andra män. Och i alla de engelska filmer hon dövat sin ensamhet med på tv, hade de manliga karaktärernas affärsresor oftast inte handlat särskilt mycket om yrkesutövning. Den insikten fick henne att bli både frustrerad och ilsken. Om hon bara inte varit så fäst vid honom. Hon lämnade brådstörtat lägenheten, med en slags malande insikt. Ja naturligtvis var det så, att hon inte förstått. Han hade ofta använt små undertexter när det farit genom landskapet, som lät henne förstå att “deras utflykter”, hade han också gjort med andra. Det kunde handla om små oansenliga kommentarer, om ett hus som rivits, ett sädesfält som inte längre var uppodlat, eller något historiskt som: “Ja, här låg det ju en skola för länge sedan”. Utflykterna var alltid njutbara, för de var ju det enda de hade tillsammans. Hon hade låtit bli att spekulera över om det fanns några undermeningar alls i det han sa. Hon fann ingen anledning att stanna kvar i hans lägenhet. Pulsen hade ökat oroväckande. Hon behövde andas och gav sig hastigt nerför trapporna och ut i luften. Hon sökte sig till den närliggande busskuren över gatan, för att hämta sig och bestämma vad hon skulle ta sig till.

Hon stelnade till och upphörde för ett tag att andas.

Spegelbilden i plexiglaset fick henne att rygga tillbaka. En kutryggig, magerlagd kvinnogestalt med ett gråvitt oredigt hår samlat i en knut stirrade mot henne. I sin egen inre bild, såg hon den spänstiga, strålande kvinna hon en gång varit, Det var en av anledningarna till att hon numera alltid undvek speglar. Sakta lugnade sig andningen och hon kom till sans. Hon hade genom åren läst så många självhjälpsböcker att det hade blivit en vana att invänta magkänslan, intuitionen, insikten, det sjätte sinnet eller vad det kallades i litteraturen. Hon kände bara att hon behövde röra på sig, reste sig från sin skyddade plats och sökte med blicken efter något vackert. Ett gammalt knep hon lagt sig till med i samband med en depression hon genomlevt för ett antal år sedan. Hennes ögon fastnade på Hilda Carlssons blomsterhandel. Dit hade hon gått förut någon gång, då han bjudit på middag och hon hade velat ge honom något vackert. Han hade tyckt om gardenior. Expediten tittade frågande. En bukett med blandade vita blommor skulle bli bra. Varför visste hon ännu inte. Hon betalade och vände sig om för att gå när hon hörde expediten säga: “Ja, då får du hälsa Lilly så gott ifrån Hilda i blomsteraffären”. “Hur sa? “Hon stelnade till och upphörde för ett tag att andas. “Jag förstår inte”. “Du ska väl till Harrys fru, kan jag tänka. Hon älskade ju alltid vita blommor, särskilt astrarna, för att de doftade så besynnerligt som hon uttryckte det”. “Ja, just det”. Hon svarade snabbt och fortsatte ut ur butiken utan att vända sig om. Så enkelt hade hon fått svar på alla frågor hon ställt sig om Harrys liv. Hon kände hur en malande ledsnad fyllde henne, hur motorljuden på den trafikerade vägen försvann, när hon krampaktigt med buketten i hand strävade mot busskuren på nytt. 358an skulle gå inom kort. Hon sjönk ner bredvid en man i gråmelerad ulster och hatt. Ingen sade något. Hon ville vara i fred. Mannen lät sig inte avvisas utan inledde försiktigt en konversation. “Du ska till Boendet i Björkfors, förstår jag”. Att det inte gick att få vara ifred, tänkte hon. Det var småstadens alldeles speciella charm, som hon uppskattat en gång, men inte denna dag. Det var andra gången någon överrumplade henne. Hon ville sannerligen inte vara intim med människor hon inte kände och inte en dag som denna, när hennes egen lilla privata förljugenhet höll på att brista. Mannen bredvid henne på bänken var väl helt enkelt artig och ville henne säkert inget ont, så hon ansträngde sig att besvara hans fråga så vänligt hon kunde. “Ja, just det,nu blir Lilly glad” genmälde han oväntat. Ännu en person som hade fullständigt klart för sig vart hon var på väg. Och hon som bara för någon timme sedan inte haft en aning om varför Harry hade försvunnit. Hon ljög så där lite fint, som livet till slut lärt henne, för att inte avslöja vidden av sitt tillkortakommande. “Jag hoppas det”. Bussen anlände punktligt. Hon valde att sätta sig bredvid den okände, varför kunde hon inte förklara. Det kändes tryggt bara. De satt tysta tillsammans under bussresan och när det var dags för avstigning reste sig mannen artigt för att släppa fram henne, lyfte på hatten och sa: “Så får du hälsa Harry förstås och säg att jag ringer i veckan”.

