Det är frodigt grönt i den gröna färgens alla möjliga och omöjliga nyanser. Vackert, bländande vackert. Det är juldagsmorgon. Vi är ute för att se bergsgorillor i Mgahinga national park.
Ett spanarlag har skickats ut tidigt på morgonen. Vår ”lilla” expedition kommunicerar med spanarna. Efter en halvtimme hör vi över radio att spanarna hittat gorillornas natthärbärge. Det är goda nyheter. En kvart senare har spanarna hittat den lilla gorillagruppen på åtta individer. Vi går i mycket tät vegetation. Över en ravin där vi snubblar i lera och fastnar i lågt hängande lianer. Så dyker den första gorilla upp. Den kolossala gorillan sitter fredligt och äter kvistar och blad. Trodde inte att gorillor var så stora. Vi kommer speciellt nära en mamma med en unge. Ungen skojar och slår sig på bröstet för att hälsa på oss.
Gruppens ledande och ytterligare en s.k. silverback får vi se. Varför heter det silverback? Jo för att håren på ryggen är vita. Den jättelika silverbacken går vid ett tillfälle rakt mot Cilla och Lina som förskräckta ser hur den enorma gorillan milt flyttar vår guide när han stryker tätt förbi dem.
Tillsammans med leoparderna i South Luangwas NP i Zambia blir detta ojämförbart min mest fantastiska upplevelse i djurens Afrika. En timme är den tid vi får vara på några få meters avstånd från dessa jättelika djur. Så är det bestämt med tanke på gorillorna bästa. En timme går alldeles för snabbt ibland.
