Bo ihop över generationsgränserna
Boende | Tänk nytt
På övervåningen bor Anders med sin fru Michelle Eriksson och barnen Leon och Angelina. På våningen under bor Karin och Jonny Eriksson. Foto: Emelie Asplund

Bo ihop över generationsgränserna

För åtta år sedan gjorde Johnny och Karin Eriksson sin bästa flytt någonsin. De flyttade ihop med sonen Anders och hans familj i ett tvåfamiljshus. Deras tak är den yngre generationens golv.

Publicerad 2015-05-05

 En del jämnåriga brukar skaka på huvudet åt idén. ”Kan det verkligen fungera?” ”Är inte barnbarnen hos er jämt då?”, undrar tveksamma röster. Men själva är Karin och Johnny Eriksson numera övertygade.

– Det här var den bästa flytten vi gjort, säger Karin, och Johnny håller med.
De visar runt i sitt hem med ombyggt kök, öppen spis, altan och ingång direkt från skyddad trädgård. Men den absolut största fördelen är barnbarnen, intygar makarna enigt.
Den roströda tegelvillan längst inne på återvändsgatan ser från vägen ut som vilket suterränghus som helst. På det övre planet bor Anders och Michelle med barnen Angelina och Leon.

Separata bostäder

När Johnny och Karin ska hem till sig väljer de oftast att gå längs högra kortsidan, rakt ner på tomten och in.
”Nere” brukar de säga att de bor, barnbarnen säger ”källaren”. Någon trappa som förbinder de bägge planen inomhus finns inte. Tack och lov, tycker makarna.
– Nej, SÅ nära vill man ju inte bo. Då blir det inget privat och ingen får vara ifred, säger Johnny.
På väg upp till övervåningen visar de genvägen som barnbarnen ibland kan ta, även om de oftast plingar på ytterdörren de också. Genom den gemensamma tvättstugan, upp för en trappa på utsidan kan man ta sig till gästrumsdörren hos Anders och Michelle.
Knack, knack! Anders öppnar och vi är framme.

Talar om när vi vill vara ifred

Alla tar plats i vardagsrumssoffan och Leon och Angelina kryper lika vant upp nära farmor och farfar som hos föräldrarna.
När farmor undrar vad de skulle tycka ifall hon och farfar bodde någon annanstans kommer svaret blixtsnabbt.
– Nej, det får ni inte. Ni ska bo här, säger Angelina bestämt.
Några gånger i veckan brukar det vara Karin och Johnny som hämtar på skola och fritids.
– Vi är sällan ”barnvakt” utan brukar säga att barnen är hos oss, men om vi vill vara ifred talar vi om det. Vi hjälps åt, kollar kalendern och bokar in, förklarar Karin.
– Vi två brukar träna och simma. Ibland kan vi hämta barnen direkt efter skolan, åka till badet tillsammans och åka hem med dem efteråt. Det är jätteskönt att vara med dem i en aktivitet, bara vi, tycker Johnny och Karin håller med.

Ekonomiskt och praktiskt

Utöver ekonomiska fördelar och nära kontakt mellan barn och farföräldrar medger Anders att han och hustrun självklart har stor glädje av praktisk hjälp, som de småbarnsföräldrar med bitvis obekväm arbetstid de är.
När Michelle jobbar sent och han ska laga middagen, kan barnen försvinna ner till farmor och farfar under tiden.
När maten är klar är det bara att knacka, säger han, böjer sig ner och knackar i köksgolvet.
Knack, knack!
Just härifrån hörs ljudet väl ner i vardagsrummet hos Johnny och Karin, så att barnbarnen raskt kan springa upp igen.
En av få regler i huset innebär förbud mot att hoppa omkring där uppe före klockan sju på morgnarna.
– Där går vår gräns. Men det hela fungerar väldigt bra. Vi är så vana vid att höra er att det känns tomt och olustigt om ni är borta, säger Karin.

