Vi skriver mitten på 50-talet. Jag bodde på Rådmansgatan i Stockholm och de två biografer som låg närmast var Terrassen och Eriksberg. Idag heter Terrassen sedan länge Korskyrkan, men entrén är sig lik. Många gamla biografer går fortfarande att urskilja, medan andra har fått fasaden ombyggd så många gånger att de inte går att känna igen.
Jag tittar efter Eriksberg, men blir osäker. Den kan ha legat där Fieldwork numera ligger eller Marbodal kök. På Eriksberg gjorde filmen Överrocken från 1952, Gogols roman i italiensk tappning, outplånligt intryck. Jag var helt krossad av den fattige bokhållarens olycka.
Jag hade ett biorevir med alldeles speciell sträckning. Jag kunde gå längs Birger Jarlsgatan mot Stureplan så långt som till Spegeln, dit jag gick med min mormor för att se journalfilmer och tillbaka och kolla in programmen på biografer som Anglais, Aveny, Sture, Rita, Olympia och fortsätta vidare till Odengatan. Men aldrig att jag gick upp Kungsgatan vad det nu kunde bero på.
Men det riktiga bioeldoradot låg längs Odengatan. Det var dit jag gick själv varje söndag på matiné. Utan problem kunde man hinna med två filmer på en eftermiddag, en klockan ett och en klocka tre. En krona räckte: 75 öre till biljett, 25 öre till tablettasken, som var betydligt större än nu.
Enligt Kurt Berglunds utmärkta uppslagsverk Stockholms alla biografer från 90-tal till 90-tal låg det tio biografer längs Odengatan om man följde den ända fram till S:t Eriksplan. Dessutom låg det fler biografer vid sidan av. Jag stannade vid korsningen till Sveavägen, där det låg en biograf i varje hörn; Lyran, numera Lyran konferens Polstjärnan, Svea, numera Metropol auktioner och Rialto, numera teater Pero,s.
Men först på min väg låg dubbelbiograferna Orion och Rex vid Odengatan 24 och 26. Jag tror att jag gillade dem bäst för att man kunde gå direkt från den ena till den andra. Enda spåret är en uppklistrad lapp där det står Rex på dörren till ett garage. Jag minns det också som att de två visade de bästa äventyrsfilmerna med mycket fäktning – det gillade jag – och med en obligatorisk slutkyss då alla barn i publiken jublade.
Jeanette Gentele
