Tom Alandh – en lyssnande berättare
Leva & uppleva | Porträtt
Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Tom Alandh – en lyssnande berättare

Han är aktuell med ännu en fängslande dokumentärserie. Denna gång om advokat Leif Silbersky. Tom Alandh är SVTs speciella journalistklenod. Som vid 74 års ålder fortfarande går till jobbet med glädje.

Tidningen Senioren
Publicerad 2019-02-18

Tom Alandh har under trettio år gjort en rad lysande och mycket uppskattade tv-dokumentärer om vitt skilda personer och företeelser. De handlar ofta om till synes okända människor som det inte gått så bra för i livet. Men även om kända människor som det gått både bra och dåligt för – som Nacka Skoglund, Cornelis Vreeswijk, Bosse Högberg och Monica Zetterlund.

Fantastiskt matieral

Eller så kan de handla om Ingmar Bergmans hushållerska, om Tom Alandhs egna fosterföräldrar Oscar och Greta och huset de byggde, om Jan Allan och trumpeten som försvann. Om Jan Johansson, Tord Grip och Anna Lindh…
Och så naturligtvis Martina Schaub från Mölndal, som föddes med en kromosom för mycket. Om henne har Tom Alandh gjort sju program. Om Pia Sjögren, som kommit över sitt missbruk har han berättat i tre program. Det ska bli ett fjärde. Han och hans medarbetare har ett fantastiskt material, sju-åtta års filmmaterial om hennes liv och leverne, säger han.

Jag blev dokumentärfilmare utan att kunna filma, utan att kunna klippa, utan att kunna ta ljud.

Hur gör man en bra dokumentär?
– Jag brukar svara att det gäller att hitta en bra fotograf och en bra klippare. Och så står man där i mitten och ställer några frågor och skriver några rader. Jag blev dokumentärfilmare utan att kunna filma, utan att kunna klippa, utan att kunna ta ljud. Men jag jobbar journalistiskt. Jag är en journalist som gör dokumentärfilmer.

Viktiga samarbeten

Han håller alltid fram sina medarbetare. Den nu pensionerade fotografen Björn Henriksson är nog en av de klokaste människor han mött och en av dem som betytt mest för honom i livet, säger han. De samarbetade i 45 år. Nästan lika länge var Karin Elander hans klippare. ”En av de roligaste”.
Sedan drygt tio år klipper Heleen Rebel alla hans filmer och är alltid med redan från början i varje projekt. De har en stark yrkesgemenskap och har blivit mycket nära vänner.

Lymmelaktigt uppträdande

Nu sitter vi i Tom Alandhs arbetsrum i tv-huset. En liten modul som många andra. Men ändå inte. Rummet andas noggrant skapande och ett levande liv. En hylla med vhs-kassetter med hans dokumentärfilmer (ett hundratal), en annan hylla med disketter med samma program, flera hyllmeter med pärmar fyllda av arbetsmaterial för alla program, bildcollage med de sju barnbarnen, en anslagstavla med bilder på människor han intervjuat och samarbetat med.
Och på den klipp och teckningar och brev, däribland en anmälan till radionämnden 1978 ”beträffande lymmelaktigt uppträdande mot Sveriges Konung” med anledning av att Tom Alandh i samband med ett reportage om monarkin för tv-programmet Studio S hade duat kungen.

”Terrier med bulldogbett”

Han närmar sig slutfasen i arbetet med tre program om advokaten Leif Silbersky som ska sändas i slutet av februari och början av mars 2019. Tre program. En serie. Till en början var han skeptisk till detta förslag från dokumentärredaktionens chef Ingemar Persson. Tom Alandh arbetar helst med sina egna idéer och hittar sina egna ämnen. Men så bevistade han en rättegång där denne Silbersky framträdde som försvarare, och fascinerades av denne ”terrier med en bulldogs bett”. De träffades på advokatens kontor någon dag senare.

