Självklart behövde ATP-systemet, mot bakgrund av den samhälleliga utvecklingen under de år det varit i funktion, ses över. Scherman hade också 1991 i skriften ”RFV anser” lagt fram ett förslag till förändringar – inom systemets ram, märk väl – under titeln En strategi för ATP-systemets framtid, för vilket han dock aldrig lyckades få gehör. I stället kom det att genomföras ett fullständigt systemskifte, som aldrig löste de verkliga problemen utan förde oss ur askan i elden. De av Scherman i Veteranen påtalade bristerna är inte heller de enda, vilket jag något ska återkomma till.
En förklaring till dagens tystnad i Sverige kan vara att i ATP-systemet gick alla avsatta medel till pensionärerna – och därmed knappast något till finansbranschen. ATP-systemets administrativa kostnader var extremt låga. Endast pensionärerna hade fördel av detta. Det nya systemet däremot har under sina första åtta år genererat minst åtta fräscha miljarder i garanterade inkomster till den svenska finansbranschen, oavsett utvecklingen i pensionstillgodohavandena.
Och mer pengar till spekulationer ska det bli, som nu när Premiepensionens ickeväljarfond – den Sjunde AP-fonden – från maj i år tvingar in ytterligare 2,5 miljoner människor i ett alldeles rosenrasande vansinne, utan att de ansvariga partiernas representanter i pensionsarbetsgruppen stoppade eländet. Att mitt under brinnande Greklands- och därmed eurokris så tydligt kasta in ytterligare pensionspengar i de finansiella marknadernas svarta hål är både utmanande och ansvarslöst.
Scherman nämner, mer i förbigående genom en hänvisning till Göran Persson, som ett av problemen överföringen av sammanlagt 250 pensionsmiljarder från AP-fonderna till staten. När förtidspensioneringsdelen bröts ut ur det offentliga pensionssystemet, skulle plötsligt en påhittad skuld, som aldrig tidigare funnits upptagen i någon redovisning, flyttas med. Den naturliga frågan är: Varför skulle just den delen i gamla pensionssystemet överhuvudtaget realiseras på sätt som skedde, när det enda detta åstadkom var en försvagning av pensionssystemets ekonomi? Överföringen byggde på idéer från fullfonderade system, vilket det offentliga pensionssystemet aldrig varit eller kommer att vara.
Här kan i all korthet påpekas att fullfondering av ett nationellt allomfattande pensionssystem är fysiskt omöjlig, eftersom åtagandena värdemässigt är större än hela nationalförmögenheten. Varje försök att åstadkomma en real skuldtäckning skulle mer än väl utesluta allt annat ägande i samhället än det som skulle ske via pensionsfonder. Det svenska pensionssystemets åtagande värderas till 7 500 miljarder kronor, de svenska försäkringsbolagens till drygt 2 000 miljarder kronor; summan av detta i stark kontrast till en lämplig tillgångssida, den svenska nationalförmögenheten, som uppgår till ett avsevärt mindre belopp, cirka 6 000 miljarder kronor.
Det primära ur finansiell synpunkt är att tillgodose de enskilda försäkringsbolagens skuldtäckning medelst tillgångar som svarar mot åtagandena. På nationell nivå däremot uppkommer en optimal balanspunkt bortom vilken detta inte är möjligt. Här blir i stället kassaflödet det primära, vilket betyder direkta krav på sysselsättning, produktion för att åtagandena ska kunna fullföljas. Detta transformeras till ett av argumenten för samhälleliga fördelningssystem med buffertfonder.
Utöver de av Scherman påtalade bristerna bör överföringen av buffertfonderna i AP-fonderna till börsspekulation betraktas som en fullständig felinvestering. När president Roosevelt på 1930-talet – alltså före oss svenskar – införde USA:s motsvarighet till ett ATP-system, var ett av motiven att komma bort från de finansiella marknadernas tyranni efter börskraschen 1929. Så kallas deras offentliga pensionssystem, som överlevt Wall Streets alla attacker genom åren, också ”Social Security”, vilket säger alldeles precis vad det handlar om. När på 1980-talet diskussionen i Sverige fördes om att pensionssystemet borde ha följsamhet mot ekonomin i stort, måste tanken ändå ha varit följsamhet mot den reala ekonomin – inte mot de finansiella marknadernas slängkarusell.
Överföringen av AP-fonderna till spekulationsekonomin visar att hela tanken med ett offentligt pensionssystem är på väg att fuskas bort. Frågan kan ställas på vilket sätt svenska pensionärer skulle vara betjänta av att deras pengar, som exempel, investeras i det kanadensiska gruvbolaget Goldcorps, som i Guatemala utnyttjar landets svaga miljölagstiftning och söndrande sociala strukturer – i stället för att svenska pensionspengar går in och stöttar svensk infrastrukturinvesteringar som skedde med de gamla AP-fonderna. Något sådant skulle skapa nytta här – liksom arbete, som är själva grunden för pensionssystem, i kontrast till siffror på datorskärmar.
Så några ord om det av medborgarna oönskade PPM-systemet. Människor visar dagligen och stundligen att de inte vill ha detta. Men vad gör journalisterna då: Jo, de sätter gång på gång en mikrofon under näsan på sina intervjuoffer, företrädesvis yngre personer, och frågar hur de placerar sina pensionspengar. Med hummanden som svar och det borde jag engagera mig mer i osv. I stället för att riva slöjorna av detta gigantiska pyramidspel, som kommer att bryta ihop i den stora skuldkris vi har framför oss. Som en detalj kan också noteras den bedrägliga telefonförsäljning kring PPM-rådgivning, som vuxit fram i spåren på medborgarnas osäkerhet.
Tanken på ekonomiska incitament genomsyrar många av de förändringar som förts in i systemet. Så visar Scherman att den yngre generationen betett sig precis tvärtom mot den ekonomiska idealbilden. Som följd av det ringa ansvar politiken tar för arbetsmarknaden har den yngre generationens arbetsmarknadsinträde skjutits upp i åldrarna, vilket ytterligare förvandlar det offentliga pensionssystemet till ett komplext grundpensionssystem. Vi kommer framgent därmed att stå längre än någonsin från en rimlig relation mellan arbetsinkomst och kommande pension.
Trots systemets alla brister har de ansvariga ändå ständigt försökt självsuggerera sig att man skapat världens mest avundsvärda pensionssystem – fastän inte ett enda utvecklat industriland vågat införa något liknande – i skräck för vilka reaktionerna skulle kunna bli i valmanskåren. Genom påkostade SIDA-kurser har Sverige dessutom försökt kränga systemet till länder, som inte ens har de tekniska förutsättningarna att införa något liknande – en skandal i sig. Med andra ord, det är dags att sätta igång en mer grannlaga översyn av hela systemet, innan skadorna för medborgarna blir än större.
Jan Hagberg
Chefaktuarie vid ett större svenskt försäkringsbolag i 17 år
Ordförande i Svenska Aktuarieföreningen 2002 – 2004
Vice ordförande i det internationella aktuariesamfundet IAA:s Social Security Committee 2007, 2008
