Torgny Lindgren: ”Den som är nöjd med sitt liv måste vara galen”
Se & läs | PORTRÄTTET
Foto Hans Alm

Torgny Lindgren: ”Den som är nöjd med sitt liv måste vara galen”

Torgny Lindgren läser aldrig intervjuer med sig själv.

Publicerad 2014-06-16

Folkkäre Torgny Lindgren är aktuell med nya boken Klingsor. Varje gång han kommer ut med en bok är det många som drar i honom från olika håll. Det gillar han inget vidare, men Veteranen fick i alla fall ynnesten att träffa honom hemma i Tjärstads prästgård.

Nödvändigt ont

Torgny själv kommer inte att läsa den här intervjun. Han läser aldrig något som skrivs om honom, det får hustrun Stina göra. Inte ens boken som kom lagom till hans 75-årsdag förra året, Torgny om Lindgren av Kaj Schueler, har han läst.
– Nej, usch, det känns som om man krafsar på min själ, säger han.
Att hamna i offentligheten är ett ”nödvändigt ont”, något som kommer med som ett ihärdigt släptåg till alla hans framgångsrika böcker.
– Folk har de mest egendomliga föreställningar om vad man kan använda en gammal författare till, säger han och puffar på sin pipa.

Pipan på plats

Vi går en sväng kring den vackra prästgården i Tjärstad utanför Rimforsa i Östergötland, där han och Stina bor. Fotografen letar efter lämpliga ställen att fota Torgny på, och faller för den vackra, tvåspåriga vägen upp till prästgården. Där vill han ha Torgny, och helst utan jacka eftersom han tycker att den stickade tröjan han har under är så fin.
– Ja, då blir min dotter glad, för den stickade hon åt mig när hon var tolv år. Hon är 50 nu, så då kan ni ju räkna ut hur länge jag har haft den, säger Torgny.
– Kan du ta ut pipan ur munnen också? frågar fotograf Hans Alm.
– Det kan jag väl, men den brukar i och för sig mest sitta där i käften. Tycker du inte att den är dekorativ? Jag köpte den i Budapest för tio år sedan.

Blev en bok till

Den underfundiga och lite cyniska humorn genomsyrar det mesta Torgny säger och skriver, och det är väl det som gjort honom så omåttligt populär. Hans böcker är översatta till ett 40-tal språk, han är en av vårt lands mest lästa författare och sitter på stol nummer nio i Svenska Akademien sedan 1991.
Och nu har han alltså kommit med ytterligare en bok, trots att han hävdade att hans senaste – Minnen (Norstedts, 2010) – skulle bli den sista. Den nya boken heter Klingsor, och är en berättelse om skapandets våndor. Berättelsen börjar i Västerbotten, Torgnys barndomslandskap. Den unge Klingsor, blivande målare, hittar ett gammalt glas på en stubbe ute i skogen. Glaset har stått så länge på den sneda stubben att det vuxit mossa och lav på det. Klingsor tar hem glaset och ställer det på fönsterbrädan, och när han betraktar hur ljuset skiftar genom glaset och bildar färgspel, föds han som konstnär.

Jag avskyr ju att jobba, så har det alltid varit

Bär på minnen

– Det där glaset hittade jag i skogen när jag var en tolv, tretton år. Det var väldigt märkvärdigt, berättar Torgny.
Ända sedan dess har han burit med sig idén om Klingsor, även om han inte alltid hetat så. Det är så han jobbar med sina romaner – han bär på minnen som växer till historier som när de är färdiga pockar på att få komma ut. Om det så ska ta 60 år eller mer, ut kommer de. Och när han väl skriver, då finns berättelsen där från början till slut.
– En enda gång har jag skrivit en bok där berättelsen inte var klar från början. Det var Brännvinsfursten, och det blev inte bra. Jag insåg att så ska jag inte göra, det passar inte mig.