Vackert lyssnande

–Och vi fick en väldigt bra kontakt. Det är roligt att prata med Leif Silbersky. Han är en vackert lyssnande människa, och det rör sig hela tiden i skallen på honom. Han har svar på frågor och han är välformulerad.
Rolig att prata med – vackert lyssnande – svar på alla frågor – välformulerad. Inte så konstigt att bra kontakt uppstod mellan Tom Alandh och Leif Silbersky. Hans karakteristik av Silbersky stämmer utmärkt på honom själv.

Vad formade dig?
– Väldigt mycket att jag kom till tv-programmet Fokus 1971. På bara några veckor tyckte jag att jag blev en seriös betraktare av samhället. Alla bitar kom på plats.

Roligare än att skriva

I princip kom han direkt från Journalisthögskolan, han hade medarbetat i några av Stockholms förortstidningar och framför allt gjort sin praktik på regionalradion i Norrköping.
–Radio, vilket jätteroligt medium. En turistbuss krockar med spårvagnen och då måste jag åka dit med en bandspelare. Det var mycket roligare än att skriva, och jag tyckte ändå mycket om att skriva. Jag tänkte verkligen bli radiojournalist – om jag inte blev utrikeskorrespondent…

Blev researcher

Men hans yrkesliv tog en annan vändning när han vid midsommartid 1970 – eftersom han var yngst på redaktionen i Norrköping – fick i uppdrag att tillsammans med en fotograf göra ett reportage om popfestivalen i Mantorp, den första festivalen i sitt slag i Sverige, för tv-programmet NU. Det blev 20 minuter, och så bra att han rekryterades till samhällsprogrammet Fokus. Först som researcher (vilket gjorde att han fick träffa människor som Elise Ottesen Jensen, mördaren Olle Möller, skådespelaren Edvin Adolphson och sångerskan/divan Zarah Leander), sedan som reporter på Världen i fokus. När detta program lades ned blev det Studio S och 20:00. 1987 blev han dokumentärfilmare.

Tom Alandh

Ålder: 74.
Familj: Stor.
Bor: I Stockholm.
Lyssnar på: P1, Billie Holiday och kloka människor runt omkring oss.
Läser: Varje dag ett par gamla Rocky-rutor, Martin Kellermans fantastiska livsverk, och Lena Anderssons roman Sveas son.
Drömmer om: Att kunna lämna över en beboelig värld till mina sju barnbarn och att slå ett serveäss innan jag dör.
Aktuell med: En miniserie på tre program om advokaten Leif Silbersky. Han arbetar också på en fjärde dokumentärfilm om den före detta missbrukaren Pia Sjögren, som han träffade första gången för sjutton år sedan då hon stod och sålde Situation Stockholm på Karlaplan.

Dölj faktaruta

Om jag ångrar något i mitt liv är det att jag inte har dansat mera.

På den vägen är det. Så formades Tom Alandh in i sitt yrke och nu har han gjort över 100 dokumentärfilmer.

Men du måste väl också ha formats av läsning, musik och annat utanför yrket?
– Visst. I Vällingby hade vi ett fantastiskt bibliotek som låg bakom Fontänen. De hade en bibliotekarie. Jag var väl 13-14 år. Hon hade angorajumper och doftade så gott att jag blev alldeles betagen, inte bara av henne utan också av alla böcker som fanns där.
Jo, han hade läst tidigare också, Rekordmagasinet och sådant. Men nu upptäckte han Vilhelm Moberg och blev oerhört fascinerad.

Läste kopiöst mycket

– Raskens, Mans kvinna – det var ju erotiska upplevelser också – och Utvandrarna, Invandrarna. Jag läste verkligen allt av Moberg. När jag hade läst allt frågade jag henne vad jag skulle läsa sedan. Då blev det de andra arbetarförfattarna, och Pär Rådström och Slas. Jag läste kopiöst mycket.

