Frasse och Sigrid styr kosan hemåt
Krönikor | Krönika
Foto: Privat

Frasse och Sigrid styr kosan hemåt

Tidningen Senioren
Publicerad 2016-01-22

Ja”, sa Sigrid, ”då ska man ut på vägarna igen…”
”Jaha”, sa jag – aningen ointresserad – till den eleganta, välkoafferade kvinnan som jag hade till bordet en höstlunch i ett privathem på Côte d’Azur. ”Och vart bär det hän?”
”Norrut. Sverige. Det gamla landet.”
”Oj då”, utbrast jag – för det hon sa var verkligen häpnadsväckande. Sigrid är ingen ungdom. Hennes man Frasse än mindre. Hon 89, han 90.
Och nu skulle de på höstutflykt på vindlande vägar över Alpernas pass och på Tysklands Autobahn.
Men varför? Det var inte en utflykt. Det var hemresan. Den slutliga. Deras öde är ett icke ovanligt bland de tiotusentals svenska pensionärer som bor runt Medelhavet.
Frasse och Sigrid hade flyttat till södra Frankrike när Frasse gått i pension efter en lång karriär. Utlandssvenskar blir globaliserade i sina vanor; de ser CNN, läser International New York Times, tar en Dry Martini klockan 18, äter hellre en Piccata Milanese än Pitepalt – och pratar skit om sossar.
Men de tappar aldrig kontakten med Sverige helt: de har släkt där och sommarstugor, de ser Skavlan på SVT Play och har synpunkter på SD (negativa) och på Madeleine (kritiska).
Frasse och Sigrid hade nu en bit upp i åren tittat på varandra och sagt: ”Du, låt oss vara realistiska. En av oss dör före den andre. Vill du ensam leva vidare här? Eller i fosterlandet?”
Frasse och Sigrid hade sagt sig: ensamheten är nog lättare att bära i Sverige.
Jag frågade dem inte vad som är skillnaden. Men språket kan vara en. Även de som talar ”flytande franska” (eller spanska eller italienska) vet i sin ålders-visdom, att det inte är deras första språk. Många av oss har också märkt, att när vi passerar en viss ålder blir vi knackigare på det tillägnade utländska språket. En del förlorar det helt.
Jag har hört andra skäl för att äldre svenskar bryter upp från långa, behagliga liv på Rivieran eller Costa Blanca. En god vän sedan många år hade lämnat Sverige direkt efter andra världskrigets slut.

Plötsligt meddelade han sin vänkrets: »Min hustru och jag är hemkommenderade …« Hemkommenderade? De var ju pensionärer sedan mer än 20 år och behövde inte lyda kommandon.
”Vem har kommenderat?”, frågade jag.
”Mina barn.”
Jag råkade träffa ett av barnen några veckor senare och sa: »Ni kan inte göra så mot mamma och pappa. Det är elakt.”
”Du förstår inte”, sa sonen. ”Det är av omtanke. Kärlek. Ja, ja, jag vet vad du tänker säga – och de är pigga och krya. Men en dag är de inte det. Och då – när någon har fallit i trappan eller fått en infarkt – tar det två dagar innan vi kan vara på plats och ge hjälp. Om de faller i Stockholms innerstad kan vi vara där på fem minuter.”
Jag förstod. Argumentet var rationellt. Det finns alltså skäl när någon styr kosan norrut.
Nu på lunchen sa jag till min bordsdam: ”… och ni kör själva … är det för att få hem de värdefullaste prylarna?”
”O nej”, svarade Sigrid, ”det är för att det är så roligt. Vi ser så mycket. Så har det varit i alla år.”
Hon gjorde en paus:
”Det är Frasse som kör. Enda skillnaden är, att numera får jag inte prata när han sitter vi ratten. Då kör han i diket.”

Staffan Heimerson

Staffan Heimerson

»Vår man i solen«, är bosatt i södra Frankrike och är journalist och författare. Blev Årets Journalist 2013, och skriver (sakta) på sin nästa bok: Jorden runt på 80 år.

Dölj faktaruta
Tidningen Senioren
Publicerad 2016-01-22
senioren-nr-1
Artikeln är hämtad ur Senioren nummer 1 / 2016. Missa inget innehåll - bli medlem i SPF Seniorerna och få Senioren kostnadsfritt eller starta en prenumeration på Senioren.
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.