Mycket att läsa

Torgny sitter nedsjunken i en av de två stora vinröda sofforna i vardagsrummet inne i prästgården. På det stora skräddarbordet framför soffan, ett bord han har haft i fyrtio år, ligger böcker och papper utspridda. Det blir en hel del läsning när man sitter i Akademien.
– Hade jag vetat hur mycket jobb det var hade jag aldrig tackat ja. Men det var egentligen inte så att jag blev tillfrågad om jag ville vara med, Sture Allén ringde bara och sa att jag var invald, säger Torgny.

Avskyr att jobba

Han tycker inte att det är så märkvärdigt, det där med Akademien. Helst av allt vill han bara sitta här i sin soffa och skriva, läsa och lyssna på musik. Då trivs han som allra bäst.
– Den här veckan tänker jag skolka och inte åka upp till Stockholm, säger Torgny, och ropar sen till Stina: ”Mor, har vi fått några e-mails?”
Stina, som håller koll på Torgnys schema, rapporterar att det är två telefonsamtal som väntar imorgon förmiddag, annars ingenting. Torgny ser lättad ut.
– Jag avskyr ju att jobba, så har det alltid varit, säger han.

Skriver för hand

Det är här, i soffhörnet, han skriver sina böcker. För hand, på bordet ligger ett kollegieblock och penna alltid redo ifall något behöver skrivas ned. Stina renskriver sedan allt på datorn.
I biblioteket, som ligger i fil med vardagsrummet, står ett piano med några noter uppställda. ”Men det ska ingen behöva lyssna på, när jag spelar”.

Gravar lax

När Hans vill ta en bild på honom inne i biblioteket, vill Torgny att de ”flyttar på August”, så inte den kommer med på bilden. Det är August-statyetten han menar, den han fick 1995 för romanen Hummelhonung. Den är egentligen riktigt fin, rätt så stilren och modern.
– Ja, den har bra tyngd i sig, säger Torgny. Jag brukar använda den när jag gravar lax, jag lägger laxen mellan två skärbrädor och ställer August överst som tyngd. Men det hade han nog gillat, han var ju matglad, August.
Det är Torgny också, matlagning är ett av hans stora intressen. Mest är det han som står för maten härhemma, även om Stina ”gör den bästa palten”.
–Häromdagen när jag var i Linköping hittade jag fina oxsvansar. Men det är svårt ibland när man inte bor i Stockholm, jag vet inte när jag hittade spädkalvnjurar senast.

Köket i Raggsjö

Matintresset grundlades tidigt, antagligen redan hemma i lantköket i Raggsjö där Torgny ofta satt och tittade på medan mamma lagade mat. Om han nu inte var upptagen med sin favoritlek, att sitta och plocka med fotografier som fanns samlade i en låda. Han tog upp det ena fotot efter det andra och frågade sin mor om människorna på bilderna, vilka de var och vad som hänt med dem. Och hon berättade, och inte bara hon, berättade gjorde de flesta då. Inte minst hans mormor.
– Mormor satt ofta i vårt kök och rökte pipa och berättade historier. Och det skulle vara detaljrika historier. Det var mycket berättande på den tiden, idag har väl tv:n tagit över mycket av det.

Nog minns du väl det? frågade jag, och de svarade att jo, visst mindes de. Men det var bara mina påhitt alltihop!

Opålitligt minne

Berättelserna har levt vidare i Torgny, men vad som är sant och inte, vad som egentligen hänt och vad som är dikt, tycker han inte är väsentligt. Särskilt som han är övertygad om att minnet är något helt opålitligt. Trots att han har ett långt liv att se tillbaka på, och trots att han burit med sig de flesta av sina roman-idéer sedan han var väldigt ung, litar inte Torgny Lindgren på sitt minne. Minnen är bara fragmentariska och inte tillförlitliga som källor, hävdar han.
– När jag skrev Minnen testade jag på ett par barndomsvänner, jag berättade ohyggliga historier som skulle ha hänt för dem. ”Nog minns du väl det?” frågade jag, och de svarade att jo, visst mindes de. Men det var bara mina påhitt alltihop!

