Äntligen dags för fri lek
Porträtt | porträtt
Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Äntligen dags för fri lek

Författaren Helena von Zweigbergk är glatt överraskad. Att det var så roligt att bli över 60 hade hon ingen aning om. Många krav är äntligen borta. Istället finns tid att njuta och göra som man vill. Lite som en efterfest faktiskt.

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2022-07-06

Idén till sin nya bok fick Helena när hon satt och höll sin 92-åriga mammas händer på äldreboendet.
Hon tänkte på allt dessa händer varit med om och allt som förändrats i samhället under hennes mammas liv.
– Jag började tänka på det här med tid och hur den präglar oss. Mamma är född 1929. Det var ju ett helt annat Sverige då. Även under min livstid har det ju hänt massor.
Nya boken heter 1959, det år Helena själv föddes. Huvudpersonerna vi får följa, Ingrid och Georg, är lärarinna respektive journalist, precis som Helenas egna föräldrar. Men det är ingen biografi. Det hon velat beskriva är tiden som var då och hur det var att leva i Stockholm på 50-talet.
– Det var ett utpräglat klassamhälle. Tilltal och etikett var viktigt. Hela min barndom ekade av det här språket, det var roligt att få dyka in i det igen. Jag har tänkt mycket på mina föräldrar förstås och hur det var när de träffades. Människan är densamma men tiden man lever i påverkar enormt.
Hon har gjort en hel del research, tittat på bilder från Stockholm från den här tiden, sett gamla filmer och läst mycket.
– Det är första gången jag skriver något historiskt och utmaningen ligger i att få det hela att leva så att det inte bara blir rekvisita. Men huvudsyftet är inte att beskriva hur allt såg ut, mer hur tidsandan var och hur det påverkade människorna. Hur man förhöll sig till varandra, till kvinnor, till barn. Alla normer som rådde och styrde över hur människor levde sina liv. Det tycker jag är det intressanta.

När Ingrid och Georg i boken träffas är Ingrid redan ung änka och har en femårig son. Hon bor centralt i Stockholm, arbetar som lärarinna och tar hand som sin son. Georg är journalist och har nyss flyttat till Stockholm. Han vill slå sig fri från sin småborgerliga och konservativa bakgrund och drömmer om ett modernt liv. Båda vill vara fria och inte leva samma liv som sina föräldrar. Men det går sådär. Ingrid förväntas veta hur man tar hand om hem och barn, hennes äldre kollega vänder henne ryggen när hon meddelar att hon är gravid och Georg söker jobb i Malmö utan att säga något till henne.
– Det var både jobbigt och roligt att skriva den här boken. Man blir frustrerad också, över hur det var. Den äldre lärarinnan som fnyser åt Ingrid och säger: ”Ska du vara hemma och snyta ungar?”. Och tänk att behöva be sin man om pengar, som kvinnorna ofta tvingades göra, vad hemskt!
Helena har blivit en riktig expert på relationer genom alla böcker hon skrivit på det temat. Men hon inledde sin författarbana med en deckarserie om fängelseprästen Ingrid Karlberg.
– Jag blev ombedd av förlaget att skriva en deckare eftersom framgångsvågen med framför allt kvinnliga deckarförfattarinnor med Liza Marklund i spetsen hade tagit fart. Jag visste först inte hur jag skulle få till en deckarintrig, men Bengt (Ohlsson, Helenas f d man) sa ”hitta på bara”. Och sen gick det på något vis.

Efter fyra böcker om fängelseprästen Ingrid drogs hon mer och mer till att skriva om relationer. Ur vulkanens mun som kom 2008 brukar beskrivas som hennes genombrott. Berättelsen om Anna och Mats och deras två barn som åker på semester till Sicilien för att lappa ihop äktenskapet men som istället hamnar i en allt djupare kris berörde många läsare.
Den boken och uppföljaren till den, Anna och Mats bor inte här längre, håller hon för övrigt på att skriva teatermanus på just nu för Helsingborgs stadsteater. Och hon har börjat på del två i bokserien Drömmar om frihet där 1959 är den första. Tvåan ska utspela sig år 1981 och handla om dottern som föds i slutet av den här boken.
– Det ska bli roligt att skriva den för då är det ju en tid jag verkligen minns.

