Adal flydde över dödens hav
Omvärld & ekonomi | Vård & omsorg | Trygg
Foto: Ulrika Palmcrantz

Adal flydde över dödens hav

Flyktingkatastroferna på Medelhavet avlöser varandra. Adal Neguse kom hit den vägen. Idag jobbar han som gruppchef inom hemtjänsten och är tacksam att han fick en ny chans i livet.

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2015-11-04

Det är många som kommit och gått hos min mamma de senaste åren. Att vara beroende av hemtjänst får till följd att ens hem inte längre bara är ens borg, utan också andra människors arbetsplats.
Mamma har svårt att hålla isär alla som kommer, ofta när jag frågar vem som varit där minns hon inte. Men för ett par år sedan, innan hon flyttade och bytte hemtjänstbolag, fanns det en person hon gillade extra mycket – Adal. Han pratade med henne som med en jämbördig, inte över hennes huvud, inte heller i tredje person när hon satt bredvid. Jag träffade honom ibland om jag råkade vara där när han kom. Han verkade snäll och pålitlig, och bäst av allt var att mamma kände sig trygg när han var där.
Han berättade att han kom från Eritrea, att han bott i Sverige i tio år och att han hade en son här, och en dotter som bor i USA med sin mamma. Så mycket mer visste jag inte om honom.
Så i våras när den fruktansvärda katastrofen på Medelhavet hände, då en båt med cirka 900 flyktingar ombord kapsejsade och sjönk, började det skrivas mer och mer om situationen på Medelhavet. En dag faller min blick på en rubrik: ”Adal överlevde flykten över havet”. Jag klickar på artikeln och ser hans bild komma fram på skärmen. Det är han!

Individer med unika levnadsöden
Han berättar om sin väg hit till Sverige för drygt tio år sedan. Han hade också suttit i en rucklig träbåt på Medelhavet och så när gått under, men blivit räddad av italienska kustbevakningen i grevens minut. För två år sedan försökte hans lillebror Abraham göra samma resa, men för honom gick det inte lika bra. Han fanns ombord på den båt som i oktober 2013 sjönk utanför Lampedusa, och tog med sig 366 människor ner i djupet.
Jag skickar ett sms till Adal: ”Herregud, jag hade ingen aning!” Jag skäms över att jag inte frågat mer.
Vi bestämmer att vi ska ses. Jag vill höra mer och Adal själv tycker att det är viktigt att berätta, för att alla ska förstå att det inte bara handlar om siffror om antal döda. För att vi ska förstå att alla som kämpar därute på havet är individer med unika levnadsöden. Det handlar alltid om någons son, någons maka, någon syster eller bror.

Adal berättar:
”Jag föddes i Etiopien 1974, av eritreanska föräldrar. När jag var 18 flyttade vi tillbaka till Eritrea, som hade blivit självständigt då. Läget var lugnt, alla var glada och det fanns framtidstro.
Men redan efter sex år blossade kriget upp igen, och alla som var över 18 skulle tvingas kriga.  Av oss nio syskon blev sju soldater, tre tjejer och fyra killar. Man skjutsades ut till olika platser längs gränsen till Etiopien, och min syster hamnade i fronten. Varje gång jag hörde dem skjuta var jag livrädd att hon skulle dö.

Hann inte säga hejdå till mamma
2002 blev det fred, och framtidstron kom tillbaka. Men nu utvecklades landet istället till en diktatur, allt blev statsägt och alla bevakade alla. Övergreppen blev fler och fler, till slut vågade man inte ens prata politik inom familjen. Det är inte kriget jag flytt ifrån mest, det är diktaturen.
En efter en började mina syskon fly.
En syster lyckades ta sig till England och skickade hem pengar. När det blev min tur hade jag lyckats skrapa ihop 3000 dollar som jag gav till en smugglare jag blivit tipsad om. Sedan fick man gå och vänta på samtalet om att det var dags att ge sig iväg. De kunde ringa när som helst. När han plötsligt ringde hade jag en halvtimme på mig att komma, jag hann inte ens säga hej då till min mamma, som inte var hemma då.

Blir lämnade i öknen
Smugglaren hjälpte mig till Sudan, och därifrån åkte jag på flaket på en Toyota-pickup genom Sahara. Vi satt trettio personer på det lilla flaket, jag satt hopkrupen med hakan mot knäna hela resan. Resan tog fyra dagar och hettan var hemsk. Smugglarna har ingen som helst känsla för människor, de vill bara ha pengarna. Om någon ramlar av stannar de inte, de kör bara vidare. Det hände inte när jag åkte, men jag har hört andra berätta om folk som ramlar av och blir lämnade där i öknen. Vi kom fram till Libyen, och där träffade jag flera jag kände från Eritrea. Det är många som går där och väntar.
Man slår sig ihop och försöker överleva så gott det går.
Efter en månad fick jag gå ombord på en båt, den var kanske 12 meter lång och byggd för ett tjugotal människor. Vi var säkert 250 personer på den, alla eritreaner. Det fanns vatten och bananer på båten, och resan skulle ta 32 timmar.