Men, herregud… Vad gör du här?

Hon ökade stegen för att ge sken av beslutsamhet och vinkade avmätt till mannen som for vidare. Promenadstigen fram till den gulbleka byggnaden var nyasfalterad. Den doftade ännu något. Som barn var det en av hennes favoritdofter och känslan av att gå på en “nylagd” väg hade alltid fått henne på gott humör. Men inte den här dagen. Byggnaden såg ruffig ut men omgärdades av prunkande rosenrabatter och ljuset föll över den pelarförsedda entrén på ett, ja nästan välkomnande vis. Hon lyckönskade sig till att hennes hjärna fortfarande var klar och att inget av den förvirring som alla generationskamrater fasade för hade drabbat henne. Men nu var hon tydligen på väg till en dement kvinna, som hon aldrig någonsin träffat, men som hon på ett vidunderligt sätt visste uppskattade vita blommor. Hon öppnade den tunga dörren till det sekelgamla huset när en sköterska kom springande emot henne. “Har ni anmält besöket, ni kan inte bara komma in så här. Dörren ska vara låst.” Frågan tvingade henne att svara med ännu en lögn. “Jag har rest långt för att till slut få träffa Lilly, min gamla ungdomsvän och visste naturligtvis inget om era bestämmelser. Jag hörde att hon blivit sämre.” Det ekade i hallen där de stod. Annars var allt så stilla, som om huset var obefolkat och alla hade lämnat. Hon hörde steg i trapphuset och funderade på vad hon skulle säga till Harry. Sammanhanget måste te sig fullständigt obegripligt för honom, denne förnuftets man. Hon märkte att ett fniss bubblade upp inom henne, samtidigt som hon fortsatte sin spelade roll som ungdomsvän, vecklade upp blompappret och höll fram de vita blommorna inför sköterskans förvånade min. En konstpaus uppstod, för att plötsligt avbrytas av ett utrop. “Men, herregud… Vad gör du här?” Det där fnisset som oväntat dykt upp inom henne växte till ett rullande skratt. Ett skratt hon omöjligt kunde hålla tillbaka och som fick henne att skaka i hela kroppen, innan det övergick i en gråt hon inte trodde hon ägde. Harry såg förvirrad ut och bad sköterskan att hämta ett glas vatten.

Jag kan inte förklara det här älskade Harry, men jag har blommor med till Lilly.

Gråten stillnade så småningom, för mitt i det stora känsloutbrottet visste hon hur illa Harry tyckte om de stora känslorna. “Jag kan inte förklara det här älskade Harry, men jag har blommor med till Lilly, som jag hoppas få lämna över och så skulle jag hälsa från en man som sa att han skulle ringa dig i veckan.” Harry samlade ihop sig, försökte dölja en suck och sa sedan torrt: ”Det går bra, men hon sover just nu. Jaha ja, det måste varit Arvid. Vi spelar bridge ihop.” Just då hände det, när hon blickade in i de grågröna ögonen, såg alla de bekanta rynkorna, silverglänset i skägget och den återhållna munnen, som hon så sällan kysst. Just då förstod hon att hon egentligen inte visste särskilt mycket om honom alls. Det hade bara varit härligt att få leva i en berättelse hon själv skapat. Hon hade nöjt sig med utflykterna och fantiserat ihop resten av honom. Fnisset tog fart inom henne igen. Så slängde hon åt honom de vita blommorna, trotsig som den rebelliska tonåring hon knappast varit. “Hälsa från mig om du vill, eller låt bli. Astrarna doftar underskönt!” Med viss möda öppnade hon den tunga porten på nytt, såg över axeln och tillade. ”Jag lämnar nyckeln genom brevlådan”. Han hann fråga: “Ses vi på tisdag som vanligt?“ innan ljudet av portsmällen genljöd i det ålderdomliga huset.

Av Lena Jeppsson

Tidningen Senioren
Publicerad 2021-07-04
Läs också
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2015 Senioren - När insidan räknas