Författaren Linda Olsson: Jag längtade alltid hem
Se & läs | Rotlös
Foto: Dan Hansson

Författaren Linda Olsson: Jag längtade alltid hem

Linda Olsson är juristen som flyttade till Nya Zeeland och blev stjärnförfattare vid 57. Hennes debutbok "Nu vill jag sjunga dig milda sånger" är Bonniers mest sålda debutbok någonsin.

Publicerad 2015-05-22

– Så här i efterhand kan jag ju tycka att jag borde satt ner foten och sagt att jag ville flytta hem, säger Linda Olsson på tal om alla ställen på jorden hon och exmannen bodde på när sönerna växte upp.
Tanken var att de skulle vara borta i tre år, men det blev väldigt mycket mer än så.
– Nu skulle jag nog egentligen vilja flytta hem till Sverige, men jag har ju två söner och barnbarn i Nya Zeeland så det är inte så lätt, säger Linda.
Första jobbet hennes exman fick utomlands var i Nairobi. Sönerna var då 11, 8 och en ganska nyfödd. Linda tog tjänstledigt från sitt juristjobb och tänkte att det här kunde bli ett bra avbrott, nu skulle hon äntligen få tid att vara mer med barnen.
Efter Nairobi blev det Singapore. Sen London. Då hade de tre åren gått, Linda skulle fylla 40, och kände att tiden sprang ifrån henne.
– Det låter ju larvigt nu, men det var så jag kände då. Vi hade planerat att flytta hem efter London, men så blev min exman headhuntad till en tjänst i Wellington. Då visste jag inte ens att det var Nya Zeelands huvudstad.
Å andra sidan hade det nog inte blivit några böcker om de flyttat hem och Linda återgått till ett »vanligt« liv med jobb här hemma.
– När jag läste igenom min första roman när den var klar insåg jag att den var som en kärleksförklaring till Sverige, sprungen ur min ständiga hemlängtan.

Priset man ofta får betala för ett liv som levts utspritt över jordklotet är att familjen blir splittrad, att barnen fastnar i olika länder. Det är precis vad som hänt Linda. Hennes äldsta son, idag 40 år, är den som alltid känt sig mest svensk. Han ville inte gå gymnasiet i Nya Zeeland, trivdes inte alls med uniform och pojkskola, utan åkte hem och bodde hos farmor och farfar och gick gymnasiet här.
– Jag dog lite då, det kändes som att jag förlorade honom när han var sexton. Men själv har han bara gott att säga om sin uppväxt, han tycker bara han haft fördelar av att bo i olika länder och fått lära sig perfekt engelska.
För Linda själv blev det alltmer svårt att vara medföljande till exmannen. När han fick en tjänst i Tokyo satte hon sig först på tvären, nu orkade hon inte med ett till uppbrott. Men exmannen uppmuntrade henne och sa att hon kunde väl skriva i Tokyo, det gillade hon ju?

Och så blev det. Linda skrev, och gjorde det så bra att hon vann första pris i en novelltävling i Nya Zeeland. Efter tre år i Tokyo flyttade de tillbaka till Nya Zeeland och Linda gick en skrivarutbildning på ett år. Det var då debutromanen föddes. Hon skrev den och sin andra bok på engelska, de blev sedan översatta till svenska. Numera skriver hon parallellt på båda språken, hon har två fönster öppna samtidigt på datorn.
– Språken har blivit helt likvärdiga för mig. Men det gick inte att jag själv översatte mina första böcker till svenska, det skulle ha varit som att skriva om dem.
Hennes första bok, Nu vill jag sjunga dig milda sånger, är Albert Bonniers förlags bäst sålda debutbok någonsin. Den sålde i 400 000 exemplar och är översatt till tjugo språk. Ofta beskrivs Lindas böcker som lite vemodiga, det finns som ett beslöjat skimmer över dem. Längtan och saknad, kärlek och vänskap är återkommande teman.
– Det är konstigt med längtan, och vad den gör med en. För några år sedan åkte jag tillbaka till Årsta, där jag växte upp. Men det var bara sorgligt, ingenting var sig likt. Det är inte platsen man längtar efter, det är den tiden i ens liv och de människor som fanns där då.
Det var när det gick upp för henne att hon faktiskt bodde i Nya Zeeland, och inte bara var där tillfälligt, som det svåra började.
– Ja, det var då min hemlängtan började på riktigt, säger hon.

Men längtan har egentligen alltid funnits där i hennes liv, på olika sätt. När hon var tio år gammal skilde sig hennes föräldrar, och pappa försvann till Nyköping. Han kom på besök vid jul och kanske någon vecka på sommaren.
– Jag längtade alltid väldigt mycket efter honom. Min bror blev stökig i den här vevan, så honom skickade mamma till pappa när han var åtta år. Efter att i flera år förklarat för oss vilken ansvarslös odugling pappa var …
Linda blev kvar hos mamma och hennes nya familj. Mamman fick två nya barn, men var ständigt en lite ”motvillig” mamma, enligt Linda.
– Hon var en olycklig hemmafru. Vi bodde i en tvåa i Årsta, och mamma möblerade ständigt om därhemma för att få utlopp för sin kreativitet. Egentligen var hon väldigt konstnärlig av sig. Mina kompisar tyckte att jag hade en så tjusig mamma, hon kunde ställa till med fina kalas och göra milkshake, som ingen hade druckit då. Och hon ananasbantade långt innan det var känt.

