Vänner för livet
Nyheter | Relationer | flyktinghjälp
Liubov har alltid sett sig själv som en stark kvinna, men just nu behöver hon värmen hon får av Ulla. Det hjälper när tankarna på kriget tar fart i hennes huvud. Foto: Ulrika Palmcrantz

Vänner för livet

Man vill hjälpa till – men vet inte alltid hur. För Ulla Heurlin och hennes man Christer blev lösningen att erbjuda Liubov och hennes två barnbarn att bo i deras lägenhet.

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2022-07-06

Det har gått två månader sedan Liubov Kuplevatska fick ge sig av hals över huvud från sitt hem i Charkiv i östra Ukraina. Hon hade hela sitt liv där; sin lägenhet, sitt arbete med att undervisa i ryska och ukrainska på universitetet, sina vänner, alla teaterbesök hon brukade gå på… Fortfarande kunde hon knappt tro att det var sant att ett krig faktiskt hade inletts. Hon tänkte att hon ändå hade lite tid på sig. Hon skulle förbereda sig, planera. Men så ringde hennes dotter och sa att hon måste ge sig iväg, nu!
– Jag tog bara med mig min dator. Jag hann inte packa som jag hade tänkt, säger Liubov.
Som så många andra lyckades hon först ta sig till Lviv. Där rådde fullständigt kaos på järnvägsstationen. Fullt av folk, kvinnor med små barn, hundar som sprang omkring.

Liubov har en vän som är bekant med en ukrainsk kvinna som bor i Sverige och som hjälper så många hon kan att hitta någonstans att bo. Det var anledningen att hon till slut, efter några veckor i Tjeckien, hamnade här. Första anhalten var ute på Svartsö i Stockholms skärgård där en hel grupp ukrainare fick bo på vandrarhemmet.
– Alla var så snälla, det är fantastiskt att ni stöttar oss i den här fruktansvärda tiden. När min vän Svetlana sa att ön jag skulle åka till var ”som paradiset”, trodde jag inte på henne. Men det var sant! Det var så vackert och människorna var så hjälpsamma, säger hon och får tårar i ögonen.
Även om allt var bra ute på Svartsö hade Liubov svårt att sova. Hela tiden finns rädslan för vad som ska hända de som är kvar i Ukraina. Som hennes dotter med man, som är kvar och kämpar. Varje dag tänker Liubov att kriget ska ta slut, men sedan blir det istället bara värre och värre.

Ulla Heurlin och hennes man Christer bor på Träskö, en ö intill Svartsö. De har också en lägenhet i Nacka utanför Stockholm, så de var en av flera som hörde av sig när det behövdes nya bostadslösningar för flyktingarna.
– Vi är ju mest ute på ön, jag är bara i stan två, tre dagar i veckan. Så vi tänkte att då kan ju någon få bo i lägenheten, säger Ulla.

Läs också: Seniorens chefredaktör: Vad skulle jag ta med mig vid en snabb flykt?

De blev ”matchade” med Liubov och för några veckor sedan mötte Ulla henne vid busshållplatsen nära lägenheten. Och dagen innan vi träffar de båda har Liubovs två barnbarn, 12 och 14 år gamla, också anslutit sig. De kom hit via Prag precis som Liubov, men en månad senare än hon.
– Det var svårt att väcka dem i morse, de var så trötta, säger Liubov. Flickan sov halva dagen.
Själv kan hon nu också äntligen sova lite bättre. Oron och rädslan finns förstås där fortfarande, men nu kan hon i alla fall få lite sömn vilket gör gott.
– Jag har varit så rädd! I Tjeckien vågade jag inte gå utanför rummet jag fick bo i. Jag som alltid sett mig själv som en stark kvinna bara grät och grät. Men nu har Ulla och jag varit ute på promenader och jag vågar till och med gå ut på egen hand.
– Du orkar ju gå mycket längre nu. Och i början gick du lite krokigt men nu har du sträckt på ryggen, säger Ulla och klappar om Liubov.

