Vad kan lilla jag göra? Det frågade sig SPF Seniorerna-medlemmen Jan Björn när Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina. Jo, packa skåpbilen full med allt som kan tänkas behövas och åka dit. Det har han gjort ett 50-tal gånger.
Fyra pallar kaffe, kassar med blöjor, rullstolar, rullatorer, kartonger med mat och djurfoder …
Skåpbilen är fullpackad. Om ett par dagar bär det av till Ukraina för femtiosjätte gången.
Rutinerna sitter vid det här laget. Jan Björn vet vad han ska packa. Han vet också hur resan går som smidigast. Rutten är noga planlagd och alltid densamma. Av säkerhetsskäl är timmarna i Ukraina minimerade.
Dag ett, avfärdsdagen, är alltid en söndag. Jan startar på morgonen och åker de 65 milen från värmländska Torsby till Karlskrona för vidare färd till Gdynia i Polen. All pappersexercis vid gränsen tär på tålamodet. Därför är alla papper minutiöst förberedda.
– Det är byråkratiskt, bökigt och tar tid, säger Jan.
Dag två kör han genom Polen och övernattar på ett hotell nära ukrainska gränsen. Dag tre åker han 15 mil in i Ukraina, till Zolotjiv. Där tar Caritas, katolska kyrkans organisation för bistånd och humanitär hjälp, hand om leveransen i sitt församlingshem.
– Jag undviker att vara kvar i Ukraina onödigt länge. Jag lämnar sakerna och åker snabbt tillbaka till Polen. På kvällen är jag alltid tillbaka på hotellet, berättar Jan.
Vill göra en insats
Den där februaridagen 2022 när Ryssland gick in i Ukraina reagerade Jan Björn som så många andra av oss: med bestörtning. Något ofattbart och fruktansvärt hände nära oss. Olusten gick rakt in i märgen och stannade kvar. Kriget ”grep tag i en” som Jan uttrycker det. En vilja av att göra en insats smög sig på. Men som han säger: Vad kan en gubbe i Torsby göra?
– Jag tyckte så synd om människorna i Ukraina. Så en dag när jag köpte kläder här i Torsby fick jag ett infall i butiken. Jag frågade om de inte kunde skänka lite kläder till Ukraina. Det kunde de. Flera butiker hängde på.
Det blev startpunkten. Men hur går man vidare? Jan behövde kontakter. En seriös mottagare krävdes för att hjälpen skulle vara meningsfull.
– Min far drev ett värdshus i Norra Råda och jag visste att hon som tagit över är från Ukraina. Jag åkte dit och pratade med henne. Hon sa: ”Vad bra! Åk till min hemby. Kontakta prästen”. Jag fick ett bra namn och en bra organisation. En bra kontakt är superviktigt! Ingen ska tjäna pengar på det jag gör. Hjälpen ska nå fram.
Sjukvård och mat behövs
Första resan gick med ett lass kläder. Det visade sig snart att kläder inte var det främsta behovet.
– De behöver sjukvårdsutrustning, hygienartiklar och mat. När jag kommer till församlingshemmet där jag lämnar grejerna sorterar de upp i tre delar: en hög till sjukvården, en till försvaret och en till behövande.
Under de följande resorna har Jan skippat kläderna. I stället har han levererat sjukhussängar, laptops, stora mängder kaffe, massor av mat, akutryggsäckar med första hjälpen-utrustning, rullatorer, kryckor, sjukvårdsutrustning, en torktumlare, blöjor som också används som förband av försvaret – och ja, egentligen det mesta som behövs.
Stor givarvilja
Att få ihop saker är inte svårt. Givarviljan är stor bland privatpersoner, lokala företag och institutioner i norra Värmland.
– Jag får alltid kaffe där det blivit fel på förpackningarna. Rosteriet kan antingen skära upp varje förpackning och packa om eller slänga. Nu får jag kaffepåsarna i stället. Det är ju inget fel på kaffet!
Vid ett annat tillfälle fick han frågan om han kunde greja spadar som det ukrainska försvaret använder för att gräva skyttevärn. Jan sökte upp ett lämpligt företag i Karlstad och frågade om de hade firmafest. Svaret blev ja. ”Då skänker ni spadar också” sa Jan. Så blev det.
