Novell – Dalmålning
Novelltävling | Läsning
Illustration: Iva Troy

Novell – Dalmålning

Magnus Sjöstedt är i slutskedet av arbetet med sin roman. Med novellen Dalmålning vann han delat tredjepris i Seniorens tävling Årets novell.

Tidningen Senioren
Publicerad 2017-11-21

Det var mellan Fryksås och Grönklitt som hon kom på det. Vid åsynen av hans lår där han satt på en stubbe intill. Där vid skidspåren vid de röda snöskorna som stod lutade mot stubbotan rot. Eller kom det till henne ändå, nästan som förutbestämt. Under majstångsgran.
Klockan blev elva, visste hon, fast hon glömt sin telefon hemmavid och aldrig numera bar armbandsur. Det var något någon sagt gång på gång för bra längesen: när sol’n står i flagga är hon tolv re’n i jan’ari. Och en sentens om Trettondedag jul. I dag var det inte det. Tvärtom tretton dagar före, alltså 11 december, och utan flaggstång men med grantopp. Kunde tyckas sakna betydelse. Emellertid skulle mörkret falla och elljusslingan då vara ur funktion halvmilen nedåt Hornberga. Inget Brusalaljus, inga gärdeglindrets flammor var att vänta ännu på länge.
Av med ryggsäcken. Upp med Nescafé. Termos, hett vatten. Plastskedarna. Kalamataoliver i plåt. Konservöppnare. Gyllelimpan från Dalabagarn fast den blivit övertagen av Skogaholms och kallad vört. Ganska så sirapsdiger. Apelsinerna två. Till sist påminnelselapp: Rosita, Schweppes Tonic Water. Att införskaffa före klockan sju på kvällen samma dag.

Han hostade tyst. Gned sig på bröstben och sedan över de där spelande låren. Sa inget. Klippte bara litet med ögonfransarna, de böjda. Kan en man ha klistrat på sig lösfransar som kunde ha avundats av en Anna Karenina? Hostade igen, han. Vad kunde han säga? Inget om svamp och mossa så här års. Heller inget ännu om att sitta här i storskog med henne och nyss ha lärt sig skilja på ormgran, slokgran och gravmyrgran. Majstångsgranen. Nej, han var mer intresserad av fågeln i gran än av vilket slags träd den valt att sitta i uppemot tjugo meter ovanför. Den var stor, svart med röd hätta och lät som en leksakstrumpet. Inget ord för den annat än det inhemska spillkråka. Den flög.
Dags att avsluta limpsmörgåsarna. Skaka snön ur bindslen. Knacka ur. Trä på. Ordlöst.
Nu kände hon doft av utflykt isvintern 1962. Kunde le vid minnena av far och mor och syster sin och evad som låg på nya Svensktoppen det året. På transistorradio oppi Lillhärdal. Hon kom att tänka på trolldomsväsen och häxprocess, och sedan: vem vann Vasan då?
Då kom hon på att säga det. Det for ur henne fort.
– Du, du sku’ ta och åk’ Vasaloppe’.
Hon fick säga det två gånger och sedan komma med förklaringar på otymplig engelska och en aning svårfunnen franska. Hur berätta om Vasalopp för en egyptisk kopt från Figuig som hamnat på gatan i Tanger och flytt för sitt liv till Gibraltar och annorstädes ort efter ort i Sverige som papperslös utvisningshotad?

De lät saken för stunden bero. Ofta så. Gemensamt hade de ju långsamhetens kulturer. Att hetsa med idrott, lek och spel måtte anstå. Vänta till kväll eller natt eller morgondag. Tids nog. Vila sålänge i vad som fick dig att hitta på så tokig idé. Tänk bort den, invänta tillfälle. Bli såsom en tigrinna av tålamod. Alltså blunda för muskelspelet i hans vältimrade benstockar. Swix tights utan underställ. Istället – när han gick före – började hon dra på mun åt detta att snöskor på håll ser ut som hallonbåtar. I hennes barndom liknade de racketar i trä med natursenor. Eller nylon.
Fåglar kom över deras väg. De högst ordinära, men så nere vid sjön – sirritsi! – en klockren flock sidensvans i flykt mellan oxel och rönn. Måste konsultera bokhandel för parlör, tänkte hon först och sedan idiot, det är söndag, och så idiot igen, gamla människan, det finns visst internet.
Väl komna till stuguthyrningen kysste de god natt. Han på sitt utsökta vis: fjärilslätt på hennes ögonlock, och än lättare med fyllig underläpp vid obefintlig örsnibb. Hon satt nu i alkoven vid Oljonsbyns imiterade fotogenlampa att anteckna som hon länge haft för vana.
Orsa Bio i kväll. Vi såg The Danish Girl. Vi var fyra i salongen, vi och två kokotter. Vad heter sidensvansar på franska? Une volée des jaseurs de bohèmes.

