Vill du ha något nytt att lyssna på? Här rekommenderar chefredaktör Kristina Adolfsson musik det svänger om - och fördjupar sig i megastjärnan Bruno Mars.
Även om du aldrig lyssnar på P3, P4 eller någon annan radiokanal med populärmusik så har du nog hört Bruno Mars, världens just nu mest kända hawaiian efter Barack Obama. Ett 165 centimeter kompakt musikaliskt kraftverk som sålt över 200 miljoner fysiska plattor och har 52 miljarder streams. Det vill säga lyssningar på strömningstjänster som Spotify och Tidal. Det är siffror som placerar honom i den absoluta toppen inom musik. Vilket naturligtvis gör det extra intressant att titta närmare på vad det är som gör Bruno så megapopulär. Och varför man ska bry sig.
Ett ständigt pågående party.
En anledning är att Bruno Mars i sina bästa stunder är som ett ständigt pågående party. Litegrann som Earth, Wind & Fire. Vilket verkligen inte är det sämsta. Han har en karriär som hela tiden rört sig mellan funksväng, dramatisk smörighet och poppighet. Han är också en nästan manisk samarbetare och dyker gärna upp hos andra artister. Hos allt från de tyngre hiphopparna till förförra årets K-Pop superhit APT med Rose från koreanska gruppen Blackpink.
Men vad Bruno verkligen verkligen verkar gilla är 70- och 80-talets funksoul. En genre som aldrig var speciellt stor i Sverige när det begav sig. I alla fall inte i statsradion utan hördes mest på diskoteken eller i sena sändningar på utländska radiokanaler. Ett tillfälle att svänga på höfterna som många sorgligt missade då men som det nu faktiskt går att ta igen lite av med Bruno.
Tillsammans med begåvade artisten Anderson Paak gjorde de under namnet Silk Sonic albumet An evening with Silk Sonic. Ett så retro-influerat album att det balanserade på gränsen till pastich. Otroligt snyggt och polerat men kanske en liten bit för förtjust i den förföriska romantiken från föregångare som Stylistics och Delfonics.
För tre månader sedan släppte så Bruno ett nytt album, The Romantic. Helt i eget namn, det första på åtta år. Kärleken till retro soulfunk har inte avtagit men han tar även ett kliv in i ett latino-sväng någonstans mitt emellan Tito Puente och Santana. Han är också i sin musik ännu tydligare i sin vördnad för The Isley Brothers och är på omslaget till The Romantic inte helt olik Jimi Henrix. En gång i tiden för övrigt gitarrist i The Isley Brothers och den som påstås ha influerat Ernie Isleys användande av en fuzzbox. Cirkeln är sluten.
Rekommenderade låtar: I Just Might, On My Soul, Nothing Left.
Rekommenderad lyssning
Isley Brothers: 3+3
Att Bruno Mars lyssnat mer än en gång på denna platta från 1973 är hundra procent säkert. Det här är Isley Brothers riktiga genombrott från en förvisso toppen Motown-grupp till något betydligt vildare och helt eget. Här gifter de ihop soul och funk med rock i form av Ernie Isley distinkta gitarrspel och en liten dos folkrock. Nyskapande och rätt för sin tid och även nu en klassiker som fortfarande håller. Perfekt att lyssna på vid alla tillfällen men speciellt en sommarkväll med solen på väg ner. Rekommenderade spår: Summer Breeze, That Lady, If You Were There.
NOSTALGIHÖRNAN
The Honeybus: I Can’t Let Maggie Go
Påmindes om denna absoluta poppärla från 1968 med sina speciella ackordändringar häromdagen. Tyvärr av nyheten att mannen som skrev den, Pete Dello, hade gått bort. En unik skönhet med tydlig barockinfluens. En kortlivad trend i England då.
SPRILLANS NYTT
Lee Scratch Perry & Mouse on Mars: Rockcurry
Lee Scratch Perry, en av världens mest excentriska producenter som dessutom gick bort för fem år sedan, sjunger raspigt på en tysk experimentell duos nya singel. Det är en märklig sorts kaos som bara växer och svänger som bara den.
