Novell – Maggie

Vinnarnovellen i Årets Novell 2018.

Det var andra tisdagen i månaden. Kycklingtisdagen.
Strax efter klockan tio skulle flickorna på Konsum komma ut från butiksköket och stjälpa upp grillade kycklingar för 19:90 kronor styck i värmeskåpet. Om jag skulle hinna dit innan de var slut var det dags att pallra sig iväg.
Kappa på, över rosa kashmirjumper och de marinblå byxorna med eleganta lockfickor. Basker i mörkare rosa. Örhängena med hjärtformade akvamariner som Gunnar gav mig en födelsedag för många år sedan.
Damerna här i Gubbängen brydde sig inte om sitt utseende. Tråkiga jackor av fritidstyp och slitna, dåligt underhållna stövlar hade de. Men jag klädde mig lika omsorgsfullt som förr när jag gick till Hemköp i Fältöversten.
”Du är en snobb, mamma”, hade Jörgen sagt när jag beskrivit känslan av att vara en udda fågel här ute i förorten. ”De har väl helt enkelt inte råd som du.”
Jag hade inte heller råd. Längre.
Gunnars sista år hade tagit det mesta av sparkapitalet. Vi hade valt den bästa omvårdnaden. På slutet var det jag som valde den. Men inte kunde jag spara in på min man när han själv var så sjuk att han inte kunde bestämma. När han inte längre visste vem jag var.
Det hade varit att lura honom.
”Lugn, mamma”, hade Jörgen sagt. ”Oroa dig inte. Det löser sig sedan.”
Det var han som hade löst det, genom att hjälpa mig att byta fyran på Ulrikagatan mot en tvåa i Gubbängen. Mindre än hälften så hög hyra. Och jag kom ju närmare honom och Lena! Vi skulle ses oftare!

Jag trängde undan den molande känslan som ofta dök upp, känslan av att det var jag som hade blivit lurad. För nu var det kycklingtisdag. En bra dag.
Fågeln räckte i flera dagar. På tisdagen, ett lår och en sallad till lunch. Onsdag, ett lår och kanske klyftpotatis till middag om jag iddes. Bröstet blev pålägg till matiga smörgåsar senare i veckan. Då slapp jag laga till något. Det var ändå inget roligt att äta ensam vid köksbordet och titta ut på trevåningshusen med utskjutande balkonger.
Det var i en exakt sådan här lägenhet som Gunnar och jag satte bo för över sextio år sedan. Då hade det varit en lycka att få bo så här. Nu kändes det påvert.
”Åhhh, titta, Margareta, vad fint! En Redahylla!” hade Lena sagt med förtjust min när vi tittat på lägenheten.
Som om min svärdotter själv skulle vilja förvara sitt mjöl och socker i gamla glasskäppor ovanför en omodern diskbänk i rostfritt stål.

***

Jag hörde sorlet på håll. Gänget var samlat, stod och hängde vid kylarna mitt emot kycklingskåpet. I dag var det fyra damer och två herrar. Jag ställde mig vid hyllan med färdigmat. Låtsades titta på sopporna, men sneglade på de andra. Damerna var Gubbängendamer i billiga permanenter och dåligt ritade ögonbryn.
Men de hade något som jag numera saknade.
Samhörighet. Och herrsällskap.
Den ene av männen stod böjd över rollatorn, höll hårt i handtagen, såg krasslig ut. Men den andre …
Det var inte första gången mina ögon drogs till gängets ledare.
Jag visste vad han hette. Damerna i sällskapet kvittrade alltid ”åh, Henry, tar du en kyckling åt mig också.” Och det gjorde Henry. Han plockade ut påse efter påse, innehållet fortfarande hett, och delade ut.
Förra gången hade Henry vänt sig om mot mig när alla fått sina kycklingar. Jag hade snabbt tittat bort. Inte vågat möta de där lysande blå ögonen.
Så fort Henry och de andra gick mot kassorna steg jag fram och tog en kyckling. När jag tittade åt gängets håll hade deras ledare slängt en blick över axeln och gett mig ett leende. Jag hade inte kunnat låta bli att le tillbaka.