De hade mött varandra på minnesstund i vintern innan. Begravningen av tiggerskan. Han presenterade sig då fortfarande som Girgis från Egypten med något inlärt om arabisk vår, hon bara som Gunilla från Insjön, avdankad biblioteksassistent. Båda stod förbryllade. Kanske hon mest över hans namn, han över ännu ett par, tre främmande ord på det nya språket. Därefter på Peace and Love gjorde hon sitt nättopp obligatoriska försök att städsla honom till bibliotekens läsecirkel Lekatt’n. Det gick sådär. Cirkeln var i sig obekant och i vissa fall obekväm med litteratur från Mellanöstern och Afrika. Han kunde förstås lika litet om Delblanc och Evander och Ekman.
O vilken chans att integrera varandras kulturer!
Gunilla var vid den tiden alltmer engagerad i mångkultur. Det låg för all del långt längre tillbaka, innan alla ord blivit uppfunna, också fula ord som främlingsfientlig, rasifierad och identitetspolitisk. Hon arbetade efter bibliotekshögskola som assistent vid ett pressarkiv och lärde känna invandrarredaktionens vackra Berivan, som var närapå klärvoajant i flyktingfrågor. Det kom genom en virvel av omständigheter att sjunka undan i årtionden, till dess hon med sorg läste Berivans dödsannons i Arbetarbladet. Medryckt av annonsen och desslikes av jämnåriga väninnor beredda att ägna återstoderna av sina liv åt flyktingmottagande återföll Gunilla i sitt vällovliga engagemang. Börja dagen med ett carpe diem på kylskåpet och fortsätta den med en tjuga i pappmuggen. Och så gå till gym och kafé och om det var måndag ta sig till Sollerön för möte i Lekatt’n. Att läsa mångkulturellt.

Girgis rubbade Gunillas cirklar. Han liksom lät sig inte dompteras. Det borde hon ha förstått, men förstod inte ännu på grund av inbillad kunskap om marockanska män efter blotta två resor till Agadir på ett snart längesedan svunnet nittonhundratal. Då hon tackade ja till kamelritt av och an längs vad svenskar kallade playan. Det var då, det.
Nu förenades de i sorg över den namnlösa stackare som suttit och tiggt och varit vacker i sina anletsdrag och sitt sätt att be om förlåt av dem som bort förlåta henne. De hade varit sju där i Borlänge stadshus andaktsrum att ta farväl av den ihjälfrusna. En från begravningsbyrå, en officiant och så Girgis och Gunilla och en gråterska som hört till dem som givit tjugor. Varför han var där ända ifrån asylboende vid Siljan kom hon aldrig att fråga ut honom om. Nå, den sjätte och sjunde på plats var en duo som sjöng vackert till åminnelse. Gitarristen höll ett litet tal. Vi sörjer Maria, sa han, och vi vill sjunga såhär för henne:
Hon kommer utför ängarna…
Inte förrän i sista versen grät Gunilla.
Vänd om, vänd om, Maria…
Maria hade sedan minst två år suttit omsvept av filtar på torg mellan Ica och Coop, den sista vintermånaden med en skänkt tupperwaremugg i hand. Flickan spelade dragspel första tiden. Inget annat än temat från The Godfather. Till jul sålde hon sopkvastar, till påsk tulpaner utan priskurant. En och annan kände igen henne från Avesta, ännu en sa sig ha sett henne ända ner i Uppsala dit hon återkommit till rättsmedicin veckorna inför begravning. Någon tände värmeljus där hon suttit på torget. Där satt nu också en vit teddybjörn med snodd i hjässan. Hennes ålder? Säg det, kanske tjufyra som den Maria från Sjugare som slutat sina dagar i lungsot liksom Harriet Löwenhjelm, ja, hon var bra lik Harriet på fotografi från sanatorium. Ett barn, sa officianten och överflyglade det med några Jesu ord om barn och sa sedan så sjunger vi psalm 796, Du lilla. Och så la han till ord ur nästa psalm: Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där.
Gunilla erinrade sig sagan. Den lille pige med svovlstikkerne. Och sången om Millimani med brända vingar. Och allrakäraste syster.
Då uppenbarade sig främlingen från bakersta bänk och erbjöd henne våtservett, en sån där Duni var det väl.