Asiatisk tradition

Idén att dela hus kom från svärdottern Michelle, som har kinesiskt ursprung och kom till Sverige som båtflykting från Vietnam 1979 med sina föräldrar, i dag bosatta i Kristianstad. I Asien är det vanligare att kvinnor gifts in i sina mäns familjer, berättar hon.
– När jag kom med idén tänkte jag mest praktiskt. Vi skulle kunna bo i hus om vi gjorde så, förklarar hon.
Då, för åtta år sedan, bodde hon, Anders och nyfödda dottern i en bostadsrättstvåa i Västra Frölunda.
Karin och Johnny levde i ett parhus i Västervik, på andra sidan Sverige och Karin, som nyss blivit uppsagd, var den som nappade snabbast.
– Jag tyckte det var en jättebra idé och började leta hus direkt, säger hon.
Johnny sa ja, främst för att det var Michelles förslag.
Han hade tidigare deklarerat att han gärna ville bo i närheten om Anders eller hans syster fick barn.
– Jag vill vara nära och uppleva mina barnbarn och var beredd att flytta på mig. Men det var eftersom det kom från min svärdotter som jag kunde acceptera det. Det kändes mer naturligt då, säger Johnny.

Både upp och  ner

Några dagar efter att Karin hittat huset på nätet var det godkänt av son och sonhustru. Inflyttningen skedde i februari 2007.
Det första året i huset innebar mycket spring upp och ner, men stämningen var god.
Nedre planet renoverades och familjerna turades om att laga mat, åt tillsammans och lärde känna varandra allt mer.

När år två och tre kom blev läget lite mer ansträngt. När ämnet luftas i dag är bägge generationerna fåordiga. Små saker blev till irritation. Ett tag var båda parter beredda att flytta.
– Så illa var det, medger Anders.
– Ja, det funkade inte, fyller Karin i.
Nu i efterhand tror Johnny att osämjan hängde ihop med att flera av de vuxna tidvis var i obalans. Han själv skulle bli pensionär, Karin hade blivit uppsagd och bägge mådde mindre bra en tid.

Har hittat sina platser

Michelle talar om en ”fas två”, där alla testade gränserna och vågade säga ifrån mer.
Nu, i tredje fasen som följde från år fyra och framåt, fungerar gemenskapen i huset igen.
– Jag fick medla en del. Och vi fick alla sitta oss ner och prata, lösa en del mindre saker, säger Anders.

I början stod alla fyra på varsin fjärdedel av huslånet. Sedan ett år tillbaka är Johnny och Karin hyresgäster, sedan Anders och Michelle har köpt ut dem.
– Det känns bra att bo i hus utan att ha utgifterna, och det blir roligare för de unga att få bestämma mer, säger Johnny.
I dag kan de få praktisk hjälp med tekniska problem som med läsplatta eller tv-bekymmer. Men största vinsten stavas fortfarande barnbarn.
– De är vårt liv. Vi har jättekul ihop, säger Karin.
I ungefär sex till åtta år fram i tiden tänker sig alla inblandade en fortsättning ihop.
– Just genom att umgås med yngre håller vi oss också yngre, tycker Johnny och Karin nickar.

Text: Karin Tufvesson
Foto: Emelie Asplund

Den här artikeln är en del av ett längre bostadstema i Veteranen nr 3, 2015. Vill du inte missa något nummer av Veteranen? Bli medlem i SPF Seniorerna så får du tidningen som medlemsförmån. Du kan också välja att prenumerera på tidningen.

Om familjen

Johnny och Karin Eriksson
Ålder: Snart 70, respektive 68 år.
Bakgrund: Han: Tidigare försäkringsmäklare med eget företag. Hon: Utbildad barnsköterska, som jobbat mycket på sjukhus, sista åren arbetade hon som kundmottagare på begravningsbyrå.

Familj: Gifta sedan 40 år. Dottern Malin, som bor utanför Stockholm. Sonen Anders, 38, egen företagare, med hustru Michelle, 39, apotekare. Barnbarnen Angelina, 9 i sommar och Leon, 7 i april. Johnny har även en dotter och två barnbarn, 17 och 21 år, från ett tidigare förhållande.

Bor: I nedre planet av en tvåfamiljsvilla i Kungsbacka, södra Hammerö, sedan åtta år tillbaka.

Familjens bästa råd till andra som vill bo ihop:

* Respektera varandra.
* Lägg er inte i –var noga med att ha varsitt liv.
* Båda familjerna sköter sig själva men kan vid behov hjälpas åt.
* Stäm av så att ni är överens.

Dölj faktaruta

Läs också
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.