Och musiken?
–Mamma hade grammofon och lyssnade väldigt mycket på musik. Mormor spelade piano och pappa älskade att dansa. Väldigt mycket Fred Astaire. Jag gick i Blackebergs läroverk i Bromma och där fanns Wergeland Street Jazz Band – New Orleans-musiken kom tidigt in i mitt liv. Jag spelade inte själv, men jag gillade att dansa. Man fick hålla i tjejer, ta på dem, känna doften i näsan, håret som kittlade. Om jag ångrar något i mitt liv är det att jag inte har dansat mera.

Allt skulle vara vackert

Musikintresset ledde bland annat till att han under sina studier i engelska vid universitetet skrev en trebetygsuppsats med titeln The Beginning of Jazz, from 1890 to 1917. Länge närde han en dröm om att lära sig spela piano så bra att han kunde riva av en boogie woogie.

Familjen?
Pappa Hardy, bördig från Åmål, hade kvinnotycke. Bondgrabb med en stark känsla för det estetiska, säger han.
– Allt skulle vara vackert. Inte bara han själv utan också kläderna, håret, maneren, hur man skulle äta. Han åt så vackert och han pratade så vackert. Han svor inte som jag. Han var lokförare, arbetade norröver och träffade Martin Ljung i Luleå och de gjorde sällskap till Stockholm och erövrade staden, kvinnor. Martin Ljung blev så småningom min gudfar när jag döptes i Oscars församling. Vi hade en bra kontakt, på avstånd, min far och jag. Han tyckte inte att det var så viktigt med släktmiddagar, julaftnar, helgdagar och sånt. Det är bra, min son, sa han – du ska inte känna något krav på att uppvakta mig på min födelsedag… Men vi hade en bra relation.

En kärleksförklaring

Pappa Hardy och mamma Maud träffades på dans på Blue Heaven och var gifta i tre år. I sitt Sommar-program 2015 berättade Tom Alandh om sitt första minne. Han var tre år och satt i en trappa och hörde sina föräldrar gräla. En granntant kom med en apelsin.
Efter föräldrarnas skilsmässa bodde Tom Alandh mest hos sin mor – men alltför mycket i livet gick henne på nerverna, berättade han i Sommar-programmet. Ett stabilt par i Norra Ängby tog hand om honom under några år i slutet av 1940-talet. Det kom att prägla honom för livet. Om sina fosterföräldrar gjorde han 2017 dokumentärfilmen Oscar och Greta och huset de byggde. Det blev inte bara en berättelse om en viss tid i det svenska folkhemsbygget, det blev också en kärleksförklaring.

En verklig madame

Efter tiden i fosterhemmet bodde Tom Alandh hemma hos sin mamma, den språkkunniga kontoristen, i Vällingby tills han flyttade hemifrån i 20-årsåldern. Hon dog vid 96 års ålder. Under de sista tio åren av hennes liv talades mor och son vid i telefon varje dag.
– Man skulle kunna skriva något mycket intressant om min mors liv. Hon kom från en gedigen borgerlig bakgrund. Hennes pappa var bankman men hela hans förmögenhet försvann i Kreuger-kraschen 1932. Min mormor var en verklig madame, repetitör på Operan. Hon flyttade tillsammans med min mor till Paris och bodde i Berlin på 1930-talet. Mormor var förmodligen anstruken av nazismen. Min mor var under en period förlovad med fältmarskalk Rommels brorson, som inte var nazist. Han stupade vid Stalingrad.

Fjorton syskon

Man skulle också kunna göra en intressant dokumentär om Hardy Alandh, som dog 1983, 67 år gammal. Han var yngst av fjorton syskon. Tom Alandh berättade i sitt Sommarprogram att Hardy ”var hård och mörk som ebenholz, smidig som en panter” och att han en gång gick på händer från Kungsgatan upp till Malmskillnadsgatan.
– Jag har i hela mitt liv sagt att jag aldrig kommer att göra en tv-film om min pappa. Men jag märker att folk blir intresserade när jag berättar om honom. Så nu, på gamla dar, har jag kanske ändrat inställning. Jag ska faktiskt gå in i SJ:s arkiv och se om det finns några papper och dokument om honom. Om det är något som format mig så kan det vara den där far-son-relationen. Det kan bli en film om Mörtfors, något om den lille pojken och Tarzan.