Hade mardrömmar
Efter tolv timmar hamnade vi i ett oväder, och kaptenen förlorade kontrollen över båten, som började ta in vatten. Vi hjälptes åt att tömma, många skrek och grät, det var panik. De som var nere i båten ville upp på däck, och där var helt överfullt.
Kaptenen lyckades i alla fall kontakta italienska kustbevakningen, men de lyckades inte hitta oss. Vi tänkte alla att nu drunknar vi snart. Men så fick vi syn på en helikopter som var på väg emot oss, och de ropade att hjälp var på väg. Det kändes som ett år innan det till slut kom en båt och de lyckades rädda oss innan vår båt sjönk. Det tog ett par timmar att få ut alla ur båten. Det var väldigt dramatiskt allting, jag hade länge mardrömmar om det där efteråt.

Fängslades

De körde oss till Malta, och efter två månader där började de skicka tillbaka människor till Eritrea. Regeringen i Eritrea hade lovat att de skulle ta hand om de människor som skickades tillbaka, men det var förstås inte sant. Alla sattes direkt i fängelse. När Malta insåg det slutade de att skicka tillbaka folk, men det var för sent för mig, jag var redan tillbakaskickad. Det kändes hopplöst, allt jag hade kämpat för, alla pengar det kostat.

Jag hamnade i fängelse, och satt där i ett år. Ingen rättegång, man har ingen aning om hur länge man ska sitta där, en månad eller flera år? Vi satt en massa människor i ett slags lagerrum, man sov på golvet, vi fick ingen filt, ingenting. Ibland kom de och hämtade en i taget och gick iväg till ett förhörsrum. Folk kom tillbaka blodiga därifrån.

Pistol på bordet

En dag var det min tur. Jag satt mitt emot en förhörsledare som hade en pistol liggande på bordet framför sig. Bredvid honom satt en kraftig kille med en kamrem i handen. Man får ta av sig tröjan medan de förhör en. Men jag klarade mig relativt bra, jag ljög och sa att jag alltid bott i Etiopien, inte i Eritrea. Eftersom jag vuxit upp i Etiopien kunde de inte höra på min dialekt att jag var eritrean. Så de fick ge upp, de fick ingen information av mig, och jag hamnade bara i det där rummet en gång.

Gömde pengar
Efter ett år i fängelset var jag helt slut, jag vägde bara 54 kilo. Det enda vi fick att äta var en vattnig linssoppa två gånger om dagen. Till slut skickades jag på ett militärt träningsläger i Eritrea, nära gränsen till Sudan. Alla som var där tänkte bara på en sak – att försöka fly igen.
Och en dag gjorde jag det, jag lyckades sticka och gick och gick och gick, efter tre dagar kom jag in i Sudan, till fots. Det enda jag hade nu var 70 dollar som jag hade haft gömda i min byxlinning ända sedan jag började min resa. Jag hade gjort ett hål i linningen och stoppat in sedlarna där, ingen hade upptäckt dem.

Fick flyga till Härnösand
Jag lyckades ta mig till ett FN-kontor och ansökte om asyl. Jag var i Sudan i åtta månader, varje vecka gick jag till kontoret och frågade om besked. Och så en dag sa de; ”Du ska till Sverige”. Jag blev jätteglad, jag skulle få komma hit som kvotflykting. Helst hade jag velat åka till Kanada, eftersom jag visste flera som åkt dit. Om Sverige visste jag att det var kallt, det fanns snö, att det var tyst här och nästan noll kriminalitet. Det var såna bilder jag hade. Och att alla var väldigt kristna och gick i kyrkan.
I maj 2004 fick jag flyga till Härnösand. Snön höll på att smälta, jag hade aldrig sett snö förut. Det var kallt, tyst och vackert. Vi fick bo i en skola först. Jag fick inte börja läsa svenska förrän i slutet av sommaren. Då tänkte jag att nu, nu ska jag kämpa. Jag hade förlorat så många ungdomsår, jag ville ta igen allt.

Snälla och kändes ofarliga
Efter sex månader flyttade jag till Stockholm och efter ett och ett halvt år började jag utbilda mig till undersköterska. Jag hade sådan energi. Jag pluggade, och jobbade extra på hemtjänst både kvällar och helger. Det kändes jättebra att jobba med hemtjänst, att få lära sig språket, och träffa äldre människor som var så snälla och kändes ofarliga. De skrattade inte när man sa fel, bara rättade lite artigt. Jag känner att jag har hamnat rätt. Man klagar så mycket på välfärden här i Sverige, men för mig är den helt perfekt.
Ibland frågar min nioårige son Esrom mig om Eritrea, varför jag var tvungen att fly och varför vi inte bara tar bort presidenten, om han nu är dum och bestämmer allting. Han vet inget annat än livet här. Jag känner mig så tacksam att han aldrig kommer att behöva fly. Men ibland om nätterna tänker jag på min bror som drunknade. Jag önskar att jag hade kunnat stoppa honom från att åka. Jag om någon visste ju hur farligt det var.”

Text: Ulrika Palmcrantz

Den här artikeln är hämtad ur Veteranen nr 7 2015. Vill du inte missa något nummer av tidningen? Bli medlem i SPF Seniorerna, så får du Veteranen som medlemsförmån.

Adal Neguse

Ålder: 41

Bor: Vällingby, utanför Stockholm.

Familj: Två barn, Esrom, 9, Eldana, 2,5.

Gör: Är gruppchef inom hemtjänsten.

Kom till Sverige: 2004, efter att ha varit på flykt i närmare tre år.

Dölj faktaruta

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2015-11-04
senioren-nr-7
Artikeln är hämtad ur Senioren nummer 7 / 2015. Missa inget innehåll - bli medlem i SPF Seniorerna och få Senioren kostnadsfritt eller starta en prenumeration på Senioren.
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.