Olle Carlsson: Vi måste våga  prata om andlighet
Porträtt | Porträtt
Olle Carlsson. Foto: Louise Billgert

Olle Carlsson: Vi måste våga prata om andlighet

Olle Carlsson är prästen som fick människor att vallfärda till kyrkan under sina år i Katarina församling. Men när han ville skapa en större existentiell mötesplats fick det inte plats. Då gick han vidare på egen hand och startade Kontempel.

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2021-05-20

Olle tar emot i Kontempels nya, fina lokaler på Skeppsholmen i Stockholm. Här ska – så snart pandemin tillåter – dörrarna till en existentiell mötesplats, eller ett andligt Friskis & Svettis som Olle också kallar det, öppna upp.
– Vi hann ha två gudstjänster i Skeppsholmskyrkan innan pandemin slog till, säger Olle. Sedan dess har det fått bli digitala möten men vi längtar efter att kunna ta emot alla här.
Han vet att behovet finns. Det har bara gått ett par år sedan han lämnade sin tjänst som präst och kyrkoherde i Katarina församling på Södermalm i Stockholm. Där lyckades han med det som knappast någon annan präst i Sverige gör idag – fylla kyrkan till brädden. Varje söndag.
Hans annorlunda stil där han ”plockar ner” kyrkan till folket och välkomnar precis alla lockar många. Folket har strömmat till hans gudstjänster. Men inom kyrkan har inte alla varit lika nöjda. Får man göra så där som präst? Många har tyckt att han tänjt på gränserna lite väl mycket och han har blivit kallad ”Sveriges bråkigaste präst”.
– Det finns ett stort glapp mellan människors behov av andlighet och kyrkans bemötande. Det är det jag alltid har velat komma åt, säger Olle.
Det är svårt att sätta fingret på vad det egentligen är som Olle gör så annorlunda i sina gudstjänster. Till formen är det en vanlig gudstjänst, med psalmer och nattvardsgång. Men det är något med hur han pratar, tilltalet och vad han säger. Han använder sig av sitt eget liv, berättar om när han läste Bibeln på skoltoaletten eller hur han förtvivlat frågade gud hur det ”kunde bli så här” när han låg inne för avgiftning på sjukhuset. Han kan citera egna favoriter som Bob Dylan, Stefan Sundström eller C G Jung och utifrån det nå fram till livssanningar som går rätt in i hjärtat. Han når fram, och han gör det till många.

Jag hade aldrig funnits till om det inte vore för min mammas starka gudstro.

Egentligen hade Olle en dröm om att skapa ett retreat- och utbildningscenter i Katarina församling. Men motståndet blev för stort och han kände att det var dags för honom att sluta.
– Jag kände mig färdig med kyrkan, dessutom var jag ju i pensionsåldern. Det var ganska trångt och bökigt där hela tiden, även om det framför allt har varit roligt. Fantastiskt roligt, eftersom jag har fått möta så många människor i både glädje och sorg. Men jag har också fått slåss mot de rigida mönstren.
Han tror att det alltid blir så i institutioner och slutna grupper. Att rädslan för förändring sitter inmurat i väggarna.
– I en organisation som kyrkan, som är så väldigt gammal och har god ekonomi, upplevs det som hotfullt när man vill förändra saker. Men det finns ett starkt behov av andlighet i vårt land som vi måste våga bemöta.
Han har alltid varit en annorlunda präst. En sån som sällan går i prästskjorta men har en stark tro innanför bröstkorgen ändå. Den har funnits där sen barnsben.
Olle föddes 1955 och bodde sina första år i Hudiksvall. Föräldrarna var pingstvänner och han hade två äldre systrar. Olle föddes efter flera års försök som ett hett efterlängtat sladdbarn. Hans mamma blev sjuk tidigt i graviditeten och råddes att avsluta den, men valde ändå att fullfölja. ”Jag hade aldrig funnits till om det inte vore för min mammas starka gudstro”, sa Olle i sitt Sommarprat 2008.
Pingstvännerna hade ett starkt fäste i Sverige när Olle växte upp. Det var tältmöten, gudstjänster och söndagsskola. Kyrkan genomsyrade det mesta.
– Det var roligt att få växa upp i en så stark folkrörelse, det fanns en enorm gemenskap. Men samtidigt var det mycket skuld och skam i allting.