Två röster om Tom Alandh

Leif Silbersky, advokat:
– Jag älskar att arbeta med professionella människor. Tom Alandh tillhör de mest proffsiga jag träffat under mitt liv. Jag har sett kanske hälften av de 100 dokumentärfilmer han gjort och jag uppskattar hans förmåga att fånga det väsentliga och det karakteristiska hos de människor han porträtterar, både det positiva och det negativa. Han håller distans till sina ämnen trots sitt stora engagemang.

Stefan Mehr, ledamot för Stora journalistpriset:
– När Tom fick Lukas Bonniers Stora Journalistpris 2017 för livslång gärning, lurade vi honom först och sa att vi ville göra en trailer om honom. Jag bad tv-chefen Jan Helin om hjälp. ”Vi vill bygga din profil i en trailer”, sa han till Tom i klipprummet. ”Nej, nej, nej, skrek Tom, jag vill inte bli nåt jävla traileransikte! Jag är 73 år, här ska inte byggas nåt namn. Det finns så många som älskar marknadsföring, men inte jag.” Det var då jag klev in och berättade. En gammal man som jag får ju hjärtsnörp! sa legenden. Vid prisutdelningen höll han det bästa tal en vinnare hållit. Läste högt ur ett brev från en tittare som tog ner honom på jorden. Ett bättre tal och en mer ödmjuk vinnare har Stora Journalistpriset aldrig upplevt.

Dölj faktaruta

Jag går fortfarande till jobbet med glädje.

Träskulptur

Bakgrunden till det där om Mörtfors och Tarzan är att Hardy Alandh någon gång på 1930-talet vistades i det lilla samhället Mörtfors i Småland och där bland mycket annat kom att inspirera den lokale konstnären Otto Jansson till en träskulptur som alltid kallats Mörtfors-Tarzan.
När Tom Alandh i tonåren tillbringade några somrar i Mörtfors och sommarjobbade på pensionatet stod denna träskulptur vid klockstapeln, och i skulpturen såg han sin far. Den hamnade så småningom i ett förråd där filmaren Jan Troell fann den när han gjorde sin film Sagolandet. Nu står Tarzan i Troells trädgård i Smygehamn.

Du har sagt att din mor åldrades som en fin bordeaux. Hur åldras du själv?
– Jag känner mig inte så gammal. Klart man känner av kroppen lite grand, men hittills har jag åldrats med glädje, även om jag tänker på döden ganska mycket. Men det har jag gjort länge. Glädjen har varit det viktigaste i jobbet, glädjen i samtalen och i att sitta i klipprummet. Jag går fortfarande till jobbet med glädje. Och då är det ganska lätt att vara kreativ.

Arbetsrum på SVT

Vid 74 års ålder har alltså Tom Alandh fortfarande ett arbetsrum på SVT. Hans kontrakt på ett år i taget har hittills förnyats i juni varje år.

Hur länge till?
–Jag hade ”Framtid 75?” som lösenord i datorn. Heleen tyckte att det var sorgligt med frågetecken, så jag tog bort det. Men jag har inte satt dit ett utropstecken. Nu har jag ”Framtid 75”.

Text: Kurt Mälarstedt
Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Tidningen Senioren
Publicerad 2019-02-18
senioren-nr-1
Artikeln är hämtad ur magasinet Senioren nummer 1 / 2019. Missa inget innehåll - bli medlem i SPF Senioren och få Senioren kostnadsfritt eller starta en prenumeration på Senioren.
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.