Färre måsten och inte lika många krav. Nu kan Helena äntligen göra precis vad hon vill med sin tid. Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Förutom att skriva bokserie och teatermanus är Helena också en av de stående deltagarna i det populära radioprogrammet Spanarna. Hon gör dessutom även kåserier till ett annat radioprogram, Godmorgon världen. Mycket på gång med andra ord. Känner hon sig pressad av allt?
-Nja, jo lite kanske. Just nu har jag faktiskt börjat säga nej till saker för att få skrivro. Det är ju på sätt och vis lugnare i mitt liv nu när barnen är vuxna och utflugna. Men samtidigt var det mer struktur när de bodde hemma. Nu kan det bli att man släpper taget ibland. Man tänker: bara ett avsnitt till av den här tv-serien…
Sedan fyra år tillbaka är Helena också skild från författaren Bengt Ohlson, som hon levde med i tjugo år och har sin yngsta son med. Hon har flyttat från en stor sekelskifteslägenhet till en trerummare, sålt sitt landställe på Gotland och gjort sig av med massor av saker.
– Klart att det har varit en omställning och en skilsmässa är ju aldrig lätt. Det är en process man går igenom. Men jag känner mig så fri nu! Det är som ett andra tonårsliv, en härlig efterfest. Förut har det alltid varit så mycket måsten i livet, det fanns alltid saker att bocka av. Utbildning, arbete, flytta ihop, bilda familj… Nu är det mer fri lek. Det finns ingen manual och det tycker jag är spännande.

Hon är positivt överraskad att det känns så bra nu. I den här åldern som annars anses rätt så osynlig.
– Det är så mycket negativa bilder av åldrandet som målas upp. Men så länge man får vara frisk är det ju en fantastisk tid. Så mycket roligare än jag trodde! Det känns som en bonus. Visst kan vi skämta när vi sitter ett gäng kompisar om det här att man aldrig kommer ihåg vad folk heter, och så vidare. Men i det stora hela tycker jag att de flesta är rätt nöjda. Fast tiden behöver inte gå fortare nu. Det är fruktansvärt när man har vänner som blir sjuka och till och med går bort.

När det begav sig: Helena och Göran Everdahl vinner På spåret 2014. Finalen avgjordes på sista frågan – som handlade om filmmusik. Då var det klart! Foto Bo Håkansson/SVT

I sin förra bok, Mitt liv som dront: en självbiografisk inventering, ville Helena göra en avstämning och ta reda på varför hon alltid haft känslan av att inte riktigt duga. Hon beskrev hur hon likt dronten, fågeln som hade för små vingar, inte kunde flyga och dog ut ganska snart efter att den kommit i kontakt med människan saknat förmåga att skydda sig. Alltid tyckt att hon varit lite genant och pinsam, inte kunnat sätta gränser som hon borde ha gjort och varit alldeles för snabb med att ge sig själv skulden så fort något inte blev bra.
– Även om det blivit mycket bättre eftersom jag har jobbat mycket med det där kommer lite av den känslan alltid att finnas kvar. Det finns så många föreställningar om hur man ska vara och vad man ska leva upp till. Inte minst för kvinnor, jag har ibland upplevt det som att man har en mental korsett på sig.
Men gentligen var Dront-boken ingen ledsen bok, mer arg. Nu har Helena insett hur hennes yngre jag faktiskt satte käppar i hjulet för sig själv. Och alla krav, både synliga och osynliga, som hela tiden fanns där.

Le och vinka, så går allt bra!