Henry hade snaggat kritvitt hår och brett ansikte, med en näsa som såg ut att ha fått sig en smäll någon gång. Han bar en flygarjacka i brunt läder, sliten, med spännen nertill.
Jag kände igen hans typ från ungdomen. De farliga killarna. Dem hade jag aldrig haft något att göra med.
Ändå sneglade jag nu från min trygga plats vid färdigmaten. Henry höjde handen till en hälsning … men gud hjälpe mig, vilka blickar från damerna. Jag tog ofrivilligt ett steg tillbaka.
I samma ögonblick kom två unga butiksbiträden med grillvagnen.
Henry började plocka kycklingpåsar så fort de landat i värmeskåpet. Langade till de andra. När alla i gänget fått den kyckling per person som man fick köpa till det låga priset såg han på mig.
”Du, då, tjejen? Ska du inte ha?”
Tjejen! Jag tappade målföret, så åttiofyra jag var.
”Klart du ska.”
Henry plockade ut en påse och kom fram till mig. Lade ner den i min korg. Sträckte fram handen.
”Henry Lundman.”
”Margareta Söderström.”
”Nyinflyttad, va?”
De lysande blå ögonen log och jag förmådde bara nicka.
”Var har du bott förut då?”
Han pratade stockholmska på det där ekenskis-sättet som ingen av mina vänner gjorde eller hade gjort. Men rösten var mörk, behaglig.
”Ulrikagatan. Jag flyttade hit i höstas.”
Han visslade till.
”Östermalm. Och så flyttade du hit till Gubbis? Varför då?”
”Jag … min son …” sa jag och så berättade jag om Jörgens idé om att slå två flugor i en smäll. Lägre hyra, ses mer.
”Hm. Ses ni mer då?”
”Nej. Nej, vi gör ju inte det.”
”Känner du någon här omkring? Jag ser dig alltid ensam.”
Alltid. Hade Henry spanat in mig? En kittling, långt inne.
”Nej. Mina vänner bor norr om stan. Lidingö … Täby …”
Bakom Henry hade gänget stannat upp. De stirrade på oss. Jag nickade diskret åt deras håll.
”Dina vänner väntar.”
”Ja, vi brukar gå och fika efter kycklingracet. Följ med?”
Kycklingracet. Jag skrattade till. Men de fyra kvinnornas ansiktsuttryck var allt annat än roade.
”Nej, jag måste hem.”
”Synd. Men du kanske har lust att fika med mig någon dag? I Farsta centrum finns det ett kondis som har pensionärsrabatt på onsdagar. I morgon kanske?”
Det var en månad sedan jag åkt hela vägen till Ulla ute på Lidingö. Därmed också en månad sedan jag senast umgicks med någon annan levande själ. Jag hungrade efter sällskap mer än efter kyckling.
”Jaaa … Det kunde vara trevligt.”
Henry tog fram en kulspetspenna ur innerfickan, och en avriven biobiljett. Skrev sitt telefonnummer på baksidan. Så kunde jag ringa honom och vi ses på Gubbängens station och åka tillsammans till Farsta.
”Det ska bli kul att snacka med dig, Maggie.”
”Jag kallas inte…”
”Nu gör du det. So long, tjejen, ses imorrn.”

***

Henry.
Det var som om blixten hade slagit ner.
Jag babblade på i telefon med mina väninnor om mannen med klarblå ögon och flygarjacka. Skrev Henry med min vackraste skrivstil och ritade hjärtan på telefonblocket.
Jag hade frågat om hans ålder vid vår första träff.
”Sjuttionio.”
Han gjorde en paus, tog en klunk kaffe och jag hann bli löjligt besviken.
”Jag har varit sjuttionio i sju år nu”, sa han sedan och blinkade.

Henry hade jobbat på åkerifirma under hela sitt arbetsliv, förutom fem år i ungdomen när han bodde i Amerika. Det var då han hade boxats och fått näsan knäckt några gånger. Han vägrade sluta kalla mig Maggie och fick mig att känna mig som en tonårsflicka när han såg på mig och tog min hand över kafébordet.
En tonårsflicka som höll på att bli ihop med traktens snyggaste och farligaste kille.
Han frågade mig varje dag om jag ville komma hem till honom på middag med vin. Kanske sova över? Än så länge hade jag tackat nej. Jag hade i stället bjudit honom på lunch och när han skulle gå hem, klockan fem hade klockan blivit, hade han dragit mig intill sig och kysst mig.
Vi stod där i halldunklet och kysstes i evigheter.
Men jag vågade inte mer. Det var så länge sedan min kropp varit med om sådant som jag visste att Henry ville göra.
Jag ville också, åh, gud vad jag ville, men … ja, jag hade varit blyg redan på den tiden min kropp var ung och perfekt. Nu, med gruvliga åderbråck och gäddhäng och skrynkel och brösten som … nej.
Vi hade gått en promenad i marssolen på söndagen och ätit bricklunch i Farsta. Sedan skulle Henry se fotboll på tv med Gösta och Arne och jag ta mig an en ny roman som väntade på vardagsrumsbordet.
Kyssarna när vi skildes utanför min port hade varit intensivare än någonsin.
”Kör på nu, Maggie”, hade Ulla fnissat i telefon när jag ringt henne efteråt och trånat.
Ja. Jag skulle köra på. Nästa gång. Nästa dag.

