Inte mindre än tre flickboksklassiker är aktuella i vår. På scen och i nyöversatt litteratur. Varför just nu? Karin Ström, uppvuxen i en Anne på Grönkulla-besatt familj, tror sig veta.
Kulla-Gulla, Pippi och Anne på Grönkulla. I den ordningen drabbade de mig. Jag och min kompis Helena slukade hungrigt Martha Sandwall Bergströms serie om fattighjonet som tog hand om torparens alla barn och lekte sedan Kulla-Gulla dag ut och dag in. Åh, vad fattiga vi var! Bara vattvälling och kall gröt för hela slanten. Ju fattigare vi var, desto bättre blev leken. Pippi hade jag till en början inte sådär värst mycket till övers för, hon hade mest dykt upp i bilderböcker för mindre barn. Det var inte förrän jag bodde hos min mormor en sommar och upptäckte kapitelböckerna om Pippi som jag halkade dit. Dagar i sträck låg jag raklång i gästrummet och läste de små blekta böckerna från 40-talet.
Anne på Grönkulla-serien av Lucy Maud Montgomery väntade härnäst. Jag skummade alla långa naturbeskrivningar, men njöt i fulla drag av den föräldralösa flickans färgstarka känsloliv. Den sjätte boken om Anne, Anne på Ingleside, hade man av oklar anledning struntat i att översätta tills 1985 då den kom ut på svenska för första gången. Men när jag kom hem från bokhandeln var jag upprörd. Det sirliga stilidealet från 50-talsutgåvorna vi hade hemma var som bortblåst. De hade gjort Anne så ful! Innan jag kunde förmå mig att läsa boken var jag tvungen att sandpappra omslaget.
Det var jag hjältinnan skyldig.
Det fanns många älskade flickboksgestalter i mitt uppväxthem – Katitzi och Laura Ingalls Wilder var andra exempel. Men Anne på Grönkulla intog en särställning, mitt eget våldsamma engagemang trumfades av min systers och mammas besatthet. Även i vuxen ålder läste de om böckerna flera gånger om och närde under decennier drömmen om åka till Prince Edward Island där böckerna utspelar sig. För några år sen bestämde de sig för att det var dags, och kom tillbaka med en idé: Mamma skulle göra en nyöversättning av Anne på Grönkulla, som skulle ges ut på mitt och syrrans förlag. Sagt och gjort. I vår kommer vi ut med den första kompletta svenska översättningen av Anne på Grönkulla. Det visade sig nämligen att de tidigare svenska översättningarna var både tillrättalagda och nerstrukna.
Döm om vår förvåning – och glädje – när vi insåg att vi inte är de enda som aktualiserar en flickbokshjältinna i vår. På Stadsteatern sätter de i mars upp Kulla-Gulla. I juli är det dags för Pippi att bli musikalcirkus, signerat inga mindre än Cirkus Cirkör, Björn Ulvaeus och regissör Maria Löfgren.
Varför denna flickbokshjältinnekupp just nu? För att svara på frågan måste man titta på vad de har gemensamt.
Alla utmanar de samhällets normer: Kulla-Gulla ifrågasätter de sociala orättvisorna mellan de fattiga torparna och det förnäma herrgårdsfolket. Anne frågar sig varför inte kvinnor kan bli präster, drygt femtio år innan sådana blev möjliga i Sverige (detta togs bort i de svenska översättningarna). Pippi Långstrumps revolt mot vuxenvärlden behöver väl ingen närmare beskrivning. Påminner inte det om en ung, svensk kvinnlig talesperson, som började protestera mot vuxenvärldens hyckleri redan som barn? Japp – det är nog en Greta-effekt som sipprat in i kulturen och fört med sig ett nyväckt intresse för de klassiska flickbokshjältinnors klarsynta samhällskritik.
Text: Karin Ström
Anne på Grönkulla i nyöversättning i april på Aglaktuq förlag. Kulla-Gulla, premiär 4 mars på Stockholms Stadsteater. Pippi på Cirkus, en cirkusmusikal på Cirkus i Stockholm, premiär 1 juli.
