Dorothy Bryngelssons föräldrar arbetade hos familjen Rockefeller i USA. Ett liv som nu blivit en roman.
Vad gör egentligen en författare? Den frågan hade Dorothy Bryngelson inte funderat över före år 2011. Men när grannkvinnan berättade att hon skrev på en bok väcktes nyfikenheten.
– Jag älskar utmaningar och att lära mig nya saker, berättar Dorothy som startade på skrivarkurs i Frölunda kulturhus, med sin granne som ledare.
Fast för skrivandet
När hon nu öppnar villadörren i Fiskebäck har hennes nytryckta bok redan sålts i 250 exemplar av de 400 författaren själv fått.
Visst är det kul, fast egentligen tycker hon ju om att gå vidare.
– Jag är inte en uträknad människa, alltså en som räknar ut saker. Jag tar dagen som den kommer. Men jag tycker det är roligt att skriva, så nu har jag fastnat.
Om du är dig själv är du en läkedom för andra.
Inte ”fin i korken”
Det tar inte många sekunder att känna Dorothy-effekten. Hon är en blixtrande uppenbarelse, med busig blick och ett smittsamt, pärlande skratt.
– Jag har läst en liten mening jag tänkt mycket på. ”Om du är dig själv är du en läkedom för andra”. Jag skulle också kunna stela till mig och vara lite fin i korken om jag ville försöka. Men jag är mig själv. Om folk inte tycker jag är så fin får de tycka det, säger hon.
I publikhavet
Nyligen tänkte hon ”Värst vad den tanten är lik mig!” vid anblicken av en vithårig dam med cerise jumper i publikhavet på Postkodmiljonären. Några dagar senare ringde släkt och vänner och frågade: ”Var du på tv igår, Dorothy?”
Till slut insåg hon att det stämde, men att inspelningen skett för länge sedan.
Glömsk är hon annars inte, utom när det gäller årtal ibland.
Dorothy Bryngelson
Ålder: 90, nyss fyllda.
Gör: Har kommit ut med sin första roman, Det var på Kykuit de mötte varandra. Arbetar nu med uppföljaren. Leder manskören Glädjeskaparna sedan mer än 30 år.
Bakgrund: Tidigare musiklärare, arbetat mycket med olika körer.
Familj: Barnen Evelyn, 68, Eivor, 65, Martin, 61 och Anna, 51 år, elva barnbarn och tolv barnbarnsbarn med ytterligare två på väg.
Läser just nu: Hinner inte läsa så mycket, senast blev det Torgny Lindgrens Pölsan som talbok.
Känner sig som 17
Men utsidan, som burit glasögon sedan första klass och nu rör sig ledigt i beige jeans, är ändå inte densamma som insidan.
– Det låter kanske hemskt konstigt, men jag känner mig som 17 år, förklarar Dorothy Bryngelson medan bryggkaffet väser färdigt i köket.
Vägrade läsa ”påhitt”
Länge vägrade hon läsa romaner, som hon älskat i ungdomen. Men när de fyra barnen kom blev det ändå ofta läsning långt in på nätterna. Beslutet blev att undvika litteratur som ändå ”var mest påhitt”. I stället plöjde hon biografier, fackböcker och religiös litteratur. Tills för sju år sedan.
Nu kan hon stolt visa sin första, 360 sidor tjocka, tryckta roman.
Anna och David
Det var på Kykuit de mötte varandra lyder titeln på omslaget med hård pärm och havsutsikt mot frihetsgudinnan längst bort i solgul horisont.
I boken berättas om hur hennes föräldrar Anna och David var för sig emigrerade till Amerika i början av 1900-talet. Två ungdomar från enkla förhållanden som möttes när de kom att arbeta hos världens rikaste familj, Rockefellers, i New York.
Att det blev en roman är ju mer en slump. Men visst, att ha boken i handen nu det känns la fint.
Anställda hos Rockefeller
På Kykuit Pocantico Hills vid Hudsonfloden, där familjen Rockefeller njöt av stora trädgårdsanläggningar vår och höst, var Dorothys far trädgårdsarbetare och modern fick arbete med strykning och tvätt.
Där tog parets kärlekshistoria sin början. I dotterns version ”utan snusk”.
– Jag tycker det sexuella livet är fint och bra, men det ska vara människors privata. Jag skriver om det på annat sätt, så läsarna får tänka själva, förklarar Dorothy.
