Läsarnovell: Faster Ester
Se & läs
Foto: Colourbox

Läsarnovell: Faster Ester

Marie Byström skriver vackert och vemodigt om ett liv som inte blev, om sina minnen av Faster Ester som "blev över".

Tidningen Senioren
Publicerad 2020-08-08

Ester Elisabet Petersson, född 1882 i Arby socken på en småländsk bondgård. Ogift hemmansägardotter.

I mitt allra tidigaste minne var hon någon som bara fanns hemma på gården. Hon var en skugga. Smet om knuten när manfolken klampade in mot köket till middag.

Hon skyndade iväg framåtlutad, långa knyckiga steg, drog ner hucklet.
En spark efter hankatten som kom ivägen, i förbifarten.
Främmande människor, hon ville inte träffa dem. De skulle inte få se henne.
I varje fall inte i hennes kök. Det som var hennes – innan den nya kom.

Hennes eget var nu två rum och kök i den rödmålade flygelbyggnaden. Där var det lågt i tak, även vedspisen var låg, man fick stå krum vid den. Där fanns stora rummet, som inte var stort, och kammaren med utdragssofforna – i den ena hade farfar dött och i den andra farmor.

Håhåjaja, sa farfar. Sen dog han.

Bror hade gift sig, om än sent. För Ester återstod inget annat än undantagslivet. Maten fanns ju på gården. Kanske lite pengar av arvet. Men inga uppgifter. Inte det egna livet.

Naturligtvis hade hon ingen utbildning – annat än till att sköta ett eget hem. Som hon alltså inte tyckte att hon hade.

För barnet, som var jag, var hon GAMMAL.

Långa kjolar, hihi.

I garderoben hade hon spetsiga knäppkängor med höga skaft.
– Titta, dä ä inte klokt!

Man kunde ha dem att klä ut sig i. Hade också. Där fanns vita, längesedan gulnade underbyxor i bomullsväv med spetsar och långa ohopsydda ben. Löjet visste ingen gräns! Mamelocker sa hon att de hette.

Nej, nu hade hon ingenting att säga till om.
Men hon h a d e härskat.

Då när föräldrarna var gamla och bror ogift, och gårdens hushåll låg i hennes händer.

Hon hade varit ute och tjänat på bättre ställen. Hade minsann lärt sig hur det skulle vara. Visste vad som skulle skötas och lagas. Bönorna och spenaten sås. Dåliga värphöns tas ut. Plocka dem och sprita fjädrarna och ånga i bykgrytan så lössen dog. Visste hur det skulle hushållas

Tills den nya kom.

En ungdom som inte bad att få veta. Som titulerades fru.
Unga frun.
Ingenting att säga till om nu. Det hon lärt under årtionden tog den nya över på sitt sätt.
Obehövlig nu. Oefterfrågad.

Sparsamheten hade blivit ett sätt att leva. Allt ska tas tillvara.

En mjölkslatt kan gömmas till degspad. Brödkanterna blötas i soppan. Att de sen hunnit bli lite mögliga… Nej, inget får förfaras.
Man tar endera fläsk eller flott på brödet.
Ånä. Inte dubbelsovla!
Inga nya träskor förrns di gamle ä slut.
Och nu – liktornar och frostknylor.

Vem frågade, när maskinåldern började, efter någon som kunde karda ull och spinna? Efter hemkärnat smör och krusade örngottsband?

Verktygen blev liggande på undantagsstugans vind. Spinnrocken och kardorna. Halmkuporna för bina. De stora trätrågen där man slog degar att bakas i stora spisugnen.

Det skulle ju vara elektriskt nu, gubevars. Och piga fanns det förresten också på gården.

Kvar för faster var vävstolen.
– ”Här får hon lite till mattrasor.”

Hon samlade och klippte under vintern. I vårningen gjorde hon upp eld under en trebent gryta utomhus vid pumpen. Det blev färgbad till garn- och trashärvor, som sen sköljdes i oändliga sköljvatten. Fingrarna valnade. Ett evigt slaskande, tyckte unga frun som hade annat att göra.

Jag minns: Vi satt på flygelvinden, min syster och jag, och nystade mattremsor. Sorterade olika färger i olika korgar. Till att klippa var vi föga betrodda, det blev inte jämt nog.

Så småningom blev det längd efter längd med randiga mattor. Tuskaft mest, någon gång med bårder av rosengång. Ibland handdukar i kypert och gåsögon.

Minns hennes ilskna muttrande över varptrådar som gått av och solv som löst upp sig. Över odygdiga ungar som blandade ihop nystanen och gömde skytteln.

För barnet var hon enbart en löjlig och avsigkommen figur, tacksam att förarga, komisk i sin förbittring över nya tidens idéer.

Och för omgivningen?
Ja, vad tog sig landsbygden till med sina överblivna hemmadöttrar? Hon var ju i alla fall från en ansedd släkt. Att hon sen blitt lite konstig …

Någon gång när hon klätt upp sig och skulle ge sig ut bland människor:
Svart dräkt, hårt insvängd i midjan, skörtet lätt utbyggt bak. Turnyrens tid kan inte ha varit långt borta när den syddes. Kjolen ankellång, gamla men väl putsade kängor som med all säkerhet klämde kring liktornarna. Ryggen rak.

Sen grånade håret och förbittringen gick inåt.
Grämelsen.

Allt som sparades och som sen inte togs i bruk undergick med tiden en förvandling. Rödbetsinläggningarna blev bruna, körsbärssaften jäste, sylten möglade.

En dag var hon död. Nästan 65 år gammal.

Allt som sparats skulle gås igenom och sorteras.
Även breven.
Även de som låg underst, daterade Nord Dakota något decennium efter sekelskiftet 1900.

 

”Elskade Ester!
Avskedet ifrån dig var mig mera smärtsamt än jag förmår säga.
Ändock är det ju för vår skull och för vår framtid jag gör denna resa.
Din egen Axel ”

 

Augusti 1910

”Jag har här nu hopp om en god anställning och vi kunna
med godt mod se framtiden an. Ack, Ester min,
allt skall blifva fröjd när vi en gång åter få mötas.”

 

April 1912

” Denna vår kan det dock icke blifva af så som jag skref i mitt
förra brev. Jag har nu fått förflyttning i mitt arbete med löfte
om avancemang. Två år förväntar man sig av mig.”

 

Mars 1914

”Ack, elskade Ester, icke heller denna vår. Vi hava här
så många problem som stendigt kräva min närvaro.”

 

Han kom aldrig tillbaka.

Och nu var hon utskämd, en övergiven. Ensam.

 

Text: Marie Byström, SPF Linné i Göteborg

Marie Byström har också skrivit boken ”Min Sjöfartsbok” där hon berättar om sin tillvaro till sjöss på svenska lastfartyg under 60- och 70-talet, då hon främst jobbade som radiotelegrafist men också på däck.

Tidningen Senioren
Publicerad 2020-08-08
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.