Kvinnor – sluta le!
Porträtt | Porträtt

Kvinnor – sluta le!

Hon har alltid månat om att göra bra konst för barn. Dels för att bearbeta sin egen barndom. Men också för att utmana föraktet mot barnkulturen. I höst är Suzanne Osten dubbelt aktuell med både pjäs och bok.

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2021-08-30

Efter åtta år är Suzanne Osten tillbaka på Unga Klara, den teater för barn och unga hon startade 1975. Hon var då en pionjär inom barnteater och har sedan dess alltid haft som mål att göra riktig kultur för barn. För riktigt små barn till och med, en gång satte hon upp en pjäs som riktade sig till spädbarn. Hon är övertygad om att barn tar in och förstår mycket mer än vi vuxna tror. Och det väldigt tidigt i livet.
Fotografen vill börja med att ta några bilder och Suzanne är helt bekväm framför kameran. Hon har med sig den svarta och lite platta hatten som karakteriserade komikern Buster Keaton och som är med i pjäsen de just nu är i full färd att repetera på Unga Klara – Buster Keaton på månen.
– Men jag vill inte le på bilderna där jag har hatten, det känns fel eftersom pjäsens Buster, en flicka, är en ganska tragisk figur. En syster som får ta hand om sin bror eftersom föräldrarna är upptagna av varandra.
Den handlar om att växa upp i en ”vanlig” dysfunktionell familj. Precis som Suzanne själv gjort och som hon berättat om många gånger. Bland annat i filmen Flickan, mamman och demonerna från 2016. Men den här gången är det inte hon själv som skrivit manus utan Gunilla Linn Persson.
– Hon och jag har känt varandra länge och brevväxlat i femton år. Det var en fantastisk brevväxling och efter ett tag sa jag till Gunilla, att är det inte så att du skriver en pjäs för mig och Unga Klara?

Suzanne Osten

Ålder: 77
Familj: Särbo med musikern Per Tjernberg, 64. Dottern Hanna, 55 och barnbarnet Tora. Bengalkatten Fazou.
Gör: Regissör, dramatiker och författare.
Verk i urval: Pjäser: Tjejsnack (1971), Jösses flickor (1974). Filmer: Bröderna Mozart (1986, Guldbagge för Bästa regi), Flickan, mamman och demonerna (2016).
Kuriosa: Bröderna Mozart var den film Olof Palme sett på bio den kväll han blev skjuten.
Läser just nu: Jim Carreys självbiografi, Em av Kim Thuy, Undergången av Malte Persson, Tritonus av Kjell Westö och några till! Jag läser alltid flera böcker samtidigt.
Lyssnar på: Olika poddar som jag blir tipsad om, bland annat The Guardians poddar.
Drömmer om: Kanske ändå att resa igen. Jag har vänner i Rom och Paris som jag vill hälsa på.
Aktuell med: Regisserat pjäsen Buster Keaton på månen, premiär 20 augusti på Unga Klara. Kommer snart med självbiografin Vem tror hon att hon är, Suzanne Osten? (Ordfront förlag)

Dölj faktaruta

Utan hatten kan hon gärna le, men inte med den på. Förresten tycker hon att det är så många som ler och är gulliga i alla tidningar jämt.
– En sur tant kan man väl ta. Jag skrev en text på 80-talet som hette Sluta le, för jag tyckte att kvinnor log hela tiden. Och det handlar inte om att man inte får skratta och ha kul men det är det här inställsamma, rädda skyddsleendet jag inte vill ha.
Hon är lite hungrig, så efter en stund tar vi en paus i fotandet och Suzanne äter sin medhavda chiapudding. Någon lunch hanns inte med idag, hon hade fullt upp med att svara på några frågor hon fått skickade till sig via mejl från en filmtidskrift.
– Det var tre frågor jag skulle svara på, men jag kom igång och skrev och det blev en satirisk text istället. Jag har väldigt svårt att göra precis vad människor ber mig om. Enkäter kan jag mycket väl svara på men i det här fallet behövdes det så mycket mer.
Filmvärlden är inte någon lätt värld att vistas i som kvinna med starka åsikter, menar Suzanne.
– Nej, jag tycker faktiskt att jag har blivit ganska dåligt bemött ibland. Dels råder det åldersdiskriminering, dessutom har det alltid varit svårt att jag är kvinna. Jag anses vara ickekommersiell och konstnärligt krävande. Och visst, jag har mina egna idéer men jag är lätt att samarbeta med. Vi har alltid magiskt roligt på repetitionerna.
Hon tycker att filmindustrin alltid har varit mer industri än teatern. Det är mer styrt och pengainriktat när det gäller film.
– Det är så mycket kapital i filmindustrin, det finns en investeringstanke där på ett annat sätt än inom teatern. Men det har öppnats ett litet fönster nu med alla tv-serier. Jag hade ett projekt på gång med Netflix men sedan kom pandemin och satte käppar i hjulet. Det är ett helt opublicerat Bergman-manus som jag bearbetat.

