Nyheter | Överlevare

Han mötte absoluta ondskan

Stefan Zablocki överlevde Auschwitz. Trots sina 89 år fortsätter han och andra överlevare att vittna om fasorna. Samt uppmana svenska skolelever att aldrig döma människor efter ursprung.

Tidningen Senioren
Publicerad 2019-09-11
Stefan Zablocki. Foto: Joi Grinde.

1945 var Stefan Zablocki 15 år, 128 centimeter lång och vägde 25 kilo. En pojke så traumatiserad och avtrubbad att han inte ens blev glad när amerikanska soldater befriade lägret han befann sig i. Idag är pojken en 89-årig man som på ostadiga ben kliver upp på scen på Hyllie parks folkhögskola i Malmö.
– Jag är gammal och övermogen. Pensionär sedan länge, eller som jag kallar mig, en legitimerad latmask, säger Stefan Zablocki och får publiken att överraskat skratta till.
Skolans aula är fylld av tonåringar och unga vuxna från Furuboda folkhögskola. När skrattet klingat av sätter de sig upprätt i stolarna, redo att lyssna.
– Att vi idag, i ett land som Sverige, har människor som tar till sig nationalsocialistiska idéer, det kan jag bara inte förstå, säger han och börjar berätta sin historia.

Judiska barn fick inte gå i skolan

Stefan var nio år när Polen invaderades. Familjen bodde i staden Lodz och levde ett gott liv. Nu förändrades allt. För att de var judar. Stefan och hans föräldrar flydde till Kielce där farföräldrarna bodde men det hjälpte inte. Judiska barn fick inte gå i skolan och kunde misshandlas på öppen gata bara för att de fanns till. Snart inrättades ett ghetto för de 20 000 som var av judisk härkomst – och det riktiga helvetet började.
– Efter ett år omringades vi av SS-soldater som skulle tömma ghettot och skicka oss österut. För att arbeta som det sades.
Ännu kunde ingen föreställa sig vad som verkligen väntade. Det är näst intill omöjligt än idag. Trots att vi så väl vet.
– Mitt i Europa, som säger sig vara humanismens och demokratins fanbärare, beslutades att ett helt folk skulle mördas.

Stefan Zablocki

Ålder: 89
Familj: Hustrun Fridi och tre barn, barnbarn och barnbarnsbarn
Yrke: Pensionerad civilingenjör
Bor: Malmö

Dölj faktaruta

Nu vet vi att de körde iväg de andra 35 barnen i en lastbil till en färdiggrävd grav.

Helvetet fortsatte

Stefan Zablocki tystnar helt kort.
– Människan är skicklig i konsten att hitta på hemskheter. Och det har inte förändrats.
Medan Stefan och hans föräldrar väntade på tåget kom en tysk officer förbi. Han kände igen Stefans pappa som arbetat som trädgårdsmästare i dennes hem och ville att han skulle stanna och fortsätta sitt jobb.
– Min pappa lyckades övertala honom att också låta mor och mig vara kvar.
Långt senare fick de reda på vart tåget fört de andra, inklusive större delen av pappans släkt. Treblinka.
Familjen hamnade nu i ett mindre arbetsläger i Kielce. Där fortsatte helvetet. En dag uppmanades alla barnen att samlas i ett hus. Stefan och två andra pojkar lyckades hitta en liten öppning på vinden som ledde upp till ett trångt utrymme under taket på en takkupa. Där låg de i fyra eller fem dygn.
– Nu vet vi att de körde iväg de andra 35 barnen i en lastbil till en färdiggrävd grav.
Där sköts de. Den yngsta var 15 månader, den äldsta 13 år.
– Jag begriper det inte. Vuxna män som skjuter 35 barn. Gick de sedan hem, tvättade händerna och lekte med sina egna barn?

Utvecklingen går åt fel håll

Ända sedan slutet av 70-talet har Stefan Zablocki åkt runt på skolor för att berätta om det han dittills inte hade klarat att minnas och beröra, än mindre formulera i ord. För att det var tvunget.
Idag är han ännu mer orolig än han var då. Utvecklingen går åt fel håll. Nazistiska Nordiska motståndsrörelsen (NMR) har öppet fått marschera på gatorna och politiker har uttryckt sig rasistiskt och antisemitiskt. Synagogor behöver polisbevakning, rabbiner mordhotas och får flaskor slängda efter sig. Judar har fått sina hus eldhärjade och lärare hotats till livet av skolans elever. I Malmö har församlingen krympt drastiskt. Många vågar inte vara öppna med att de är judar och en del väljer att flytta härifrån.
– En högerpopulistisk och rasistisk våg har rullat in över Europa och den drabbar både judar och muslimer. Och svenskarna är inte bättre än något annat folk.

