Med en lapp om halsen
Leva & uppleva | Starka öden
Kurt och Hilkka Mälarstedt på Skeppsbron i Gamla Stan dit de finska krigsbarnen anlände på 1930-och 40-talet

Med en lapp om halsen

I år firas Finlands självständighet. Under krigsåren 1939-44 kom runt 70 000 barn från Finland till Sverige, undan kriget men också bort från sina egna föräldrar. Öden förändrades för all framtid.

Tidningen Senioren
Publicerad 2017-12-28

På en husvägg vid Skeppsbron i Stockholm sitter en relief till minne av de över 70 000 finländska barn som evakuerades till Sverige under andra världskriget. Minnesmärket är enkelt och uttrycksfullt. Till vänster en kvinna i Sverige som med öppna armar tar emot några barn med lapp om halsen. Till höger en kvinna i Finland med ett mindre barn i sin famn. Bakom henne soldater på väg mot fronten, österut.
Många av krigsbarnen togs emot just här, vid Skeppsbron. Andra kom med tåg via Haparanda, och längst upp på reliefen syns ett tåg.
Reliefen är gjord av konstnärsparet Marja och Olavi Räihä och tillkom på initiativ av Riksförbundet Finska Krigsbarn. Den sattes upp i september 1999, sju år efter det att förbundet bildades.

Dramatisk händelse

Förflyttningen av barn från Finland till Sverige under andra världskriget är en av de mest dramatiska och gripande händelserna under de båda ländernas långa gemensamma historia. Den var en viktig del av den svenska hjälpen till det krigsdrabbade Finland. Den inleddes bara några veckor efter det sovjetiska anfallet på Finland den 30 november 1939 och fortsatte under både vinterkriget, som slutade i mars 1940, och fortsättningskriget, som inleddes sommaren 1941. Evakueringen avslutades först hösten 1944, då fred slöts mellan Finland och Sovjetunionen.

Lapp om halsen

Det var en omvälvande händelse för alla inblandade men framför allt för alla de barn som sändes till Sverige med en lapp om halsen, barn som vid ankomsten möttes av okända människor och ett språk som de i de flesta fall inte förstod.
Av de minst 70 000 barn som evakuerades kom omkring 15 000 att växa upp och rota sig i Sverige, antingen för att de stannade efter krigsslutet eller för att de återvände hit efter några år i Finland.

Påverkades djupt

För många blev vistelsen i Sverige bra, ofta lycklig. De kunde växa upp och utvecklas i trygghet, borta från krigets fasor och fattigdom. Många av dem som återvände till hemlandet återanpassade sig väl och bar med sig ljusa minnen av Sverige. För andra blev evakueringen bara olycklig; tryggheten solkades av oförstående eller rent av elaka fosterföräldrar och framför allt av känslan av att ha blivit sviken och övergiven av föräldrarna i Finland.
Alla krigsbarn, även de lyckliga, påverkades förstås djupt av evakueringen, denna traumatiska upplevelse. I deras berättelser återkommer vissa scener så ofta att de blir arketypiska.

Förtvivlan när en kär docka eller nalle bränns eller slängs i soporna, en ännu djupare förtvivlan när syskon skiljs åt

Sorg och obegripligt språk

Tårarna vid avfärden från Finland, mammas förmaning till de äldre barnen att ta hand om sina småsyskon, detta tunga ansvar. Trängseln och mörkret i båtens lastrum, läkarundersökningen vid ankomsten till Sverige, avlusningen.
Förtvivlan när en kär docka eller nalle bränns eller slängs i soporna, en ännu djupare förtvivlan när syskon skiljs åt och placeras hos olika fosterföräldrar. Förödmjukelsen i att bli sist vald av alla krigsbarn, att inte förstå vad fosterföräldrarna säger – och sedan att inte förstå de egna föräldrarnas språk vid återkomsten till hemlandet.

Försökte hålla fast lillebror

Minst tre av mina årskamrater i gymnasiet var krigsbarn. Två av dem gifte sig med varandra. Det tredje krigsbarnet blev min hustru.
Matti Laine och hans yngre bror Pekka kom till Eskilstuna i mars 1944. Deras far hade stupat i kriget hösten 1941. Matti var fem år och Pekka två och ett halvt när de anlände. De hamnade hos olika fosterföräldrar och adopterades så småningom. Mattis blev Mats och Pekka blev Per.
Mats berättade långt senare om sin förtvivlan när hans lillebror, som han lovat sin finska mor att ta hand om, togs ifrån honom. Hur han försökte hålla fast brodern, hur han klöstes – men förgäves.

