Harriet är anhörig ”Jag lever också bara en gång”
Harriet Andersson Harriet Andersson. Foto: Maria Rosenlöf
Vård | Vård & omsorg | Anhörig

Harriet är anhörig ”Jag lever också bara en gång”

Harriet Anderssons man Lennart drabbades av Alzheimers sjukdom för några år sedan. Först vårdade hon honom i hemmet. Men efter ett tag gick det inte längre. – Jag hade gått under om jag fortsatt, säger hon.

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2018-10-10

Det är ungefär åtta år sedan nu som Harriet Andersson började märka att det var något som inte stämde med Lennart.
– Han betedde sig underligt mot grannarna på landet, det blev konflikter. En gång när vi var på väg hem därifrån svängde han inte av där vi alltid svänger av. Han kände inte igen sig helt plötsligt. Vi brukade spela kort också och nu kunde han plötsligt bli arg och hitta på helt nya regler. Det var något som inte var som det skulle, det kände jag tydligt.

Ramlade på natten

Efter en rad läkarbesök och minnestester stod det klart att det var som Harriet fruktat – Lennart hade drabbats av Alzheimers sjukdom. En tung resa hade börjat.
– Det blev jobbigare och jobbigare här hemma. Det var kateter och sömntabletter men trots dem vaknade han alltid på nätterna och gick upp. Flera gånger ramlade han, en gång så illa att han spräckte en kota. En gång fick jag inte upp honom i sängen igen, så jag fick bädda åt honom på golvet och när det blev morgon fick jag hämta in grannen som hjälpte mig att få upp honom. En annan gång fick jag ringa min dotter som var på väg till jobbet och som fick vända och komma hit istället.

Flera gånger ramlade han, en gång så illa att han spräckte en kota.

Fast i hemmet

Harriet kunde knappt gå hemifrån. När hon cyklade till centrum för att handla, skyndade hon sig alltid så mycket hon kunde för att inte Lennart skulle bli ensam så länge. Trots att hon bara var borta korta stunder hände det att han stod i strumplästen på gatan utanför huset när hon kom tillbaka och undrade var hon varit.
– Jag vågade ju knappt sova om nätterna heller eftersom han alltid vaknade och gick upp. Jag var livrädd att han skulle ramla nerför trappan. Nerverna var utanpå mest hela tiden. Det hände att jag blev alldeles utmattad och skrek ”gå och lägg dig!” när jag hörde honom gå upp på natten. Man tappar humöret och efteråt skäms man.

Skönt när han sa så

En läkare som Harriet pratade med uppmuntrade henne att ansöka om plats på ett omsorgsboende för Lennart ganska omgående.
– Jag satt väl där och sa att jag inte visste vad jag skulle göra. Han tyckte inte att jag skulle vänta med att ansöka om en plats. Han tryckte på det här att jag inte skulle ha dåligt samvete och att jag också hade mitt eget liv att tänka på. Det var faktiskt skönt att han sa så, för hur man än kämpar blir det ju inte bättre i en sådan här situation.

Bra början

Till att börja med fick Lennart växelvis boende. Två veckor hemma och två veckor på boende.
– Det var bra att vi fick börja så, för att både han och jag skulle hinna vänja oss, säger Harriet. Lennart var så nöjd både med att åka dit och att komma hem, som tur var.

Ont i ett knä

Men efter ett par år blev det ohållbart även att ha Lennart hemma halva tiden. Harriet hade själv drabbats av artros och behövde operera ett knä.
– Det gick inte längre, det fanns inte en chans att jag skulle kunna sköta honom när jag hade svårt att gå själv.

