Jonas Gardell är aktuell med en ny bok om sin familj. Där beskriver han hur det är att se sin mamma sjunka allt djupare ner i demens. En tillvaro kantad av sorg och skuld – men också full av kärlek, glädje och galenskap.
Jonas Gardells nya roman är en episk släktkrönika om hans familj och framförallt om hans excentriska mamma, Ingegärd Rasmussen. Frikyrkodottern som föddes i mitten av 20-talet och som livet igenom hade nästan som ett mantra hon ständigt upprepade: ”Jag måste vara fri!”
På speciella dagar, då familjen skulle iväg någonstans, väckte hon barnen genom att gå runt i huset, slå två kastrullock mot varandra och högt sjunga den frireligiösa psalmen Gyllne morgon, gyllne morgon.
I boken skriver Jonas:
”Redan här finns som vi märker mycket av det som ska prägla Jonas Gardell: En frireligiös psalm, en galen mamma, en barnfamilj i en villa i Stockholmsförorten Enebyberg, en uppväxt i ett Sverige där alla ser på samma tv-kanal och lyssnar på samma radiostation och är del av en och samma berättelse, vars förutsättning och villkor är att den utesluter alla andra möjliga berättelser.”
Frigjort sig från sin egen bild
Inför arbetet med boken har Jonas gjort enormt mycket research. Han har sökt upp arbetskamrater, grannar, barndomskamrater och andra som känt hans föräldrar.
– Jag ville frigöra mig från min egen bild av dem och ta reda på vilka de egentligen var. Och jag fick faktiskt en helt annan bild av dem. Det berättades så mycket om olika tragedier när jag växte upp, saker som hade satt käppar i hjulen, men när jag hörde andra berätta förstod jag vilka drömmare mina föräldrar var. De där sakerna hade aldrig blivit av i vilket fall som helst. Det var en försoning för mig att se att det var så. Jag försonade mig med några som var oändligt mycket knäppare än jag hade trott. Jag känner en större kärlek och en större förståelse för dem nu.
Det var så vi möttes, i skarven mellan liv och död.
Mellan liv och död
Mellan Jonas och hans mamma fanns alltid ett speciellt ”förbund”, som mamman själv kallade det. Hennes förklaring till det var att hon själv nästan miste livet när Jonas föddes på grund av komplikationer. Men att hon kände starkt och instinktivt att hon måste överleva eftersom sonen var en sån ”liten krake” som inte skulle klara sig utan henne.
”Det var så vi möttes, i skarven mellan liv och död”, skriver Jonas.
Ingenting är överslätat
De fjorton sista åren av sitt liv var hans mamma demenssjuk. Riktigt när demensen slog till vet inte Jonas.
– Jag levde med en demenssjuk människa i 14 år. Innan dess drack hon och innan dess var hon manisk. Så det är svårt att veta vad som var vad. Jag har tagit med allt i boken, ingenting är överslätat. Det är från hur man luktar till sveken hon upplevde när vi barn tog henne till en läkare och så småningom fick in henne på Mariahemmet.
Sade upp kontraktet med världen
Det finns många hjärtskärande beskrivningar i boken av hur mamman mer och mer tappar greppet om tillvaron. I en scen har Jonas och Mark middag hemma med Marie-Louise och Gösta Ekman som gäster. Plötsligt ringer det på dörren och där står mamma, med några påskliljor i handen och vill gratta Jonas på födelsedagen. Som inte alls var den dagen.
Nästa dag är hon tillbaka och deklarerar bestämt:
”Nu har jag bestämt mig, jag har sagt upp kontraktet med den här världen! Jag ska bara be att få meddela att från och med nu tänker jag inte längre hålla reda på om det är sommar eller vinter, jul eller påsk, april eller oktober.”
Det sjuka var också en viktig del av hennes liv
Jonas och systern Stina var de två syskon som följde mamman på närmast håll under sjukdomsperioden eftersom de bodde närmast. På minnesstunden efter begravningen sa prästen att ”nu kan vi minnas Ingegärd som hon var”, det vill säga före sjukdomen.
