”Internet är det bästa som hänt”

Anne-Marie Eklund Löwinder är en av Sveriges främsta experter på it-säkerhet. Under tolv år var hon en av några få i världen som hade nyckeln till internet. Att säga ja har alltid varit hennes motto. Det tog henne ända till ett bevakat datacenter i USA.

Vi ses vid Tekniska museet i Stockholm och Anne-Marie kommer exakt på minuten hon sagt att hon ska göra. ”Bussen kommer dit två minuter över så jag är fem minuter över vid entrén” skriver hon i ett sms.
Hon har begränsat med tid innan hon måste hem igen. Det ligger en massa jobb och väntar därhemma.
– Jag är bara pensionär på pappret, säger hon och skrattar. Jag har en hel del jag måste läsa eftersom det är flera styrelsemöten nästa vecka. Och så ska jag ha lunch hemma imorgon så jag måste göra en gulaschsoppa som ska stå och puttra länge också.
Hon sitter i tre styrelser: Skatteverket, Trafikverket och FMV (Försvarets materielverk).
– Och de råkar ha en årscykel som ligger väldigt lika, därför klumpar de här styrelsemötena ihop sig, säger Anne-Marie.

Man får sitta max nio år som ledamot så i sommar tar det slut med Trafikverket. Men om det kommer något nytt erbjudande är det inte omöjligt att Anne-Marie tackar ja.
– Jag brukar inte säga nej. Mitt motto i livet har alltid varit att säga ja till saker som dyker upp. Och det har också gjort att jag har fått göra väldigt mycket roliga saker.
Sommaren 2022 tackade hon ja till att ha Sommar i P1. I och för sig efter lite tvekan, först förstod hon knappt varför de ringde henne. Men hon har onekligen ett spännande arbetsliv bakom sig, bland annat nästan tjugo år som säkerhetschef på Internetstiftelsen och inte minst – tolv år som nyckelbärare. Några få väl utvalda personer blir utsedda till ”kryptoofficer” och får därmed ”nyckeln till internet”. Två gånger per år strålar de sedan samman på strikt bevakade datacenter i USA för att bidra till att säkerheten på nätet blir bättre, i alla fall den centrala delen som kallas domännamnssystemet.

Jag brukar inte säga nej.

Det finns ett sånt datacenter på västkusten i USA och ett på östkusten, i den lilla orten Culpeper utanför Washington DC. Det var dit Anne-Marie fick nyckeln. ”En okänd håla för de flesta” som hon beskrev orten i sitt Sommar. Ändå är det just där en av internets bäst bevakade hemligheter finns.
– Det är väldigt spännande att vara med på de här nyckelceremonierna. Man passerar beväpnade vakter och går igenom flera kontroller. Väl inne finns ett rum med en bur. I den står ett säkerhetsskåp med en liten box för varje kryptoofficer som de öppnar med en egen nyckel. I boxen ligger smarta kort som används för att generera nya kryptonycklar. Det behövs för att göra internets domännamnssystem säkrare och domännamnen, som .se till exempel, säkra för användarna.

Digitalt självförsvar

Inte helt lätt för gemene man att förstå hur det här egentligen går till, men den intresserade kan titta på filmen Nyckeln till internet (på Youtube eller på internetmuseum.se) för att få lite mer insikt.
Internet är bland det bästa som hänt mänskligheten, tycker Anne-Marie. Tänk så lätt det blivit att hitta nyheter, telefonnummer, handla kläder och beställa teaterbiljetter. Många hittar ju till och med kärleken via nätet.
– Men tyvärr är det så att det som kan brukas också kan missbrukas. Det är därför det här med digitalt självförsvar är så viktigt, att vi lär oss hur vi ska skydda oss. Jag tycker egentligen att det borde till mycket mer folkbildning på det här området. Vi bryr oss för lite om vår näthygien. En kunnigare användare är en säkrare användare.

Föreläser om säkerhet

Det är mycket sådant hon sysslar med idag, föreläser om säkerhet på nätet och hur man skyddar sig. Hon ser sig som en representant för internetanvändarna. Det är minst lika viktigt som att vara kryptoofficer.
Att just hon skulle bli en sån expert på informationssäkerhet var långt ifrån givet från början. Hon hade inte ens tänkt läsa vidare på universitetet eftersom hon trivdes så bra som maskinskriverska på tingsrätten, som blev hennes första jobb efter gymnasiet.
– Jag tyckte det var roligt där och fick ta mer och mer ansvar. När jag inte kom längre bytte jag jobb och kom till UHÄ (Universitets- och högskoleämbetet). En kollega tyckte att jag skulle börja plugga på universitetet, eftersom jag var så nyfiken och ville lära mig nytt hela tiden.

Jag visste inte vad jag gav mig in på.

Sagt och gjort, hon sökte in på systemvetenskap vid Stockholms universitet.
– Jag visste egentligen inte vad det var jag gav mig in på, men där var hyfsat lätt att komma in. Jag kom in på kvoten 25:5, som var för de som fyllt 25 år och jobbat i minst fem år.
De var en liten grupp på runt 30 personer. Favoritläraren hette Josef och var bara några år äldre än sina elever.
– Han var så otroligt engagerad i oss. När jag bara hade mattetentan kvar gav han sig den på att jag skulle klara den så han satt på kvällarna med mig. Och jag klarade den, fast lite på håret ändå. Matte var inte min grej, inte programmering heller. Men säkerhet tyckte jag var spännande och jag förstod tidigt att det skulle komma att bli ett viktigt område.

