Janne Schaffer är lyckligt gift med gitarren

I över femtio år har Janne Schaffer varit ett med sin gitarr. I september fyller han 80 och firar med stor jubileumskonsert.

Janne Schaffers steg är snabba och lätta när han kommer till fotostudion på Kungsholmen, nyss hemkommen från Köln där han spelat Abba-låtar för fulla hus som gästartist i Abbamania, en hyllningsturné till Abba. Nästa helg blir det Tyskland igen, fast München. Sen väntar Wien och Prag. Ett späckat program, precis i Jannes smak.
– Ja, jag behöver inte vara så jäkla mycket ledig.

Under pandemin blev det en påtvingad ledighet. Det täppte till hela kulturlivet. Alla jobb försvann som käglor. Men jag hade ett jobb kvar utanför Mellösa sommaren 2020 på ett ställe mitt ute i skogen. När jag stod där och värmde upp dök en man i mörk kostym upp, från Säpo visade det sig. Statsminister Stefan Löfven med fru skulle komma på konserten. Jag snackade med honom efteråt och sa att jag hört att han hade lantställe i närheten. ”Det heter Harpsund, Janne” sa han då, skrattar Janne.

Pandemin är gudskelov över och Janne har fullt på schemat igen. Särskilt i år. Förutom Abbamania-turnén har han nyligen varit med i Stjärnorna på Slottet, han turnerar runt i landet med sin egen föreställning My Music Story där han spelar sina låtar och berättar anekdoter kring dem.
Nyligen spelade han också på Island för första gången i sitt liv och fick ta emot Guldplektrumet av deras kulturminister. En utmärkelse som tilldelas en gitarrist ”som genom sin musik haft ett betydande inflytande på sin samtid”.

Som om inte allt det här vore nog ska Electric Banana Band också ge sig ut på turné igen. I juni kröner de det hela med att uppträda på Gröna Lund. Och den 24 september, när Janne fyller 80, blir det jubileumskonsert på Nya Cirkus i Stockholm.
– Jag har ingen lust att fira nåt egentligen. Men en kompis sa: ”Vad tycker du är roligast då?” Att spela, förstås. ”Ja, men gör det då”, tyckte han! Och nu blir det så. Jag firar min födelsedag med att spela.

Och inte kommer det att ta stopp där. Så länge han står på benen kommer han fortsätta spela. Han är ”lyckligt gift med gitarren sen 1957”, som han brukar säga. Det var då allt började. I en träslöjdssal i Blacke-bergs läroverk. Träslöjd var Jannes favoritämne och läraren Åke Nilsson hade en gitarr på väggen. En sån ville tolvårige Janne också bygga. Åke var tveksam. ”Då måste du ha extra träslöjd. Och du får betala för materialet själv”. Ett år tog det, sen var gitarren klar.
– Sen satt jag hemma på rummet och spelade på den. Köpte en ackordbok och lärde mig på egen hand.

Annars var det klassisk musik som gällde därhemma. Jannes föräldrar Tage och Berit hade träffats på Musikaliska Akademien och försörjde sig båda som musiker. Tage spelade fiol i Stockholms kammarorkester och Berit gav pianolektioner i hemmet. De gjorde allt de kunde för att även sonen skulle uppskatta klassisk musik.
– Jag följde med när pappa spelade i kammarorkestern, jag var alltid omgiven av klassisk musik. Idag kan jag uppskatta den, men jag gjorde inte riktigt det då. Fast jag gillade när mamma satt och spelade Clair de Lune.

Första gången han hörde Heartbreak Hotel med Elvis Presley var det något helt annat. Kunde musik låta så här? ”Han vred min värld ut och in”, skriver Janne i boken Mitt liv som Schaffer.
– Jag hade aldrig hört något liknande. Det gick rakt in i mitt hjärta.
Musiken tog större och större plats i Jannes liv och snart bildade han bandet Teddyboys med ett par kompisar och började spela på ungdomsgårdar. Ju fler spelningar, desto mer sjönk betygen.
– Musiken var en sån drivkraft för mig. Det var det enda jag ville göra. Mina föräldrar blev oroliga förstås, det här var inte vad de hade tänkt sig.
Så oroliga blev de att vid ett tillfälle, mitt under en spelning på en ungdomsgård, stegade pappa Tage in och banade sig fram till Janne och sa: ”Dags att åka hem!” Det var bara att packa ihop.
– Det där hjälpte ju inte direkt. Ju mer förbjudet det blev, desto mer ville jag spela.

Han lyckades ta studenten, även om det blev ett år senare än klasskompisarna. Och han började till och med plugga på universitetet, samhällsvetenskapliga ämnen.
– Mest för att jag inte visste vad jag skulle göra. Men jag spelade ändå gitarr hela tiden, musiken fanns alltid där. 1970 fick jag mitt första riktiga jobb som yrkesmusiker när Björn Skifs frågade om jag ville vara med på inspelningen av hans första skiva.
Han fick snart ett rykte om sig att vara en duktig gitarrist och studioinspelningarna avlöste varandra. I takt med att uppdragen blev fler insåg Janne att han nog kunde försörja sig på det här.

Man har på något vis fått för sig att musik är en hobby.