Främmande inför sin mor

Bröderna hade kontakt under uppväxtåren, men deras fosterfamiljer umgicks inte. Deras finska mamma kom på besök några gånger, men Mats kände sig mer och mer främmande inför henne; han blev mer och mer svensk. Han ville vara svensk.
I början av 1970-talet uppsöktes Mats av finländaren Einar Santala som hade fått reda på att sönerna till Helge Laine, en av hans närmaste vänner, bodde i Eskilstuna. Helge hade innan han stupat bett Einar att söka upp hans söner om något skulle hända honom i kriget och ”överlämna en påse karameller”.

Skrev en roman

Einar Santala föll i gråt när han såg Mats, ty han var väldigt lik sin far. Mötet blev en vändpunkt för Mats; han bestämde sig för att skriva en roman, en fantasi om den far han aldrig fick lära känna. Sländans dag kom ut 1986, med omslag av Mats bror Per.
Leena kom som krigsbarn till Eskilstuna ungefär samtidigt som sin blivande man Mats. Hon adopterades inte av sina fosterföräldrar. De tog hand om henne på bästa sätt men gjorde också klart att de inte kunde älska henne lika högt som den egna, äldre sonen. Leena hade en närmare kontakt med sina föräldrar och syskon i Finland än Mats, men även hon förlorade det finska språket.

Behov av att träffas

Hilkka, min hustru, kom till Näshulta utanför Eskilstuna som krigsbarn 1942. Hon adopterades av sina fosterföräldrar när hon var 13 år gammal och erbjöds då att byta sitt finska förnamn till ett svenskt, om hon ville. Hon avstod.
I början av 1990-talet började forskare, däribland psykologen Lillemor Lagnebro, att intressera sig på allvar för de finska krigsbarnen. Ett intervjuprojekt ledde till att några krigsbarn som då började närma sig pensionsåldern fann tiden mogen att bilda krigsbarnsföreningar. Det fanns ett uppdämt behov av att träffas för att tala om gemensamma upplevelser som många hade förträngt eller hemlighållit.
1992 slöt sig de regionala föreningarna samman i Riksförbundet Finska Krigsbarn. Antalet medlemmar ökade stadigt under 1990-talet och början av 2000-talet men minskade sedan, av naturliga skäl. Riksförbundet läggs ned vid årsskiftet.

Uttryck i kulturen

Många krigsbarn har skildrat sina upplevelser och erfarenheter i självbiografiska böcker. Barnevakueringen i stort har behandlats i flera vetenskapliga avhandlingar och forskningsprojekt både i Sverige och Finland. Ett enskilt, fiktivt krigsbarns öde skildrades fint och känsligt i den finländska filmen Den bästa av mödrar 2005, i regi av Klaus Härö och med Maria Lundqvist och Michael Nyqvist i ledande roller.
För några år sedan satte Anna Takanen, vars far är finskt krigsbarn, upp en pjäs om krigbarn, Fosterlandet, på Göteborgs Stadsteater. Den gick också på Svenska Teatern i Helsingfors och på Stockholms Stadsteater. Ulf Stark och Stina Wirsén berättade gripande och symbolladdat om ett finskt krigsbarn i en teateruppsättning för barn på Stockholms Stadsteater, Systern från havet, som också har kommit ut i bokform.

Finsk eller svensk

Många krigsbarn flyttade fram och tillbaka flera gånger mellan Finland och Sverige. Det ledde förstås till identitetsproblem. Var de finländare eller svenskar? Var hörde de hemma?
För Hilkka har alla bitar fallit på plats, skriver hon i en bok som Riksförbundet Finska Krigsbarn just gett ut:
”Jag känner mig både och. Jag bär två nationer inom mig och jag har två familjer. Detta har berikat mig. För många har det varit självklart att tala om att vara krigsbarn och de problem men också glädjeämnen detta medfört. Andra krigsbarn orkade eller ville tidigare inte tala om detta – men så kommer de till ett möte i krigsbarnsföreningen och inser att där sitter kanske 50 eller 60 personer som bokstavligen suttit i samma båt. Blotta vetskapen att de alla som små barn skickats från sina hem till okända människor och ett okänt öde i Sverige skapar en samhörighet bortom orden. Därför kan vi alltid hälsa varandra med orden ’Kära systrar och bröder…”.

Text: Kurt Mälarstedt

Tidningen Senioren
Publicerad 2017-12-28
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.