Teknikintresserad

Teknikintresset hade hon alltid haft, mycket tack vare pappa Bertil som var taxichaufför men också intresserad av tekniska prylar.
– Han köpte hellre en ny radio än mat. Och en gång kom han hem med ett spel till min lillebror. Pong hette det, ett digitalt spel med en boll som studsade med hjälp av paddlar över ett streck. Som tennis. Det tyckte jag var spännande, allt tekniskt lockade mig.
Egentligen kanske det någonstans var förutbestämt att Anne-Marie skulle hamna där hon gjorde, trots allt. För bara dagar efter att hon föddes, närmare bestämt den 4 oktober 1957, skickade Sovjetunionen upp den första satelliten – Sputnik 1. Den 58 centimeter stora metallkulan på 83,5 kilo som kretsade kring jorden i tre månader skapade stor uppståndelse och också en hel del oro i västvärlden. Rymdkapplöpningen var i gång.
I USA utvecklade försvarsdepartementet Arpanet – världens första datanätverk och föregångare till internet. 1969 lyckades man skicka ett meddelande mellan två datorer och två år senare introducerades e-posten.

Jag var ofta i luven på pappa.

På den tiden var Anne-Marie fortfarande väldigt ung och hade ingen aning om vad som försiggick ute i världen. Hon var upptagen med att gå i skolan och bråka med sin pappa.
– Jag var ofta i luven på honom, berättar Anne-Marie och skrattar lite. Jag tyckte att han skulle hjälpa till mer hemma och inte bara lägga sig på soffan när han kom hem. Och så var jag en sån som alltid hade svar på tal, ganska kaxig tror jag. I alla fall hemma, i skolan var jag mer eller mindre mobbad i början. Men på högstadiet kaxade jag till mig även där och började säga ifrån.
Hennes första sex år bodde familjen i en omodern tvårummare på Södermalm i Stockholm. Utan vare sig varmvatten, badrum eller centralvärme.
– Man eldade i kakelugnen, vi hade en koks­kamin också. Till gas behövdes polletter som vi köpte i matbutiken tvärs över gatan. Trots att det var så enkelt var det mysigt. Det fanns en stor vind man kunde busa på. Men det var kämpigt för mamma, tvättstugan låg nere i källaren men sen skulle tvätten hängas på tork uppe på vinden.

Flyttade till Farsta

Några år senare gick flytten till en modern trerummare i Farsta, som så småningom byttes till en fyra i samma område. Där fanns element, varmvatten och varsitt rum till de tre barnen.
– Vi var ganska busiga, särskilt jag och min storasyster. En gång tog vi hål i örat på vår lillebror, minns jag. Och jag var inte särskilt bra på att hålla tider. Som tonåring var jag ute mycket med kompisar och missade ibland sista bussen hem. Då fick jag lifta.
Hon minns att hennes syster ibland var arg på henne för att hon alltid fick som hon ville.
– Men det var för att jag krävde det. Hon var nog lite snällare, men jag stod på mig tills jag fick igenom min vilja …
Antagligen en ganska bra egenskap för en blivande säkerhetschef.

Visst var det tufft under småbarnstiden.

Sin första man träffade Anne-Marie på en fest när hon gick på universitetet. Han var lillebror till en av killarna i hennes klass på systemvetenskapen. De gifte sig och fick två barn ihop, men skilde sig när barnen var två och tre år gamla.
– Han var fem år yngre än jag och kanske inte redo för familjelivet egentligen. Då var det lättare att klara sig själv.
Man nummer två, som hon fortfarande är gift med, träffade hon på jobbet ett par år senare. Det blev två barn till och vips var hon fyrabarnsmor. Fyra barn på sju år.
– Visst var det tufft under småbarnstiden men man tänker inte på det då. Det är först i efterhand man inser att det var väldigt mycket att stå i.

Samlingsställe på Åland

Idag har hon en nära relation till sina barn och barnbarn. En av hennes döttrar sa en gång att hon kände att hon alltid kunde ringa sin mamma, oavsett om hon hade gjort ”något dumt”.
Det var det inte alla kompisar som kunde göra. Bättre betyg kan man knappast få som förälder.
Familjens gemensamma punkt är lantstället på Åland, dit alla gillar att komma.
– Min mamma kom från Åland, så det är väldigt speciellt för mig att vara där. I början hade vi inte ens internet på vårt ställe och det var faktiskt ganska rogivande. Men nu har vi fiber och det är ju inte så dumt när allt kommer omkring.
Men nu måste hon faktiskt hem och läsa på inför styrelsemötet. Och sätta på den där gulaschsoppan.

Artikeln är hämtad ur Senioren nummer 3 / 2026. Missa inget innehåll - bli medlem i SPF Seniorerna och få Senioren kostnadsfritt eller starta en prenumeration på Senioren.

Bli medlem i SPF Seniorerna|Prenumerera