Jag har aldrig sysslat med barnkultur för att vara god på något vis, utan av politisk insikt.

Suzanne är van att få kämpa för det hon gör, hela vägen. När hon gjorde sin självbiografiska film Flickan, mamman och demonerna för fem år sedan satte Statens medieråd åldersgränsen vid 15 trots att filmen riktade sig till barn. Suzanne tyckte det var ett ”svek mot barnen” och tog striden ända upp till Förvaltningsdomstolen där hon vann och gränsen sänktes till 11 år.
– Men när SVT visade den förseddes den ändå med en varningsstämpel, säger Suzanne.
En annan av hennes filmer för barn, Bengbulan, som tar upp mobbning, gick precis samma öde till mötes. En 15-årsgräns som efter överklagande sänktes till 11. Enligt Suzanne handlar allt om att vuxna underskattar barn. Det hon vill är att kunna ta upp ämnen som barn ändå drabbas av i livet. Det farliga är att inte prata om det.
– Jag frågade en klass 10-åringar i Angered en gång, som fått se Bengbulan, vilken åldersgräns de skulle vilja sätta på den. Ett år, tyckte de.
Kanske är det så att Suzanne redan tidigt i livet vande sig vid det som för den ovane kan upplevas som skrämmande. Hon växte upp ensam med en mamma som gled allt djupare ner i psykisk sjukdom. Till slut blev det ohållbart.
– Mamma blev sjukare och sjukare. Men det var aldrig någon som förklarade för mig att hon var sjuk och att det inte var något fel på mig. När jag var 15 blev vi hemlösa, mamma hade slutat betala hyran och vi blev vräkta. Jag ringde Barnavårdsnämnden och hörde mig för om mina rättigheter. Till slut flyttade jag hem till min halvsysters släkt medan jag utreddes. Jag har förstås dåligt samvete för att jag övergav min behövande mamma, men till slut var det hon eller jag. Samhället svek henne.
– Vi grälade jämt också. Det måste ha varit ett helvete för henne att ha en frisk dotter som bjöd på så mycket motstånd som jag gjorde hela tiden och inget begrep av hennes hallucinationer.

 Jag var skitig och mager och var ofta hemma hos kompisar och åt.

Mamma Gerd var från början filmkritiker och drömde om att få regissera långfilm själv. Men det var inte lätt för en kvinna efter kriget att få en chans. Dessutom var kampen för försörjningen ständigt pågående.
– Hon gjorde några kortfilmer och hade en massa projekt, men hon fick aldrig riktigt till det. Och så skulle hon ju försörja två små tjejer samtidigt, mig och min halvsyster som bodde hos oss de första åren. Hon var scripta i ett par av Bergmans produktioner, det här var innan han blev berömd. Han satt och slavade på SFs manusfabrik i början, men hade de rätta kontakterna, så det gick lättare för honom att ta sig fram.
För Gerd gick det inte lika bra. Det var motigt att vara frilans och hon mådde allt sämre. Såg motståndare överallt och försökte övertyga Suzanne om att hon absolut inte fick gå ut, det var krig ute och livsfarligt. Men redan som liten kunde Suzanne inse att mammans beskrivning av världen därute inte stämde. Det var ju inte krig. Och de andra föräldrarna betedde sig inte alls som hennes mamma. Hos kompisarna var det ordning och fanns mat på bordet varje kväll, men inte hos Suzanne.
– Jag var skitig och mager och var ofta hemma hos kompisar och åt. Jag tror att det var det här med att vara så fattig som verkligen tog knäcken på mamma. Hade hon inte blivit vräkt tror jag inte att hon behövt bli så sjuk som hon blev.
Ironiskt nog lyckades Suzanne göra det hennes mamma drömt om – film. Hennes långfilmsdebut Mamma som kom 1982 är ett porträtt av mammans kamp i ett kulturfientligt klimat där kvinnor inte riktigt räknades. Den är parallellt ett porträtt av Sverige på 40-talet, i skuggan av kriget och där kvinnor faktiskt inte hade så stora valmöjligheter.

