Färdtjänst på distans
Vård & omsorg | Samhälle
Foto: Magnus Bejmar

Färdtjänst på distans

Växel. När det blinkar på datorskärmen tar Awa Ndiaye i Senegal dagens första samtal. – Välkommen till Samres. Vad kan jag hjälpa dig med? Brytningen på wolof är knappt märkbar. Och damen i Linköping anar inte att hennes beställning tas emot flera hundra mil bort.

Publicerad 2012-06-25

På åttonde våningen, högt ovanför Dakars heta och bullriga gator, sitter trettio unga senegaleser i ett luftkonditionerat kontor. De tar emot telefonbeställningar på färdtjänst och sjukresor från över hundra svenska kommuner. I den svala och luftiga lokalen är det full aktivitet och utanför fönstren kan man bara ana den dallrande värmen.
De anställda sitter i grupper, indelade efter vilken region i Sverige de arbetar mot. På ena sidan av lokalen svarar man på samtal från Skåne, på andra sidan är det fokus Östergötland och i mitten ringer människor från Sörmland.
Awa Ndiaye och hennes kollegor har läst svenska i åtta månader. De har också lärt sig ortnamn, geografi och klimatförhållanden för att klara jobbet. Idag vet Awa Ndiaye vad halka och snöglopp betyder. Men hon erkänner att gatunamn fortfarande kan vara svåra. Det blinkar till på skärmen igen och Awa Ndiaye svarar.
– Lööööjtnat … ursäkta, vill du repetera adressen?
– Aha, du menar Löjtnantsgatan? Okej, bilen är hos dig i tid.
Grammatiken har också varit klurig, säger Awa Ndiaye.
– Ordföljden, verbböjningar och vissa ljud kan vara svåra. Speciellt långa vokaler som Aaa:na i Kanalgatan. Men det blir bättre hela tiden.

För ett år sedan var Sverige bara ett land i en annan del av världen och svenska hade Awa Ndiaye aldrig hört. Idag pratar hon flytande, som om hon aldrig gjort annat. Hon bryter på wolof, som är det lokala språket i Senegal, men det är inga problem att förstå vad hon säger. När någon pratar med stark dialekt måste hon anstränga sig, säger hon. Men annars följer Awa Ndiaye samtalen utan större svårigheter, och det är aldrig någon som frågat var hon befinner sig.
– De som ringer vill beställa färdtjänst. Det spelar ingen roll var jag sitter bara bilen kommer i rätt tid.
Teresa Åberg har hållit i språkundervisningen för de Samresanställda. Hon är mycket imponerad av de unga senegalesernas inlärningsförmåga.
– Många har stor språkkänsla. De pratar wolof, flytande franska och engelska och hade lätt att lära sig svenska.
Fem timmar om dagen, fem dagar i veckan har de anställda språkdrillats.
I undervisningen har Teresa Åberg använt både böcker och tidningar och också tv, radio och film.
– Motivationen har varit enorm och ingen har beklagat sig över läxor på kvällarna. När jag åkte hem över vintern filmade jag snö och is så att de skulle se hur det ser ut.

Awa Ndiaye som är 21 år studerar grafisk design vid sidan av jobbet och har läst it-kunskap ett år. Hon bor hemma hos mamma och en lillebror. Arbetslösheten i Senegal är hög och det har inte varit lätt för Awa Ndiaye att hitta sysselsättning. Jobbet på Samres betyder att hon nu kan bidra till familjens försörjning.
– Min lön går till hyra, el och vattenkostnader. Vi hjälps åt i familjen, det funkar så här i Senegal.
Johan Nolenstam är affärsområdeschef med ansvar för beställningsmottagningen på Samres. Han är på besök i Dakar när verksamheten startar på allvar. Han vill inte berätta vad företaget betalar sina anställda i Dakar, men säger att de kan anställa fler i Senegal än de hade kunnat i Sverige.
– Konkurrensen är stor i branschen, för Samres har lönenivån i Senegal varit avgörande för etableringen här.
Den växande globaliseringen har gjort att världen krympt. Förutom i Senegal har Samres idag verksamheter i både Estland och Moldavien. Och Johan Nolenstam tror att utvecklingen går mot att fler företag väljer att lägga verksamheter i andra länder.
– Det är viktigt att poängtera att det alltid kommer att finnas tjänster som kräver lokal närhet. För de som inte gör det, som beställningscentraler, kan man lägga verksamheten någon annanstans.

Samres etablering utomlands får både ris och ros. Från fackligt håll anklagas företaget för lönedumpning i utvecklingsländer. Beställarna, däribland Linköpings kommun, ser etableringen som en form av bistånd.
Sedan 2003 handlar Linköpings kommun färdtjänst, eller så kallad särskild kollektivtrafik, av företaget Samres.
Kommunen gör regelbundna kundundersökningar och alla som använder sig av tjänsterna har också möjlighet att via kommunens hemsida skriva sina synpunkter på färdtjänsten.
Verksamhetsansvarig för särskild kollektivtrafik, Charlotta Holmgren, presenterar de färska siffrorna för första kvartalet i år.
– Jag är nöjd. Sedan beställningscentralen startade i Dakar har vi fått två synpunkter på språkkunskaper. Det är ingen skillnad mot året innan.

När det gäller felbokningar och synen på bemötande är siffrorna också positiva.
– Faktum är att det var fler felbokningar sista kvartalet förra året än det första kvartalet i år.
Det är bland andra Transportarbetarförbundet och tjänstemannaförbundet Unionen som riktat kritik mot de kommuner i landet som anlitar Samres. Kritiken handlar om lönedumpning i utvecklingsländer och att skattepengar går rakt ner i företagsledningens fickor.
– Jag tycker snarare att man kan se det som en form av bistånd. Genom att företag etablerar sig i andra länder skapar de möjligheter för människor på plats. Det tycker jag är bra att kommunen stöttar.

Text Agneta Nordin

Resa i telefon

Tusentals svenskar som beställer färdtjänst får via telefonen en tur till västafrikanska Senegal där företaget Samres har startat beställningscentral. Över hundra svenska kommuner anlitar tjänsten.
Samres har också verksamhet i Moldavien och i Estland.

Dölj faktaruta

Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2015 Senioren - När insidan räknas