Levnadskonstnär

Han är lite av en levnadskonstnär, Torgny, som ser till att göra sådant han tycker om och mår bra av, och skala bort så mycket som möjligt av annat.
Som liten hade han lungsot, och det var nog ingen som trodde att han skulle överleva till vuxen ålder. Lungsoten härjade bland många i Västerbotten på den tiden, och Torgnys familj var särskilt hårt drabbad. Både han och hans äldre bror var sjuka. Men att han inte trodde att han skulle överleva och bli vuxen, är ingenting han minns som en traumatisk känsla.

Tre röster om Torgny

Horace Engdahl, ledamot av Svenska Akademien:
Man kan ha roligt när man munhuggs med Torgny, men man skall se upp. Han är vad tyskarna kallar ett filosofiskt huvud, förfaren i de flesta tankesystem, inberäknat de teologiska. Det skyltar han inte gärna med utan föredrar att prata om äldre svensk matlagningskonst, fotboll och vårbruket. Men hans böcker behandlar i själva verket ett efter ett av estetikens klassiska problem, utan att många läsare eller ens recensenter misstänker det.

Torgnys framtoning är utstuderat anspråkslös, vilket tyder på stark självkänsla. Han talar aldrig om sina internationella framgångar annat än för att beklaga sig över de ständiga resor han tvingas till. Att kalla honom för ett orosmoment i Akademien vore för starkt, men hans yttranden är mera oförutsägbara än någon annans. Att han någonsin skulle tillhöra en fraktion eller spela med i en intrig är en barock tanke. Man kan lita på hans oberäknelighet.

Susanna Romanus, förläggare:
Torgny och jag har kommit att bli vänner under åren. Men han bor ju i Rimforsa och jag i Stockholm, så vi träffas alldeles för sällan enligt min mening. Jag brukar ringa honom på fredagarna. Då pratar vi ofta om mat. Vad han ska laga till middag, eller till helgen. Vilka som ska äta. Och vad jag ska laga. Mat – och familjen – är centrala i båda våras liv, och tätt förknippade.

En sak förstår man snabbt när man lär känna Torgny: man får inte hålla på och fråga hur det går med skrivandet. När tiden är mogen meddelar han att manuskriptet är klart. Och då vet jag att jag har en högtidsstund framför mig. Han levererar manus av en sådan hög karat att det mesta bleknar. När jag läste manuskriptet till hans senaste roman Klingsor blev jag helt hänförd.

Kaj Schueler, författare till boken Torgny om Lindgren:
-Jag var övertygad om att Torgny skulle säga nej när jag föreslog att jag skulle göra en intervjubok med honom. Till min förvåning gjorde han inte det. Vi träffades många gånger, och åkte även upp till Västerbotten tillsammans. Torgny är generös och vänfast, men samtidigt också privat. Han gillar att snacka och man kan resonera med honom om det mesta, han dömer aldrig någon utifrån bildning eller varifrån man kommer. Dessutom är han fantastisk på scen och  kan ta vilken publik som helst. Det är inte alla författare förunnat.

Dölj faktaruta

– Nej, snarare vilsamt. Jag visste att jag inte skulle bli vuxen och inte behöva arbeta, och jag hade aldrig klarat av något arbete i skogen, därför tyckte jag att det var skönt. Men för min mor måste det förstås ha varit ett rent helvete att hennes söner var tuberkulösa. Men det här var ett helvete som drabbade alla då. Man pratade om att ”nu har den och den hamnat på sanatoriet”. När folk dog fick man själv ordna med en kista och åka dit och hämta hem dem.

Skulle leva!

Föräldrarna ville inte att Torgny skulle hamna på sanatoriet, eftersom hans äldre bror farit så illa mentalt av att vistas där. Man hade placerat en äldre släkting i samma rum, och den då elvaårige brodern hade fått bevittna dennes dödskamp.
– En enorm hänsynslöshet mot ett litet barn, konstaterar Torgny.