Aldrig långtråkigt med en busig katt. Men ler gör inte Suzanne i tidningar!

Två röster om Suzanne Osten

Per Tjernberg (också känd som Per Cussion) särbo och musiker – Suzanne senior, jo jag tackar jag! Med sin oövervinnerliga viljestyrka och smittande entusiasm, sin till synes outsinliga energi, sin alldeles speciella sexighet och så funky musikalitet – SÅ kan hon få många yngre, inklusive undertecknad – att känna sig som åldringar i jämförelse.

Josefin Wulff, regiassistent – Det är ovärderligt att få lära mig om att göra teater av henne. Men framför allt är hon en enorm inspiration och förebild för mig som person. Hon är otroligt generös och tar alltid fram det bästa hos människor. Men mest av allt är hon en väldigt rolig person att vara med. Och mina barn älskar hennes vackra katt Fazou!

Dölj faktaruta

Att Suzanne gång på gång återkommer till barndomen i det mesta hon gör, både i pjäser, filmer och böcker, tror hon själv beror på att hon aldrig riktigt fick någon barndom. Därför måste hon tillbaka dit, gång på gång. I den självbiografi hon just nu skriver försöker hon ta reda på hur det egentligen kom sig att hon trots allt klarade sig så bra och inte blev totalt nedbruten?
– Kanske var det pappas gener. Han var motståndsman från Tyskland och hade flytt undan nazisterna. Mamma snackade mest skit om honom. Hon hade två livsråd till mig – dels tyckte hon att jag skulle skaffa mig en rik kille, dels skulle jag aldrig någonsin släppa min lägenhet. Det sista rådet kunde jag följa, men någon rik kille blev det inte, säger hon och skrattar.

Men det är inte bara sin egen barndom Suzanne vill bearbeta med sina olika verk. Hon tycker också att det är viktigt att barn möts av mycket konst och kultur redan när de är små och får skapa själva.
– Det är här vi skulle kunna göra skillnad. Jag ville göra något viktigt, det var därför jag ville jobba för barn. Sedan upptäckte jag föraktet som fanns för barnkultur. Det ansågs inte lika viktigt. Jag har aldrig sysslat med barnkultur för att vara god på något vis, utan av politisk insikt. Att tidigt ge barn ett inre liv kan vara det som gör skillnad. Konst ger inre liv och mening.
Hon tycker att det hänt mycket med vår syn på barn och unga sedan hon själv växte upp. Det finns en mycket större medvetenhet nu.
– Det har absolut gått framåt på den fronten, det finns enskilda konstnärer som gör intressanta saker för barn. Men det finns stora regionala och etniska orättvisor, där har det gått bakåt.
Även om Suzanne nu precis hunnit fylla 77 och hennes syster, som hon står väldigt nära fortfarande fyllt 85 år, pratar de ofta om barndomen och hur allt var kring mamma med allt det galna som var runt henne.
– Min syster och jag for rätt illa. Men min syster skyddade mig mina första år. Vi har inte glömt det väsentliga. Det är min erfarenhet att 77- och 85-åringar, vi glömmer ingenting av de första åren. Vår mamma försökte ge oss det vi ville ha, det var hennes främsta tanke. Men fattigdomen var problemet. Och hennes svarta fåglar. Jag försöker göra konst av det nu.

Text Ulrika Palmcrantz
Foto Margareta Bloom Sandebäck

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2021-08-30
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.
#9
senioren-nr-9
Ur senaste Senioren
  • Porträtt: Kjell Bergqvist står upp för sig själv- och andra
  • Många vägar till nya vänner
  • Kommunen svek -SPF Seniorerna ryckte ut

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2015 Senioren - När insidan räknas