Hade gått under

På sätt och vis säger hon att historien med knät hjälpte henne att förklara för Lennart varför hon inte kunde ta hand om honom hemma längre. Det var något konkret att haka upp det hela på när Lennart inte ville flytta in permanent på boendet.
– Han ville inte det först, men det var helt nödvändigt. Jag hade gått under annars. I början åkte jag och hälsade på honom varannan dag. Vi brukade åka till Pallas konditori i Vällingby och äta laxpudding. Ibland tog jag med honom till kyrkogården på Djurgården där mina föräldrar ligger begravda. Då åkte vi bil genom stan först som han uppskattade, det var roligt att komma bort och se lite nytt. Vi brukade plantera blommor på graven och sitta en stund i minneslunden.

Ingen idé längre

– Men nu har han blivit mycket sämre, han kan inte prata längre. Jag åker dit en gång i veckan nu, ofta vid lunchtid och då brukar jag hjälpa honom att äta. Sen sitter vi på den stora balkongen de har där. Nu för tiden blir han bara orolig om man börjar flytta på honom, det är ingen idé längre.

Gå med i Anhöriga i SPF Seniorerna

Är du anhörigvårdare? Vill du känna gemenskap med likasinnade? Gå med i SPF Seniorernas Facebook-grupp för anhöriga.

Gruppen heter Anhöriga i SPF Seniorerna och är sluten, för att de som är med i den ska kunna diskutera fritt utan att utomstående kan läsa.

Så går du med:
För att kunna gå med krävs inget annat än att du har ett Facebook-konto.

Obs: Nya medlemmar måste godkännas av administratören, så det kan ta ett litet tag innan du kan börja läsa och skriva på sidan.
Välkommen! Och ta chansen att göra denna nystartade grupp levande!

Dölj faktaruta

Skönt att prata

Under ett par år gick Harriet och pratade i en anhöriggrupp. Det var skönt att träffa andra i samma situation tyckte hon, väldigt tröstande att inse att man inte var ensam.
– Det var mest kvinnor där och vi pratade om allt. Många pratade om hur låsta de kände sig, att de aldrig kunde träffa vänner eller åka bort. ”Jag får aldrig träffa barnbarnen”, kunde de säga. Men det behöver ju inte vara så!

Många pratade om hur låsta de kände sig, att de aldrig kunde träffa vänner eller åka bort.

Måste vara realistisk

”Jo, men han vill inte flytta”, kunde de säga också, men det ville ju inte Lennart heller först. Men man måste vara realist och inse att det inte går åt rätt håll.

Livet pågår nu

Harriet tycker i efterhand att det blev så bra det kunde bli. Lennart fick bli trygg på sitt boende och hon kunde träffa väninnor, barn och barnbarn. I en promenadgrupp träffade hon dessutom Jan, som varit änkling länge och som hon trivdes bra ihop med och kunde prata så bra med. Idag är de särbos, går promenader, äter middagar och löser korsord tillsammans.
– Jag lever också bara en gång och varje dag som går kommer aldrig tillbaka. Jan och jag trivs ihop. Det är roligare att äta och titta på tv tillsammans med någon.

Text: Ulrika Palmcrantz
Foto: Maria Rosenlöf

Vem ger omsorg – och till vem?

Att ge omsorg är vanligast i åldersgruppen 45-64 år. Oftast är det en förälder som stöttas.
Anhöriga i åldern 65-80 år ger mest omsorg i tid räknat. Här handlar det oftast om att ta hand om en make/maka.
31 procent ger omsorg varje dag.
46 procent ger omsorg minst en gång/vecka.
23 procent ger omsorg minst en gång/månad.
Det är något vanligare att kvinnor är omsorgsgivare än män, 20 respektive 16 procent. Kvinnor ger också oftare en mer omfattande omsorg.
Källa Nka – Nationellt kompetenscentrum anhöriga

Dölj faktaruta
Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2018-10-10
senioren-nr-7
Artikeln är hämtad ur Senioren nummer 7 / 2018. Missa inget innehåll - bli medlem i SPF Seniorerna och få Senioren kostnadsfritt eller starta en prenumeration på Senioren.
Läs också

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2024 Senioren - När insidan räknas