– Vi är så extremt upplysta idag om relationer och hur det ska vara. Ibland tror jag att man tänker på andra människor som förändringsmaterial. Men det är väldigt lite man kan förändra. Det enda man kan göra är att lära sig förhålla sig till saker och ting på olika sätt.
Men även om man inte kan förändra andra tycker Helena att man har ett ansvar att lära känna sig själv och hur man fungerar.
– Jag har gått mycket i terapi och det handlar mer om att man utvecklas än att man förändras. Jag är generellt sett mycket lugnare nu än när jag var yngre. Förutom att lära känna sig själv på djupet tror jag på bra vanor. Som att äta, sova, vila och träna. Och inte samla på sig en massa negativt utan hellre säga ifrån direkt.

På insidan av Helenas ena underarm finns en tatuering. ”Le och vinka” står det.
– Det var en 60-årspresent av min yngsta son. Jag fick välja mellan att gå på spa eller få en tatuering. Jag valde det senare, men sen visste jag inte vad jag skulle ha för tatuering. ”Men du brukar ju alltid säga ’le och vinka’”, sa min son så det fick det bli. Det kommer från den tecknade filmen Madagascar, där pingvinerna säger så, men jag har använt det lite som en livsfilosofi också. Jag brukade ofta säga det när mina söner var yngre. Le och vinka, så går allt bra! säger hon och skrattar.

Helena von Zweigbergk

Ålder: 63
Familj: Vuxna sönerna John Falkirk och Erik Ohlsson
Gör: Författare, filmrecensent och radioprofil
Aktuell med: Boken 1959, den första i 1900-talstrilogin Drömmar om frihet som ”kan bli en kvartett”
Bor: Lägenhet på Södermalm i Stockholm
Lyssnar på: Väldigt mycket musik. Jag lyssnar alltid på musik när jag skriver. Det kan vara både pop och klassiskt, jag gör egna spellistor. När jag skrev senaste boken var jag lite besatt av låten Saltaste bönan i stan, den satte sig på hjärnan!
Läser just nu: En flickas memoarer av Annie Ernaux
Drömmer om: Frihet, kärlek och pengar!
Övrigt: Vann På Spåret 2014 med parhästen Göran Everdahl.

Dölj faktaruta

Två röster om Helena von Zweigbergk

Göran Everdahl, vän och kollega i Spanarna:


– Jag har känt Helena i trettio år vid det här laget och något som har slagit mig är att hon nog är den mest toleranta person jag vet. Det finns inte mycket som kan få henne att tappa fattningen. Det lugnet kom väl till pass i På spåret-kupén när vi tävlade tillsammans kan jag meddela!

Katarina Ewerlöf, barndomsvän och skådespelare:


– Helena är en av mina närmaste och äldsta vänner, en varm och klok kamrat. Vi känner varandras historier från så långt tillbaka att vi ser varandra som systrar. Något som alltid varit viktigt oss emellan har varit fantasin. Vi kunde sitta i timtal och berätta historier för varandra som vi improviserade fram. Nästan alltid med den andra i fokus – jag tror att vi övade upp något där som pekade framåt för oss bägge. Allra mest nöjd var Helena när hon golvat mig med någon dramatisk historia så att jag satt och storbölade och bad henne ändra historien. Men hon var omutlig såklart: en författare var född!

Dölj faktaruta

Med ♥ i Film

Helena är som bekant också Seniorens filmrecensent. Film har alltid haft en stor plats i hennes liv.
– Jag har älskat film sen jag var liten. Det är en medryckande konstart. Jag pluggade filmvetenskap på universitetet och var ett tag programledare för Filmkrönikan. Jag har ofta fått frågan vilken som är min favoritfilm. Jag gillar klassiker som Gudfadern. Och så tycker jag om psykologiska dramer, kärlekshistorier, sådant som ligger nära det jag skriver, sällan action eller thrillers.

Dölj faktaruta
Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2022-07-06

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2022 Senioren - När insidan räknas