Jag känner det som att jag har åldrats mycket sedan kriget bröt ut

Liubov lutar sig mot henne, gråter lite, och säger att Ulla är ”både som hennes mor och hennes barn”.
– Jag är äldre än Ulla men hon är ändå som en mamma för mig. Ni svenskar som tar emot oss är fantastiska. Ulla har inte bara öppnat sitt hem för mig utan också sitt hjärta, säger hon och lägger handen på Ullas bröst.
Ulla hjälper Liubov så gott hon kan med alla praktiska bestyr. I dagarna har de farit runt till olika postmottagningar och försökt få tag i Liubovs id-kort som ska vara på väg från Migrationsverket. Ulla har också hjälpt till att färga Liubovs hår så hon skulle få känna sig lite fin.
– Jag känner det som att jag har åldrats mycket sedan kriget bröt ut, säger Liubov vemodigt.
I gengäld för att Ulla öppnat sitt hem och sitt hjärta för henne vill Liubov hjälpa till och bidra med så mycket hon bara kan. Hon lagar massor av mat, hon städar och putsar och donar.
– Ulla säger att jag inte behöver laga så mycket mat, men jag gillar det. Och nu har jag inte fått göra det på två månader!

Liubov får ett samtal från en ukrainsk vän. Varje dag hoppas hon få höra att kriget är på väg att ta slut. Samtidigt vågar hon inte tänka för mycket framåt. En dag i taget är vad som gäller just nu. Foto: Ulrika Palmcrantz

Ulla skrattar och säger att om hon tackat ja till all mat som Liubov erbjudit henne skulle hon väga hundra kilo nu.
– Men hon lagar fantastisk mat! Till lunch idag fick jag jättegoda köttfärsbiffar, hon erbjöd mig dem redan till frukost men då ville jag inte ha…
Liubov är rask i rörelserna och vill helst ha något att göra hela tiden, det håller tankarna borta. Hon kan inte sitta och tänka, det blir för svårt då. Att göra något känns bättre, helst trötta ut sig så att hon kan sova på natten också.
– Igår kväll hade vi tvättat och hängde upp tvätten på en torkställning på balkongen. I morse när jag kom upp var allt struket och lagt i prydliga högar! Hon måste ha gått upp tidigt för att hinna med det, säger Ulla.

Hon tycker att det känns bra att kunna göra något vettigt, hjälpa till med det hon kan, och att det faktiskt bara är en fröjd att ha Liubov och hennes barnbarn där. Lösningen med att Ulla också några dagar i veckan kan låta dem ha lägenheten för sig själva känns bra. Så att de får vara ifred och bara rå om varandra.
– Vi kommer att vara vänner för livet, oavsett vad som händer i framtiden, så känns det, säger Ulla.

Liubov kramar om henne igen. Ofta vill hon krama om Ulla och visa hur mycket hon tycker om henne.
– Ulla är en sån modern och vacker kvinna, både utanpå och inuti, säger Liubov. Det såg jag på en gång.
Helst vill Liubov förstås tillbaka till Ukraina så fort det går. Men när det blir vet bara gud, säger hon och höjer blicken mot taket. Just nu är hennes uppgift att hjälpa barnbarnen med skolan och se till att de har det så bra som möjligt.

Och Ulla känner att hennes uppgift är att göra det hon kan för att hjälpa Liubov på vägen.
– Det är så fruktansvärt med allt som händer. Ibland känner jag att man inte kan ta in allt man matas med via tv och radio. Så jag fokuserar på att försöka må bra själv och göra det jag kan. Det tjänar ingenting till att jag bryter ihop över hur hemskt allting är. Om jag ser att Liubov och hennes barnbarn har det bra så känns det bra i mitt hjärta.

Det gäller om du vill ta emot flyktingar hos dig

Rent juridiskt får alla ta emot inneboende i sitt hem utan att be om lov. Några saker som är viktiga att tänka på:
* Flyktingar behöver ett så långvarigt boende som möjligt, för att kunna skapa sociala kontakter och relationer.
* Tänk på att det måste finnas nog med plats för alla, är det för trångt kan det bli påfrestande.
* Man får ingen ersättning som privatperson om man låter någon bo hos sig.
* Kontrollera med ditt försäkringsbolag om din hemförsäkring omfattar att du har flyktingar boende hos dig.
* Privatpersoner som vill hjälpa till hänvisas till lokala hjälporganisationer. Stockholms Stadsmission söker personer som kan tänka sig att ta emot flyktingar. Är du intresserad, mejla bobyranukraina@stadsmissionen.se eller ring 08-684 231 12.
* En trygg start i Sverige är ett initiativ med flera ideella organisationer. Hit kan man höra av sig om man vill erbjuda boende eller hjälpa till på annat sätt, som volontär. http://tryggstartisverige.se

Dölj faktaruta
Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2022-07-06

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2022 Senioren - När insidan räknas