Varför så få seniorer i Riksdagen?

Partiernas val av kandidater ledde till att endast fyra procent av riksdagens ledamöter är 65-plussare. Bland väljarna är 65-plussarnas andel 28 procent. Ålderismen i det svenska samhället fortsätter att återspeglas i demokratins hjärta, riksdagen.

Ett parlament bör spegla sina väljares sociala egenskaper – inte bara deras åsikter. Om detta verkar alla vara överens. Men uppenbarligen bara på pappret när det kommer till ålder.
De flesta skulle nog hålla med om att när seniorer saknas får de politiska besluten som fattas en annan karaktär och ett annat innehåll. Debatten påverkas, valet av ämnen som lyfts i motioner blir annorlunda och mognaden i de diskussioner som pågår blir grundare.

För denna demokratiska utarmning finns faktiskt vissa bevis. Lena Wängnerud är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Hennes forskning är bland annat inriktad på politisk representation.
I en rapport från 2019 till Delegationen för senior arbetskraft har hon och forskarkollegan Maria Solevid som är docent i statsvetenskap sammanställt några noterbara fakta. De skriver:
”Resultat från undersökningar som fokuserat på den svenska riksdagen visar att de politiker som själva är 65 år eller äldre mer än sina yngre kollegor tycker att det är viktigt att stötta äldre och pensionärsorganisationers intressen och att de också, mer än sina yngre kollegor, uppger att de aktivt driver de äldres intressen i sin politiska gärning.”
– Det har gjorts enkätundersökningar för hela Norden. Man jämförde vilka frågor som prioriterades och vilka åsikter som fanns bland befolkningen och bland riksdagsledamöter. Då kunde man se att äldre politiker prioriterade sådana frågor som berörde äldre väljare. Det fanns definitivt en tendens i den riktningen, säger Lena Wängnerud till Senioren.

Sambandet är inte förvånande, fortsätter hon.
– Representanter som själva har en viss erfarenhet tenderar mer än andra att lyfta den specifika gruppens prioriteringar och åsikter. Det vet vi också från annan forskning om vad representanternas könstillhörighet kan betyda.
Eller som Lena Wängnerud och Maria Solevid konstaterar i rapporten:
”I den svenska riksdagen är det exempelvis en större andel kvinnliga än manliga politiker som prioriterar frågor som rör konflikten yrkesliv-familjeliv och jämställdhet i övrigt.”

Lek med tanken: Om full åldersrepresentativitet mellan väljare och antalet seniorer på riksdagsbänken skulle råda skulle närmare hundra ledamöter varit 65 år och uppåt. Skulle frågor om svaga pensioner, diskriminering i vården och otillräcklig äldreomsorg då ta större plats i riksdagens arbete?
– Ja, mycket troligt, säger Lena Wängnerud. Vi vet att ålder och kön spelar roll.
Men en sak till skulle antagligen inträffa:
– Den erfarenhet man som senior ledamot har med sig skulle förmodligen avspegla sig också i prioriteringar av vilka andra allmänpolitiska frågor som skulle bedömas som viktigast att lösa. Sedan kommer självklart den egna partiideologin in och påverkar hur man vill lösa frågorna.
Du menar att prioriteringen av olika politikområden skulle förändras?
– Ja, det tror jag. Vad som anses allra mest angeläget att lösa skulle sannolikt se annorlunda ut om en tredjedel av ledamöterna vore äldre än 65 år.

Lena Wängnerud och Maria Solevid konstaterar också att de grupper som svenska partier i dag främst tar hänsyn till i sammansättningen av sina valsedlar är könstillhörighet, bostadsort, etnicitet – och även ålder. Könstillhörighet prioriteras mest och ålder minst.
Med tanke på att 65-plussarnas andel av väljarkåren dessutom hela tiden har ökat blir det låga antalet ledamöter än mer anmärkningsvärt.
SPF Seniorernas förbundsordförande Eva Eriksson konstaterar att läget är förbättrat jämfört med förra valet, men på en absurt låg nivå.
– Av de 15 kan man notera att bara sex ledamöter har uppnått 70 års ålder. Samtidigt är över en och en halv miljon av väljarna 70-plussare. Det är stötande med en så usel representation i vårt parlament. Det speglar en ålderism i politiken som är allvarlig.
Varför är den allvarlig?
– Det handlar om den erfarenhet som riksdagen går miste om i sitt viktiga arbete med att hantera stora och komplexa frågor som pensioner, statsfinanser, demografins utmaningar och så vidare, listan är lång.

– Sverige behöver nu kanske mer än någonsin de perspektiv och den kompetens och erfarenhet som seniora politiker besitter genom sin långa livserfarenhet. De kan göra bedömningar utifrån en överblick som yngre politiker helt enkelt inte har, eftersom de inte har varit med lika länge i politiken och i samhällsdebatten eller i vanliga livet.

Hon kräver att partierna börjar bry sig om frågan om ålderismens pris för besluten om Sveriges framtid.
– De är skyldiga att svara på vad det får för konsekvenser att olika generationer inte finns representerade. Att inte göra det är demokratiskt oansvarigt. Man gör sig medskyldig till ålderism i det politiska beslutsfattandet.
Det är uppenbart att det behövs mer forskning för att komma djupare i förståelsen av vad seniorernas frånvaro betyder för debatter och beslut som fattas i Sveriges riksdag, säger Lena Wängnerud.
– Med tanke på hur stor gruppen 65-plussare är bland väljarna borde det intressera forskningen betydligt mycket mer än vad det gör idag.

Lena Wängnerud skulle gärna ha forskat vidare i ämnet, idéerna finns, men hon och hennes kollegor har hittills fått nej från de stora finansiärerna.
Det är synd, säger Eva Eriksson.
– Forskarna inom inte minst statsvetenskapens område skulle kunna ha en nyckelroll i att rubba det svenska samhällets ingrodda nedvärdering av äldre som resurs i toppolitiken.