En annan lite ovanlig fråga han fick i Ukraina kom från bageriet som ligger i Caritas församlingshem. De efterfrågade en bakmaskin.
– Det fixade jag från det lokala bageriet här i Torsby.
Dyrt med diesel
Ordet sprider sig och Jan blir ofta kontaktad av givare, men tar självklart egna kontakter också.
– Jag är norra Värmlands största tiggare, som han själv uttrycker saken, och fortsätter:
– Jag tigger och tigger. Det svåra är inte att få ihop saker. Det svåra är att tacka nej på ett fint sätt.
Tuffast är ändå ekonomin. En Volkswagen skåpbil är inköpt enkom för ändamålet. Utöver det kostar drivmedel, färja och hotell. Jan uppskattar att varje resa kostar honom 16 000 kronor.
– Bara färjan kostar 8 000. Jag försökte få rabatt, men de sa nej.
Om han slutar med insamlingarna beror det på en sinande kassa – inte på bristande engagemang.
Ukraina tar all tid
Jan räds inte att ta kontakter och sälja in sitt budskap. Så har han också en yrkesbakgrund inom försäljning, närmare bestämt som bilförsäljare. Han gillar att snacka med folk helt enkelt.
Tid har han ju.
– Jag tog tidig pension. Jag bestämde mig redan som 18-åring för att gå tidigt eftersom både min far och farfar dog tidigt. Jag började pensionsspara som ung och kunde gå vid 58.
Under många år var han engagerad i ortens skidskytteförening där en av döttrarna tävlade. När döttrarna flyttade till annan ort fanns plötsligt massor av tid och energi att kanalisera. Nu slukar Ukraina dagarna. Samtal ska ringas, prylar ska hämtas och packas. Insamlingarna fyller veckorna.
– 24 timmar om dygnet, varje dag, året om. Men vad skulle jag göra annars? Sitta hemma så här, säger Jan och börjar rulla tummarna, innan han fortsätter:
– Om jag bara skulle sitta ensam hemma i lägenheten – då skulle jag bli odräglig. Nu gör jag nytta. Det känns underbart. Jag har fått ett helt nytt kontaktnät. Jag älskar att umgås med folk. Och glädjen jag möter – den är min betalning. Jag får lön utan dess like.
Möten som berör
Att hjälpen behövs tvivlar inte Jan på efter att han träffat många ukrainare. Ett möte minns han särskilt. En kvinna kom till församlingshemmet med en bebis i famnen och nöp sig förtvivlat i bröstet.
– Eftersom jag inte förstod vad hon sa, och eftersom jag själv haft en infarkt, trodde jag att hon fått en hjärtinfarkt. Jag satte henne på en bänk och med hjälp av Google Translate kom vi fram till att hon inte kunde amma sitt barn. Just den gången hade jag nappflaskor och bröstmjölksersättning i lasten och hon fick det omedelbart. Vi kramades och grät. I bilen på väg mot Polen – då rann tårarna igen.
Jan har försökt få kontakt med kvinnan igen för att höra hur det har gått men han har inte lyckats hitta henne.
Observant – inte rädd
Han får ofta frågan om han inte är rädd. Svaret är alltid detsamma:
– Jag är inte rädd, men observant. Men visst – när jag vaknar av flyglarm klockan tre på natten på hotellet nära gränsen och hör hur det låter ”boom boom” långt borta – då känner man sig liten.
Visserligen är det ganska lugnt i Lviv-provinsen, där församlingshemmet ligger, men i december 2024 fick han av säkerhetsskäl poliseskort in i Ukraina.
– Tydligen tycker de att jag gör något bra, eftersom de ville att jag skulle komma fram säkert.
Visst ser han mycket elände.
– Som den här förskolan, säger Jan och visar en bild på en raserad byggnad där gårdens klätterställningar står kvar och minner om lekande barn som funnits här.
– Man blir ju förbannad!
Snart dags för nästa tur
Om ett par dagar sätter sig Jan bakom ratten i skåpbilen med sin 1 000 kilo tunga last. Fem dagar senare rullar han in i Torsby igen.
Där väntar kompisarna på Wienerkonditoriet. Och så nya telefonsamtal, nya insamlingsrundor, nya kartonger att packa.
– Då börjar jag om. Jag har några täcken jag ska hämta direkt när jag kommer hem.
Om en månad bär det av igen.