Läsecirkeln snappade upp Gunillas liason med Girgis genom gråterskan från stadshuset som för övrigt var nedre Dalarnes chefsbibliotekarie. Hon den som flyttat Lekatt’n från Svärdsjö hela vägen till Leksand. En ny kraft. Lena. Lät andra nya krafter in. Nytt skulle läsas, helst på läsplatta eller i phone. Den gamla cirkeln blev såsom en stormötesplats under lysrör där det förut varit mera intim kura skymning. Därtill artade deras måndagsträffar sig till ett kvinnornas Decamerone, frimodigt ägnande sig åt vad den funnit vara erotisk litteratur. Eros och skvallrets gudar tog fart när madamerna mera lyssnande än läsande fått nys om att egyptiern flyttat in i gillestuga hos pensionären. Gunilla kunde inte annat än skratta åt de första replikskiftena.
– Adoptera älskarn, jo, just snyggt.
– Dalälvens Papageno med trollflöjt.
– Skidutrustning. Kanske annan utrustning också…
– Kära nån då… Var han… stor? Jag menar… Hallå! Jag är kvinna som du.
Att hon vid mogen ålder kunde tänkas ha relation till en purung nordafrikansk man var som att närma braständsticka till en oljefritös. Om det var Girgis ovetande, trodde Gunilla. Själv visste hon bättre. Hon hade läst sig till det om kvinnor som går i blom men nu levde hon det. Blommade ut. Antecknade efter inköp av vita syrener.

Jag tävlade. Kunde skutta som en Dorcas gasell. Det var en tid då ungdomen var ny och stark, men varade inte så länge som nu. Vi tog på klänning och gossarna hatt och då tog ungdomen slut. Vi trolovade oss och lät det lysa tre gånger i kyrkan. Nuförtiden lever folk juniorliv till döddagar. Dyra syrener… Borde varit nattyxne.

Gunilla ställde syrenerna i vas av tenn på hans nattygsbord i gillestugan. Ringde sedan vännen Charlotte på Destination Sälenfjällen, anmälde honom prompt till längdläger, visste att han från julaftons kväll måste hålla sig undan, följa sin inre kanariefågel, sin moknine. Ja, hennes Sankt Georg var ansatt av drakar som funnit att han alls inte kommit från någon arabisk vår. Han kom från en oas strax öster om Atlas, fördriven därifrån till gränder i Casablanca och Tangier.
Julaftons kväll låg en not i hennes så kallade boudoir, bläckskriven med hans välbekanta handstil.
Jmila Tfulki, min kära Nilla… Jag skulle ge dig akacia.

Fågelräknandets tid gick över i februari. Hon längtade mars och april. Intet är som längtanstider, men hon behövde inte längta länge. Högst egendomliga rapporter infann sig liksom glindret flammande från sociala medier in i Gunillas Hotmail och Yahoo. Det var från Sälen, Snöå Bruk, Gyllbergen, Säfsen och Evertsbergsrännet. Av detta att döma hade Girgis Fayyad aït Sharif Mhamid från det kroniskt snölösa Marocko på kort tid lyckats bryta och slå alla de rekord och blivit seedad. Utropstecken. En sluttid på mellan fyra och fem timmar var fullt möjlig, enligt hans personlige tränare Torgny.
Kommunens event manager och strategistrateg och inlånad som konsult fick på första marsmöte i bokcirkeln på Bergsängs bibliotek ta del av Girgis livs historia och brast ut.
– Vi gör honom till Månadens Människa! Du får bli nästa, Gunilla Matsdotter, i april!
Hon försökte värja sig, men nej, konsulten fortsatte.
– Jag kontaktar mina kontakter på Kuriren och Demokraten och lägger till rubrikförslag, typ… GATUBARN VINNER VASALOPPET 2018 – vad sägs om det? Eller 2019… Alla sponsorer, tänk!
Gunilla satt stum. På vägg mellan fönstren ut mot sjön hängde en replik av en dalmålning med kurbits och jungfru Maria i sockendräkt.
Hon tänkte sig honom bara gå i mål.
Och mandelblom.

Novell av Magnus Sjöstedt
Illustration: Iva Troj

Tidningen Senioren
Publicerad 2017-11-21
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.