Men Stina och Jonas ställde sig upp och berättade några av de lite galna historier som mamman berättat under sin demensperiod, bland annat om hur hon cyklat till Nordpolen och lett de allierades styrkor. Varför skulle den delen av hennes liv inte räknas?
– Mammas 14 sista år var också värda någonting. Liksom det är något värt att demenssjuka sitter och sjunger ”Härlig är jorden”. Det sjuka var också en viktig del av hennes liv. Vi skulle inte ha valt det, men det var inte en tid utan goda stunder.
Sorglig flykt
Det var ofta många skratt när Ingegärd kom med den ena historien efter den andra. Jonas hade inga problem med den biten, som den berättare han är själv.
– Jag går med på berättelser. Och jag hade heller inget emot att hon hjälpte Gud att plocka pinnar och löv från marken eller dra bort klistermärken från lyktstolparna. Men hennes sista flykt däremot var sorglig.
Jonas beskriver i boken hur mamman plötsligt försvinner. De letar överallt de kan komma på i Stockholm, men när de inte hittar henne kommer de på att hon brukar prata om hotell Mollbergs i Helsingborg. Jonas ringer dit, och mycket riktigt, en Ingegärd Gardell checkade in dagen innan. Han blir kopplad till hennes rum, men ingen svarar. Oroligt ringer han tillbaka till receptionen och ber någon i personalen att gå upp och titta. Och där, i en korridor på fel våningsplan, står en förvirrad Ingegärd. Hon har vandrat omkring där i ett och ett halvt dygn utan att någon reagerat.
Galen men älskad
– Det var många såna där akuta situationer där vi fick rycka ut och hämta hem henne, lösa ut henne från restauranger där hon inte kunde betala och så vidare. Och varje gång var jag arg på dem runt omkring, som bara såg en ”galen kvinna” i henne. Ja, det kanske är en galen kvinna, men en mycket älskad sådan!
Visst var det extremt smärtsamt att se nedbrytningen. Varje gång Jonas och syskonen försökte göra gott för mamman förstörde hon det. Smetade ut mat, slet ut armaturer, rev sönder.
– Sen satt hon där i mörkret i lägenheten, i sitt kaos. Vad vi än gjorde blev det inte bra.
Jag tror att varje barn till en demenssjuk person lever med skulden.
En av de svåraste sakerna tycker Jonas var mammans ovilja att ta emot hjälp med hygienen. Hennes mantra ”Jag måste vara fri” innebar också rätten att få stinka.
– Jag kunde ligga på nätterna och tänka på hur jag skulle få av mamma hennes stinkande tröja och få duscha henne.
Den skuld många barn känner när deras föräldrar flyttar in på boende, kände även Jonas av. Men också – en lättnad. Nu var hon omhändertagen.
Stor lättnad
– Jag tror att varje barn till en demenssjuk person lever med skulden. Men gud vilken lättnad det var att slippa de där äckliga bajs- och kisstrosorna när mamma fick flytta till Mariahemmet!
Många brukar också vittna om att när ens föräldrar dör känns det som om ingenting längre står mellan en själv och döden. För Jonas blev det tidigt så. Hans pappa var inte ens 60 när han dog i ALS.
– Jag är 55 i år. Om fyra år är jag äldre än min pappa någonsin blev. OM jag får leva. Vi hoppas, men jag lägger alltid till ett OM. Jag är väl medveten om mina gener och gör allt för att leva hälsosamt, jag äter sunt, jag tränar – och jag är lycklig! Mark får mig att skratta, det hjälper också.
Ganska trevligt
För varje år som går blir han mindre främmande för den andra sidan.
– Jag är inte rädd för döden, men jag är rädd för övergången. Den är så abstrakt och jag saknar bilder att föreställa mig den. Himlen tänker jag mig däremot mer och mer barnsligt, befolkad av släkt och bibliska figurer. Ska på det hela taget bli ganska trevligt.