Men Henry ringde inte på måndagen och han svarade inte när jag ringde honom tisdag morgon. När jag gick ner till kycklingracet var jag redan ordentligt orolig. Och blickarna från gänget fick nästan mitt hjärta att stanna.
”Vad har hänt? Var är Henry?” viskade jag fram.
Berit, som jag börjat bli lite kompis med, lade handen på min arm.
”Henry ramlade i trappan i sitt hus går. Han slog sig illa och ligger på Huddinge sjukhus. Vi trodde att du visste och att du skulle vara där idag.”
Jag blev alldeles vek i benen, fick stödja mig på Berit. Ingen hade ringt och berättat. Jag stod ju inte som anhörig någonstans. Jag var inte anhörig.
”Men hur vet ni …?”
”Arne såg ambulansen från sitt fönster och när Henry inte svarade på telefon i går kväll så ringde han sin son som jobbar på Huddinge och tog reda på att det var Henry de hämtat. Vi tänkte hälsa på i eftermiddag. Men då kanske du ska åka dit ensam.”
Där fanns ingen svartsjuka, bara medkänsla i Berits och de andras ansikten. Hon kramade min arm.
”Åk, Margareta. Jag följer dig till taxistolpen.”

***

”Äsch, det är inte så farligt med mig. En bruten axel och en spricka i höften och några blåmärken. En gammal boxare knäcker man inte så lätt. Jag är snart uppe i ringen igen.”
Jag tog Henrys hand, varsamt.
”När du kommer ut härifrån…”
Han tryckte min hand, blinkade med det öga som inte var igenmurat och blått, avbröt mig.
”Då sover du hos mig, tjejen.”
Henry var halvt sönderslagen. Men glimten fanns där. Och hans hand smekte min lika sensuellt som alltid.
”Ja. Då sover jag hos dig.”

***

Den morgonen Henry gick bort var det mig de ringde.
Den gamle boxaren hade knockats av en lunginflammation och aldrig rest sig. Jag satt länge vid sängen och höll hans hand i min, tills den var kall och jag inget hade där att göra längre. I dörren ut från avdelningen mötte jag två medelålders män ögon som lyste klarblå trots röda sorgkanter. Det kunde bara vara Jack och Jimmy, Henrys söner.
Våren passerade, och sommaren. Jag åkte till Farsta och handlade, förmådde mig inte att gå till vårt Konsum. Jag tog taxi över hela stan till Ulla när ensamheten blev för stor.
Jag hade råd med svindyra taxiresor nu. Och att köpa grillad kyckling till normalpris.
Henry hade rynkat pannan redan första gången jag berättade om lägenhetsbytet. Senare hade han frågat hur mycket jag fått emellan. När jag inte förstod vad han menade hade han förklarat. Försiktigt eftersom det rörde min son.
Jörgen hade försökt vifta bort mig och min anklagelse. Men fått betala mig vartenda öre av de trehundratusen kronor som han och Lena tagit emot av det unga par som nu bodde på Ulrikagatan på Östermalm istället för i förorten. Jag hade själv ringt dem och tagit reda på summan.

***

Den andra tisdagen i oktober var årsdagen av min deportation. Det var en vacker dag, med klar luft och sol som fick bladen på rönnen utanför mitt fönster att lysa illröda. För första gången sedan Henrys bortgång gick jag ner till Konsum, lagom till klockan tio.
I dag var bara tre ur gänget där, alla med rollator. Det var någonting hjälplöst över dem utan Henry. Men de verkade glada att se mig.
Maj-Britt nickade mot värmeskåpet.
”Du kanske kan ta åt oss, Margareta?”

Varför inte. Det kunde vara dags för en kvinnlig ledare, som man alltid sa nuförtiden när det skulle tillsättas fina poster. Och ledare för kycklingracet, det var ett hedersamt uppdrag.
I ögonvrån såg jag en herre som ingående studerade utbudet av färdiglagade soppor. Jag hade sett honom förr, på kaféet vid torget och en gång på tunnelbaneperrongen. Lagt märke till hans eleganta stil, alltid kavaj och skjorta och sidenhalsduk. Välklippt hår, salt och peppar. Glasögon med snygga stålbågar.
Vad kunde han vara, sjuttionio?
Nu kom flickorna med vagnen. Jag plockade påsar och räckte över till mina kamrater. Allteftersom de fick sina kycklingar började de sakta gå mot kassorna.
Jag vände mig till mannen i kavaj och log.
”Du, då, grabben? Ska inte du ha kyckling?”

 

Text: Eli Åhman Owetz
Illustrationer: Linnéa Blixt

Kommentera