Känns fint
Så småningom återvänder föräldrarna för att bli jordägare i Sverige, i roman som i verklighet.
– Allra bäst idag är att jag nu kan ge släkt och andra här i bygden lite mer information om hur det var. Att det blev en roman är ju mer en slump. Men visst, att ha boken i handen nu det känns la fint, säger hon.
Gedigen research
På väg mot färdig text har Dorothy använt lådvis med brev och fotografier, kartor, väderuppgifter från SMHI, hembygdsböcker och gamla biblar.
Men hon har också varit på plats under sitt livs andra resa till amerikanska ostkusten.
Till Kykuit, där föräldrarna möttes, kom hon med hjälp av prispengar från tv.
Halvkändis
När hon för några år sedan tog hem vinsten i tv-programmet Smartare än en femteklassare var hon hittills äldst, med sina 87 år.
Sedan dess är hon ”halvkändis”. Men kanske skulle Dorothy Bryngelson varit det ändå. Hon känner ju ganska mycket folk, hon som varit aktiv i missionsförsamlingen i Fiskebäck sedan vuxendopet vid 15, lett minst fyra körer, arbetat som musiklärare och spelat och sjungit över hela världen.
Lever i minnet
Hon är nästan döv på vänstra örat och hör allt sämre på det högra. Men sådant hindrar henne inte. Med sitt taktfasta pianospel leder hon fortsatt manskören Glädjeskaparna, där maken Olén förr brukade sjunga solo.
När vi ses tittar han på henne från ett inramat fotografi, död sedan två år men i minnet levande – som så mycket annat inne i Dorothys kombinerade sovrum och skrivarlya.
Dorothys tips till dig med skrivardrömmar
- Hitta ett ämne som du själv känner är viktigt att skriva om.
- Det är väldigt bra att gå en skrivarkurs för att bli lite djärvare. På kurs kan du pröva dig fram.
- Börja med en mening som fångar intresset. Det kan vara hur banalt som helst, men gärna något vardagligt.
- Använd dator och var inte rädd för att be andra läsa! Ta hjälp om datorn krånglar. Att våga låta andra läsa och komma med synpunkter kan också hjälpa mycket.
- Ge dig inte! Skriv när du kan – och ta det du skrev förra gången till hjälp om det var länge sedan. Det kan bli ny inspiration!
- Om du vill att det skrivna blir en bok: Undersök självutgivning! Att skicka till ett vanligt förlag kan ta för lång tid. Det finns andra sätt. Själv har jag haft hjälp av barn och barnbarn för textkoll och formgivning innan jag skickade mitt manus till tryck.
Dumt nog frågade man inte
Här inne, vid dataskärmen, nära välfyllda bokhyllor och favoritfoton har hon slutfört första romanen.
– Jag har ju aldrig hört annat än gott om Amerika. Men min mamma och pappa kom inte i kontakt med det vanliga folket. De har sett så mycket fint, men dumt nog frågade man inte så mycket förr, säger hon som med fantasins hjälp återskapat deras liv.
I slutet av boken finns ett urval fotografier och brev återgivna i original.
Inte lätt att återvända
Väl hemma höll föräldrarna ganska tyst om livet bland miljardärerna i New York. Att återvända var inte så enkelt.
I romanens slut lever modern och storasystern Hilda ensamma i Önnered utanför Göteborg när fadern överraskande återvänder till Sverige efter ytterligare två år i Amerika.
Man ska släppa loss fantasin, för då kommer tankar du inte alls kunnat föreställa dig.
Mamman, som hade lämnats ensam med en ko, ett barn och en liten speceriaffär gick senare med i missionsförsamlingen.
– Det gjorde inte pappa, som tyvärr tyckte om spriten, men det berättar jag om i nästa bok, konstaterar Dorothy.
Givande att skriva
Nästa roman, som startar när hon fyllt sex år, är redan påbörjad. Att skriva har visat sig mer givande än hon trott.
– Man ska släppa loss fantasin, för då kommer tankar du inte alls kunnat föreställa dig. Något inom en hjälper till och det kommer av sig självt på något vis. Det bara växer, precis som det gjort när jag skapat musik, ler hon.
Kanske kan energin, enligt henne själv resultat av såväl den egna tron som intag av d-vitamin, räcka till ännu en bok. Ämnet blir då ”alla mina resor och pianoäventyr”.
Text: Karin Tufvesson
Foto: Stefan Edetoft