1971 fick han en förfrågan att vara med och spela in musik till filmen Vill så gärna tro, där Christina Schollin skulle spela huvudrollen mot amerikanske musikern Johnny Nash som också skulle skriva musiken till filmen.
– De hade hyrt en villa i Nockeby i Bromma där vi skulle spela in. Det var fullt i alla rum, men Johnny sa att en till kille skulle komma. En som höll på med helt ny musik. ”Janne, you’ve got to listen to the new music he plays”.
Killen som kom var ingen mindre än Bob Marley, fast ingen visste ännu vem han var. Eftersom alla rummen i villan var upptagna la de en madrass i pannrummet där han fick sova.
– Det var ganska otroligt allting när man ser tillbaka på det, säger Janne och visar bilder i sin mobil där han sitter och spelar gitarr med Bob Marley. Vi spelade in låten Stir it up där i villan. Med Johnny Nash, men året därpå spelade Bob Marley in sin version av den som blev en världshit.

Han har spelat med en lång rad kända musiker. Ofta har det blivit långa samarbeten som sträckt sig över decennier. Som med Abba. 46 av deras 98 låtar har han varit med och spelat in. Det blev mycket häng i deras studio, där även Ted Gärdestads skivor spelades in.
– Teds musik gick också rakt in i hjärtat. Allt spelade in live i studion, inte som nu när man lägger på saker i efterhand. När vi spelade in Abbas låtar fanns inga noter, inga titlar, ingenting. Benny spelade, skrev ner harmonierna och så kunde man lägga till någon fras eller ett intro. Det växte fram där i studion, en väldigt kul process.

Trots det nära och långa samarbetet med Abba var han aldrig ute på turné med dem.
– Jag fick inte ihop det med det privata. De skulle ut på turné 1974 och frågade om jag ville följa med. Men jag hade träffat Ann-Mari och vi hade fått vår son Fredrik året innan. Jag hade redan varit borta en del, det gick inte att jag stack i väg igen. Jag hade köpt en villa i Bromma till oss, som jag fortfarande bor i. Så jag sa att jag jättegärna var med på skivorna men till turnéerna fick de hitta en annan gitarrist.
Jannes första egna skiva, som rätt och slätt hette Janne Schaffer, kom 1973. Den var instrumental och jazzig, inte särskilt kommersiell. Ändå toppade den listorna i sex veckor.
– Det är synd att instrumentalmusiken mer eller mindre försvunnit. Den skapade atmosfär. Att jag kan åka till Köln så här femtio år senare och spela den och det kommer 7 000 personer, det betyder ändå något.

När Jannes nära vän Björn J:son Lindh dog 2013 hölls det tre minneskonserter till hans ära.
– För pengarna vi fick in skapade vi ett stipendium i hans namn. Under tiden fick jag ett mejl från några i Umeå som ville brygga eget öl och kalla det för ”Janne Shuffle”. Jag sa ja, med villkoret att Lasse Åberg skulle göra etiketten och att en del av intäkterna skulle gå till Björns fond. Numera finns en alkoholfri variant där intäkterna går till ett Schaffer-stipendium jag instiftat.
Han tycker att det är oroande hur kulturen monteras ned i Sverige och vill kämpa emot det.
– Man har på något vis fått för sig att musik är en hobby. Men det ligger en väldig massa hårt jobb bakom. På 70-talet var jag med och la upp riktlinjerna för elgitarrprogrammet på Musikhögskolan, det fanns inget sånt.
Janne brukar också vara ute och föreläsa om musik och hälsa med professor Thöres Theorell.
– Thöres gjorde ett experiment med två skolklasser där han lät den ena ha musik, den andra inte. De som fick ha musik lyfte sig i alla ämnen medan de andra stod kvar på samma nivå…

Det är egentligen inget nytt att musik gör gott för hälsan. Men hur är det för Janne själv, det är väl också rätt mycket press och stress?
– Man måste ha ett mentalt fokus. Mina konserter är två och en halv timme långa.
Tre saker krävs för att man ska orka prestera på topp, enligt Janne. Att vara väl förberedd, utsövd och absolut inte bakis. Det där med bakis är knappast något problem för honom eftersom han dricker väldigt sparsamt nu för tiden.
– När jag var med i Stjärnorna på slottet var ett krav att jag ville ha alkoholfritt vid varje måltid.
Egentligen är han emot att vara med på saker enbart på grund av sitt kändisskap. Därför har han tackat nej till Let’s Dance, Fångarna på fortet och Så ska det låta.
– Men hade jag fått frågan om att vara med i Så mycket bättre hade jag tackat ja.
Där är musiken i centrum. Som i Jannes liv.

Röster om Janne

Kerstin Fondberg, vän och kollega:
När jag jobbade på Rikskonserter på 90-talet tog jag kontakt med Janne för att jag ville att han skulle skriva låtar till en barnskiva. Sen startade vi Ted Gärdestad-stipendiet tillsammans och nu har vi Schaffer-stipendiet också. Janne är en fantastisk musiker och estradör och också en mycket god berättare. Och han har ett stort hjärta, han bryr sig om folk och tycker det är viktigt att inspirera unga. Det är en styrka han har. Han har kommit att bli en av mina närmsta vänner.

Lasse ”Trazan” Åberg, vän och kollega:
Min käre vän Jan Schaffer, eller Zebran som jag plägar kalla honom, är musik, musik och musik. Utan honom inget Bananband, utan honom inga kongeniala tonsättningar av mina texter. Tack käre Zebra för din entusiasm!