Vid tretton års ålder blev Torgny plötsligt friskförklarad, och det kom som en väldig överraskning för honom, nästan en chock. Han skulle leva! Än idag bär han med sig en förundran över livet och det märkvärdiga i att leva.

En jäkla massa tomrum

Raggsjö kommer han alltid att kalla ”hemma”, även om det numera kan gå ganska lång tid mellan gångerna han åker dit. Nu har han inte varit där på två år, men i sommar ska han och Stina åka upp med döttrarna och deras familjer.
– Men jag har ju mest gravar där nu. Det hör till det jobbiga med att bli äldre, man blir inte bara ensam, man blir övergiven. Ofta tänker jag att jag vill ringa till vissa personer, men det går inte, för de har lagt ner telefonen för länge sedan. Det uppstår en jäkla massa tomrum. Fortfarande vill jag skicka första exemplaret av en ny bok till min mor, men hon dog ju 1986, säger Torgny.
– Samtidigt skänker den här förgängligheten mening åt livet, fortsätter han. Tiden är en funktion av förgängligheten kan man säga, och tiden behövs för vår tanke. Utan den skulle vår uppfattning om världen försvinna.

Jag har nog aldrig träffat någon som har varit nöjd med sitt liv

Slukar dagstidningar

Man skulle kanske kunna tro att Torgny lever ett liv innesluten i sina berättelser och minnen från det förflutna. Men han är högst intresserad av allt som händer i samtiden.
Varje morgon slukar han fyra dagstidningar, dessutom prenumererar han på tyska Die Zeit som kommer en gång i veckan.
– Den tar mig i allmänhet hela söndagen att läsa, säger han.
Fotboll är ett annat intresse, han har skaffat sig en 50-tums tv för att se på det.
– Jag följer Allsvenskan, och vi har två hyggliga lag här i trakten, Norrköping och Åtvidaberg. Här vill de att man ska hålla på Åtvidaberg, men jag är medlem i båda klubbarna.

Inte nöjd

Högt och lågt om vartannat. Torgny tycker inte om när det blir för gravallvarligt, det finns mer än litteratur i livet. Men den som skrivit 35 böcker, fått en massa priser och blivit översatt till fyrtio språk, måste väl vara nöjd med sitt liv?
– Jag har nog aldrig träffat någon som har varit nöjd med sitt liv. Om man är nöjd med sitt liv, då är man ju galen. Jag borde ha byggt hus och skött skogs-arealer, där känner jag mig på något sätt skyldig, att jag inte är mer i linje med mina förfäder.
Men det är nog många därute som är glada att det inte var skogsarbetare han blev, Torgny Lindgren.

 

Text Ulrika Palmcrantz

Torgny Lindgren

Ålder: Fyller 76 i sommar.
Familj: Hustru Stina, döttrarna Aina och Ylva och deras familjer. Hunden Sapho, en bichon havanais.
Bor: Tjärstads prästgård i Östergötland.
Gör: Författare och ledamot av Svenska Akademien. Har skrivit 35 böcker och fått en rad utmärkelser och priser, bland annat Augustpriset (1995). Slog igenom för den breda publiken med romanen Ormens väg på hälleberget (1982) som filmatiserades av Bo Widerberg.
Aktuell med: Nya boken Klingsor.
Stolt över: Ingenting.  (Ett typiskt Torgny-svar!)
Intressen: Konst (ville egentligen bli målare), musik, litteratur, matlagning.
Dold talang: Ingen. (Men enligt Stina är han en fena på att göra kåldolmar …)
Läser just nu: Anne Applebaums bok Det kommunistiska maktövertagandet i Östeuropa 1945-1956.
Lyssnar till: Bach, Mozart, Chopin.
Drömmer om: Lugn och ostördhet.

Dölj faktaruta

Den här artikeln är från april, 2014

Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2015 Senioren - När insidan räknas