Det är något välbekant över bilden på omslaget av den stora tidningen. En svartvit bild av en kvinna jag aldrig mött men som på något sätt spelat en viktig roll i mitt liv ändå. Hennes uttryck är både drömmande och självsäkert. Hon är vacker, men inte riktigt tillfreds.
Jag tar fram en inramad bild av min egen mamma och ser likheterna. Det lockiga håret, de markerade ögonbrynen. Allvaret.
Kvinnan på tidningsomslaget är Hollywoodstjärnan Ingrid Bergman och den inramade bilden föreställer en kvinna, nästan precis jämngammal med henne, men som aldrig blev den stjärna hon hela livet drömde om. Var det därför Ingrid Bergman fick bli förebilden? En kvinna som vågade ta steget bort från det lilla livet ut i det stora.
För min inre syn kan jag se mamma stå framför den lilla spegeln i köket och måla ögonfransarna. Hon spottade på den lilla penseln för att få ut det sista av kakmascaran och hon tog baksidan av en tesked för att komma åt bottenskrapet av läppstiftet. I pannan lät hon alltid tjusarlocken falla ner.
Mamma gjorde sig på ett sätt klar för rollen som stjärna varje morgon. Sällan såg jag henne slarvigt klädd eller okammad. Trots att vi bodde trångt, mamma, pappa och fem ungar i två rum och kök, var hon uppe i ottan och gjorde sig klar. Var det för trångt i köket gick hon ut i hissen där spegeln var större, kammade och sminkade sig och tog på sig bärnstenshalsbandet hon alltid bar. Sådan mötte hon världen, portvaktsfrun på S:t Ansgars väg nr 8.
När jag nu tar plats i biosalongen för att se filmen Jag är Ingrid, är det lite pirrigt. Filmen är en dokumentärfilm som skildrar det liv min mamma längtade efter, men aldrig kom i närheten av.
Regissören Stig Björkman har fått ta del av Ingrid Bergmans privata filmer. De filmer hon själv skapade i pauserna mellan de stora rollerna och det glamorösa livet i drömfabriken. Amatörbilder av en mamma som simmar och leker med glada barn som uppenbarligen trivs tillsammans med sin mamma.
Men filmen berättar om baksidan också. Alla uppbrott från familjen, alla avsked. Korta och långa. Den visar på det pris hon fick betala för att välja det stora livet. Två äkta män och fyra barn fick lära sig att klara sig själva.
Min mamma brukade berätta för oss barn att hon egentligen skulle ha blivit cirkusprinsessa. Hemma i Esbjerg, i Danmark där hon var född hade en cirkus just dragit förbi innan hon reste till Sverige för att hälsa på sin syster. Cirkusen ville att hon skulle följa med dem, hon hade redan provat ett par röda stövlar som hon skulle ha när hon gick runt i manegen. Men kärleken kom emellan. I Sverige mötte hon vår pappa, fick fem ungar och blev portvaktsfru. Till Danmark och cirkusen återvände hon aldrig. Men drömmen om ett liv i manegen fanns alltid kvar.
Ingrid Bergmans vuxna barn finns med i filmen och berättar om sin mamma. Med kärlek och förståelse. När jag ser och hör dem tala kan jag inte låta bli att fråga mig vad vi portvaktsungar hade tyckt om mamma en vacker dag hade rymt med en cirkus. Men jag kan le lite när jag ser mig om i min egen garderob och hittar åtskilliga par röda stövlar.
Annika Hagström
ANNIKA HAGSTRÖM
Är journalist, författare och programledare. Hon har arbetat på Expressen, SVT och TV4.
Nu skriver hon bildkrönikor för Senioren.
