Så skriver läsarna om ensamhet
Relationer | ENSAMHET
Foto: Colourbox

Så skriver läsarna om ensamhet

Det var många som hörde av sig till oss när vi skrev om ensamhet. Det är uppenbarligen ett ämne som väcker många känslor, oavsett om man själv känner sig ensam eller har människor i sin omgivning som är det. En sak är säker – ingen är ensam om att känna sig ensam …

Publicerad 2015-12-09

Längtar efter nya vänner

”Tack för att ni tar upp äldres ensamhet. Bengts beskrivning är väldigt målande och igenkännbar. Och ändå avundas jag honom lite, då han i alla fall har ’barn som ringer’ och några som är ’måna om att han ska må bra’. Min enda regelbundna kontakt med någon privat sker via telefon med en multisjuk, dement gammal vän som bor 18 mil bort, som jag inte längre klarar av att umgås med men som jag försöker talträna med någon timme varje kväll.

Precis som många andra som flyttat till annan stad på gamla dar har jag fått erfara att det är oerhört svårt att skaffa nya vänner. Efter otaliga studiecirklar och möten på SPF-föreningar har jag insett att så får man inga nya vänner. Har idogt kämpat för att komma till tals med bänk- och bordsgrannar, men de har bara i bästa fall svarat på tilltal för att sedan så fort som möjligt fortsätta snacket med väninnan/väninnorna. Under senaste året har jag tagit mod till mig och sökt få närmare kontakt med fyra trevliga kvinnor som jag träffat på dylika platser men då fått höra att de ska på damlunch, eller träffa gamla arbetskompisar. Budskapet är: de har sitt umgänge och orkar inte ta in någon ny.

Blev därför enormt inspirerad när jag råkade läsa om ett projekt i Malmö, som heter Relevanta bekanta och riktar sig till just ensamma äldre som vill hitta nya bekanta. Man möts en gång i månaden, sitter i små grupper, pejlar varandras intressen och hittar så småningom några man trivs med.

Vad jag vill komma till är just detta: vad som verkligen skulle kunna bryta ensamheten för oss äldre som fortfarande vill delta i livet där ute vore en eller ett par vänner som man kan höra av sig till när man har lust att hitta på något, som bryr sig lite om hur man mår, som man kanske t o m kunde fira julafton och födelsedagen med, så att man inte behöver sitta ensam hemma 365 kvällar om året.”
Gittan

Att vänja sig vid att vara en

”Jag blev ensam för snart tio år sedan. När jag ser tillbaka på den första tiden efter min hustrus död och jämför med idag har jag långsamt lyckats få perspektiv på tillvaron som singel. Jag är också bedrövad över att jag inte var mer uppmärksam, mer kärleksfull och omtänksam medan hon ännu levde.

Vi levde tillsammans i drygt 50 år. Någon har sagt att det inte är ensamheten som är det svåra. Det svåra är att vänja sig vid ensamheten. I mitt fall har jag med stöd av SPF i min hemstad fått igång en liten grupp kulturintresserade människor. Känner man sig ensam och har lust att få sällskap till teater, bio, konsert eller bara ta en öl en kväll, så kan man mejla gruppen och höra om någon är intresserad. Det har dragit med sig åtskilliga aktiviteter, nu senast en viskväll med mat och dryck. Ensamheten har blivit lite lättare att vänja sig vid.”

Hälsningar
Hans-Jörgen

Till Bengt och alla i liknande situation

”Så bedrövad jag blev!  Så här varken ska eller behöver det vara. Jag är själv väldigt ensam, mina döttrar med familjer bor i Finland, min mans barn bor på Västkusten och själv bor jag i Linköping.  Efter min mans död för drygt tre år sedan blev det väldigt ensamt. Han var sjuk en tid vilket gjorde att vi blev mer och mer isolerade.  

Så insåg jag att det faktiskt är jag själv som ska ta tag i dagarna, i livet, eller vad man vill kalla det.  Börja gå med på de promenader som ordnas, några pensionärsföreningar, bara gå dit, säg hej och kom i väg. Gå till biblioteket, där finns folk och man är ›med‹.  Inte får man hjärtevänner, men alltid finns det någon man kan byta ett ord med.

Vi har en hel del gratis aktiviteter i staden, medlemskap i pensionärsföreningar kostar mellan 100-150 kronor, och de har så mycket intressanta föreläsningar, utflykter, resor och liknande.

Ortens/stadens tidningar kanske talar om vad som är på gång, bara häng med!  Själv har jag aldrig haft svårigheter med att gå ensam på bio, teater eller konserter, så snälla Bengt och alla andra: Kliv upp ur ensamheten och gå!  Det händer nog att jag också sätter mig i bilen och bara kör, dessutom gör jag på egen hand bilresor till kontinenten varje år, vi brukade göra det och det har jag fortsatt med. Låt inte isoleringen ta över!

Med varma hälsningar och hopp om ett lite gladare liv!”

Linda

Att bli psykiskt amputerad

”Jag är en 82-årig änkeman med två barn med familjer. Och hund. Först en kommentar kring det här med att bli ensam: Att förlora sin fru efter 50 års äktenskap är en psykisk amputation. Formuleringen läste jag i en intervju med Bodil Malmsten, och för mig stämmer det precis. Man är ju två olika personer som bildat en gemenskap som plötsligt är borta.

Men jag har tur. Jag är frisk, åtminstone tillräckligt för att klara mig själv och leva helt normalt vilket är en förutsättning för det jag vill ha sagt. Om man har ansvar för något, särskilt om man har ansvar för en levande varelses välbefinnande, är man inte ensam. Min hund, som egentligen var min frus, kräver flera timmars promenad varje dag. I vått som torrt. Det är nyttigt för kroppen men också för själen. Redan att komma ut ordentligt piggar upp och dessutom blir det oftast lite prat med andra hundägare. Om hunden sedan är vänlig och ser trevlig ut kommer det ofta barn och vill klappa. Man får helt enkelt bättre anknytning till sin omgivning.

Att ha god kontakt med sina barn är en gudagåva även för den som är ateist. Men det skriver jag inte mer om, det är bara att vara tacksam.”

Björn Lindfelt

Saknar tvåsamheten

”Tack för artiklarna om ensamhet. Jag förstår att vi är en stor grupp som känner oss ensamma. Jag är 70 år, min man dog för snart två år sedan. Saknaden är stor!

Men livet måste gå vidare och jag känner mig så tacksam för våra 50 år. Vi har tre barn och fem barnbarn som jag träffar ofta. Svårast är att komma hem efter att ha umgåtts med vänner (som mest är par). Det är så TOMT!

Jag är med i föreningsliv och försöker hänga med på saker som händer. Men jag vill inte komma hem för sent, då känns det otryggt eftersom ingen väntar på mig hemma.

Det är så tråkigt att inte dela vardagens bestyr med någon, ingen att äta med, åka på biltur med, gå promenader med. Ingen att titta på tv tillsammans med eller prata om dagens tidning.

Det här är inget man kan förstå förrän man blir ensam…”

Harriet, Umeå

Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.