Överlevarna blir färre

Stefan Zablocki ingår i föreningen Förintelsens ögonvittnen som bildades 1991 och främst föreläst i södra Sverige. Av de tio vittnena är idag bara två i livet, Stefan och Lea Gleitman.
På samma sätt har medlemmar i föreningen Förintelsens överlevande, med bas i Stockholm, föreläst ute på skolor sedan 1992. Hédi Fried och hennes syster Livia Fränkel är två av dem. Andra överlevare som fortfarande är aktiva är bland annat Tobias Rawet, Irena Forslind, Susanna Christensen och Piotr Zettinger.

Dölj faktaruta
Stefans intatuerade fångnummer. Foto: Joi Grinde.

De rakade våra huvuden och tatuerade in våra nummer.

Vi hade inte längre några namn

Stefan Zablocki tar en klunk vatten och samlar sig inför fortsättningen.
– 1944 lastades vi in i en järnvägsvagn.
Tåget körde länge, berättar han. Till slut stannade det vid en byggnad i rött tegel med välvd port. Auschwitz. Vid det här laget hade ryktet om gaskamrarna nått dem.
– Jag minns att jag kände mig avundsjuk på de vuxna. De hade redan hunnit leva. Jag var bara 14.
När de stapplat ut ur vagnarna gjorde SS-soldaterna en selektion. De som inte ansågs arbetsföra gasades direkt. Stefan och hans far sattes i Birkenau, mamman i ett annat Auschwitzläger.
– De rakade våra huvuden och tatuerade in våra nummer. Vi hade inte längre några namn, säger Stefan och håller upp underarmen där siffrorna fortfarande syns, djupt ingraverade i hud och själ.

 Soldaterna grät när de såg oss.

Auschwitz, dit Stefan och hans föräldrar skickades. Stefan minns än idag den kväljande stanken som låg över barackerna. Foto: Joi Grinde.

Högar med lik

Över barackerna låg en kväljande stank av bittra mandlar från cyanidgasen i ugnarna blandad med bränt kött och hår. Under morgonen skulle de stå uppställda på rad i timmar. Ramlade de sköts de i huvudet. Alla visste vad det innebar att säcka ihop, men de var så utmärglade att benen vek sig. Bredvid dörren till barackerna låg högar med lik.
– Det går inte att beskriva hur det var. Det var den absoluta ondskan, säger Stefan Zablocki.
Den 2 maj 1945, sex dagar innan kriget tog slut, rullade amerikanska jeepar in i det arbetsläger dit Stefan och hans pappa nu hade flyttats.
– Soldaterna grät när de såg oss. Jag begrep inte varför, så avtrubbad var jag.
Pappan hade skadats under ett flyganfall och skickades till Sverige för vård. Stefan fick följa med. Utanför sjukhuset i Malmö kände han igen två polska kvinnor. De tittade på honom: ”Stefan är det du? Din mamma är i Sverige! Hon kom med de vita bussarna”.
– När jag träffade mamma, det var då jag lärde mig att gråta igen. Av glädje.

Alltid bedöma en människa som individ

Det är knäpptyst i aulan. Några torkar diskret bort tårar ur ögonvrån.
– Varför berättar jag nu allt det här för er? Jo, jag vill visa hur farligt det är att låta hatet och våldet få makt.
Stefan Zablockis allra viktigaste budskap till eleverna är att de alltid ska bedöma en människa som individ. En dålig egenskap får aldrig någonsin överföras på en grupp.
– Vi har alla en liten jävel inom oss. En som säger att alla araber är terrorister, alla invandrare har socialbidrag, alla smålänningar är snåla. Det är upp till dig och mig att inte hålla på med sådan skit.
Han låter blicken vandra.
– Var inte passiva. Hör ni rasistiska kommentarer, säg ifrån. Den som är tyst är medskyldig. Människan är ett flockdjur men vi får aldrig släppa vårt personliga ansvar.

Ni ungdomar är så viktiga. Det är ni som är hoppet, framtiden.

Eleverna är skakade. De flesta lämnar salen i inåtvänd tystnad. Ett par av dem går fram till Stefan Zablocki, kramar om honom och tackar för att han orkade berätta.
– Ni ungdomar är så viktiga. Det är ni som är hoppet, framtiden, svarar Stefan.
Han berättar att de unga reagerar likadant idag som de gjorde får 40 år sedan. De lyssnar som förstenade. Hemma i radhuset har han två pärmar fulla med tackbrev och löften om att aldrig någonsin glömma det han har berättat.
– Det som bekymrar mig är vad som ska hända när vi överlevare inte längre finns kvar.

Text Hanna Welin
Foto Joi Grinde

Tidningen Senioren
Publicerad 2019-09-11
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.