I efterhand har Lindas mamma sagt: ”jag är ledsen att du fick bli vuxen vid tio”. Men Linda känner ingen bitterhet, det fanns mycket som var bra också.
– Mamma gav mig baletten, hon satte mig i balettskola. Hon tog mig ofta till biblioteket, och hon tecknade med oss. Jag har fått mycket också. Men det finns inga goda mammor i mina böcker, de är antingen döda eller inkompetenta.
Den riktiga tryggheten stod istället farmor för. Det var hos farmor i Årsta den kravlösa kärleken fanns.
– Med mamma visste man aldrig, där låg det som ett underliggande hot hela tiden. Hennes kärlek kunde liksom försvinna, kändes det som. Men farmor kallade oss för ”de våra”, det tyckte jag om. Hos henne var det mat på fasta tider, hon var urusel på att laga mat men ändå. Hon kom hit som ung från Åland för att jobba som piga. Hennes liv var hårt, men hon var alltid optimistisk. Flera gånger försökte jag flytta till henne, men det gick aldrig. Mamma ville inte det.

Succén med den första boken innebar en ekonomisk frihet för Linda, och det var efter den, under en tågresa genom Östeuropa, som hon bestämde sig för att skiljas från sin man.

– Vi var väldigt mycket två personer som råkade bo under samma tak, vi hade egentligen ganska lite gemensamt. Jag älskar konst och litteratur, han är sportig och intresserad av ekonomi. Under alla åren med barnen har man dem som håller en samman, sedan blir det en annan tid.

När Linda är hemma i Stockholm, eller om det nu är hemma, hon vet inte riktigt, men när hon är här håller hon sig mest i sina hemkvarter på Söder, kring Katarina kyrka. Hennes senaste bok, I skymningen sjunger koltrasten, utspelar sig också i ett hus här, ett stenkast bort från Lindas lägenhet.
På frågan vad som krävs för att det ska kännas ”hemma”, vet inte Linda vad hon ska svara.
– Det vete sjutton. Många har ju rötter någonstans, men jag har aldrig känt så. Vi flyttade runt en del när jag var barn också, från Gubbängen till Solberga till Årsta och Bredäng. Men jag har lärt mig att snabbt sätta upp ett hem, det kan jag göra på en halv dag om så behövs. Var som helst.

Snart är det helg och då ska hon åka till sommarhuset i Dalarna tillsammans med äldsta sonen och hans familj. Efter det bär det av till Nya Zeeland igen. ”Sedan åker jag hem”, säger Linda, och när jag påpekar att nu sa hon ”hem” om Nya Zeeland säger hon lite förvånat, ”jaha, sa jag det?”.
– I alla fall har jag ställt till det för mig nu, för nu får jag två vintrar på raken. När jag kommer hem är det höst i Auckland.

Text Ulrika Palmcrantz
Foto Dan Andersson

Det här är en nedkortad version av en längre intervju i Veteranen nr 4, 2015. Vill du inte missa något nummer av tidningen? Gå med i SPF Seniorerna så får du Veteranen som medlemsförmån. Du kan också välja att prenumerera på tidningen.

Linda Olsson

Ålder: 67
Bor: Auckland, Nya Zeeland. Har även lägenhet i Stockholm och sommarhus i Dalarna.
Familj: Tre vuxna söner, Max, 40, Felix, 37, André, 29, och deras familjer. Tre barnbarn, ett här och två i Nya Zeeland.
Gör: Författare. Debuterade för tio år sedan med succén Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Har sedan kommit ut med tre böcker till, den senaste är I skymningen sjunger koltrasten. Skriver också på en politisk thriller som ska komma i höst.
Läser just nu: Har alltid flera böcker på gång samtidigt, just nu är det Doris Dahlin Vi vet nog vem du är, och Herta Müller Alltid samma snö och alltid samma farbror.
Gillar: Utförsåkning. Att fotografera. Och promenera. »Jag älskar alla parker med stora träd som finns i Europa.«
Gillar inte: Att städa. »Bädda, diska, alla rutiner som är samma jämt tycker jag inte om.«

TVÅ RÖSTER
OM LINDA OLSSON
Jonas-Axelsson
Jon
as Axelsson,
litterär agent:

– Jag var litterär chef på Albert Bonniers förlag när Linda hörde av sig från andra sidan jordklotet och hade frågor om upphovsrätten kring Karin Boye-citat. Hon sa att hon skrivit en roman på engelska, fast hon var svenska. Det gjorde oss extremt nyfikna på vad hon höll på med, vilket ledde till att hon skickade manus. Sedan blev ju hennes debut en av de absolut mest sålda, men också älskade, svenska romanerna. Linda är en slow-burner, det vill säga läsarna hittar till henne från mun till öra, och det växer och växer. Som person är hon »osvensk« på ett positivt sätt, hon är väldigt tydlig med vad hon vill, och lätt att samarbeta med. Det svåra är att hon ofta är på andra sidan jordklotet.

Ulla-Linden
Ulla Lindén,
barndomsvän:

– Linda och jag var klasskompisar hela vägen från första klass till studenten, med undantag för ett år. Vi brukade skriva böcker tillsammans, den ena började och så skulle den andra fortsätta. För mig blev det inga böcker sen, jag har sysslat med marknadsföring och journalistik, och Lindas första bok kom ju rätt sent. En sak jag verkligen uppskattar med Linda är att vi har samma typ av humor och kan skratta ihjäl oss åt saker som andra kanske inte uppfattar som lika roliga. Det kanske är lite förvånande för dem som läst hennes böcker, som ju är rätt mörka och allvarliga.

Dölj faktaruta

Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.