Anhörig – ”Se upp om du börjar isolera dig”
Vård & omsorg | Anhörigvårdare
Sara Natt och Dag är kurator och varnar anhörigvårdare för att isolera sig Foto Jurek Holzer

Anhörig – ”Se upp om du börjar isolera dig”

Kuratorn Sara Natt och Dag gjorde inte som anhöriga förväntas göra. Hon lyssnade i stället till sin mammas önskemål att få vara i fred den sista tiden.

Publicerad 2013-04-04

– Mamma hade cancer och gick bort i höstas. Hon ville bara ha korta besök av oss barn och inga besök av vänner, och så fick det bli. Många i omgivningen sa att vi måste sitta hos henne, dygnet runt. Men vi visste ju att mamma inte ville det.
Hade ni talat igenom situationen i förväg?
– Ja, vi pratade många gånger om hur det skulle kunna bli en dag med sjukdom och död. Mamma gjorde helt klart att hon ville säga till själv när hon skulle ha besök, och så blev det också.
Sara Natt och Dag berättar att det genom hela livet funnits en rak och öppen kommunikation mellan henne, hennes bror och föräldrarna. Det gav en trygghet när mamman nådde vägens ände.
– Öppenhet är viktigt i alla skeden av livet. Som anhörig är det särskilt betydelsefullt att våga klaga när hälsan inte längre tiger still. Det gäller att inte bli rädd för sina reaktioner när fysiska och psykiska krämpor sätter in.
Men när vet jag som anhörigvårdare att jag behöver söka stöd och hjälp?
– Det finns några klassiska tecken. Om du börjar bli glömsk och tappar minnet, till exempel. Eller om du börjar sova dåligt – eller börjar sova mycket mer än tidigare. Om du inte längre tar ett glas vin utan tre glas, eller om du har fått sämre aptit.
Det kan vara en varningsklocka om man märker att man plötsligt har förändrat sitt beteende. Fler tecken?
– Se upp om du märker att du börjar isolera dig. Gick du tidigare på gympa, spelade bridge, var social och träffade andra men nu inte längre gör det, ja då är det nog något i görningen som du behöver försöka göra något åt.
Om man inte lyckas med det då, inte orkar?
– Gör man ingenting är risken rätt stor att man blir deprimerad, och i det läget ska man söka läkarhjälp på sin vårdcentral. Det är inte alltid det handlar om depression bara för att man är utmattad, men om det har gått för långt är det viktigt att man får diagnos och behandling.
Varför väntar man ofta för länge med att be om stöd och hjälp?
– Det handlar oftast om egna och andras förväntningar. Särskilt trettiotalister tror att de måste klara sig själva och tillåter sig inte att be om hjälp. Då kan man behöva stöd av sina barn och vänner så att man kommer ur det tänkandet.
Och om man inte har barn, eller inte har bra kontakt med sina barn?
– Det är tufft för den enskilde, och allvarligt för samhället. Brist på stöd leder till utmattade och deprimerade anhöriga som går in i sjukskrivning. Det finns det studier som visar.
Du har skrivit om sociala mediers möjligheter för patienter i vården.
– Det är ett faktum att den som bloggar och är på Facebook ofta har ett starkare utgångsläge i vården. Jag vet att många 75-plussare inte är ute på nätet, men de blir allt fler.
Vad ser du framför dig när det gäller de anhöriga?
– Många äldre skulle söka och finna kontakter med andra anhöriga, kanske i andra städer och delar av landet, eller till och med utanför Sveriges gränser. Det finns alltid andra i liknande situationer. Att finna dem ger den där viktiga identifikationen, förutom chansen till råd och tips.

 

Text Jan Arleij
Foto Jurek Holzer

Sara Natt och Dag

Gör: Utbildad socionom, arbetar som kurator på Karolinska sjukhusets traumaavdelning, pratar mycket med patienter och anhöriga. Ses då och då i media, i höstas i SVTs Fråga doktorn.
Har skrivit: Livet kan inte vänta (2009),
Sabina och draken (2010),  Livet som anhörig
i skuggan av cancer, alzheimer och ALS (2011) och  Den bloggande patienten (2012).

Dölj faktaruta

Läs också
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.