Livets viktigaste insikt slog ner i mig där och då – att jag inte kunde skylla på någon annan.

När Olle var åtta gick flyttlasset till Stockholm. Föräldrarnas specerihandel i Hudiksvall drogs med ekonomiska bekymmer och de behövde hitta ny försörjning. Det blev en stor förändring för hela familjen som nu fick tränga ihop sig i en tvåa. Pappa började jobba som vaktmästare i Fenix-kyrkan, en pingstkyrka på Norrmalm.
– Att flytta till Stockholm var nästan som att flytta till månen, eller i alla fall New York! säger Olle och skrattar. Här fanns ju så mycket folk.
Det var slutet av 60-talet och hippierörelsen var stor. För Olle blev det en skarp kontrast mellan det religiösa hemma och festandet och drogtestandet därute.
– Det var inget jag skröt om bland kompisarna direkt, att vi var pingstvänner och att jag gick i kyrkan varje helg. Det höll jag tyst om och eftersom Stockholm var stort gick det att hålla det hemligt. Men det blev lite splittrat. Ena dagen pratar du om att Jesus ska återuppstå, nästa röker du hasch…

Olle Carlsson

Ålder: 65 år.
Bor: Lägenhet på Södermalm i Stockholm, gård i Roslagen.
Familj: Frun Fotini Carlsson, 40. Sju barn (Maria, 41, Viking, 40, Linnea, 37, Charlie, 31, Joanna, 30, Sara, 25, Levi, 6) två bonusbarn, sju barnbarn. Katten Leo och hundvalpen Jango.
Gör: Präst i Kontempel, en existentiell mötesplats inom Svenska Kyrkan. Författare till ett tiotal böcker, den senaste heter Kallad – kamp och kärlek.
Gillar inte: Skitsnack och skvaller. Att man inte kan prata om tro och andlighet i vårt land. Orättvisor.
Läser just nu: The Serendipity mindset av Christian Busch och Bibeln.
Lyssnar på: Grekisk musik, Bob Dylan, spellistor på Spotify.
Drömmer om: Att Fotini och jag ska kunna utveckla vår verksamhet, både här på Kontempel och på gården i Roslagen, till en plats där vi kan leva i frid och harmoni.

Dölj faktaruta

Han kände att han på något sätt ville göra slut med Pingströrelsen, men visste inte hur.
– Någonstans tror jag att mina föräldrar också ville det för sin egen del. Mitt sätt att ta mig därifrån på ett värdigt sätt blev att utbilda mig till präst. Jag tror att det räddade mig. Det hade börjat bli ganska mycket alkohol och droger. Jag såg kompisar dö, men att jag själv inte provade tyngre droger gjorde att jag klarade mig.
Han läste teologi och levde studentliv, träffade sin ungdomskärlek Madeleine och blev pappa vid 24. De fick tre barn i tät följd, men efter sju år sprack äktenskapet. Barnen var 3, 6 och 7 år och de hamnade i vårdnadstvist. Som Olle förlorade.
– Det var smärtsamt, jag kände mig kränkt och arg. Det var inte lätt som pappa att få rätt till sina barn då.
Nyskild och deprimerad fick han en dag ett samtal från en annan präst som ville starta en Minnesota-behandling i Sverige, en metod att bota alkoholism. Det behövdes en präst med på ett hörn där och Olle, som själv drack för mycket och var trött på att vara ”vanlig” präst, nappade på förslaget.
– Visst drack jag för mycket men jag tyckte förstås inte att jag var någon alkoholist. Jag var ung och stark och sprang Midnattsloppet. Alkoholister var väl sådana som satt på bänken i parken.
Alla som skulle jobba med Minnesotamodellen skulle själva genomgå behandlingen för att veta vad det handlade om. För Olle blev det här ett vägskäl i livet.
– Livets viktigaste insikt slog ner i mig där och då – att jag inte kunde skylla på någon annan. Jag slutade skylla skilsmässan på Madeleine och lyckades släppa hatet jag hade i mig. Plötsligt kunde jag sitta vid hennes köksbord igen och prata.

Det blev till en fullständig kris i mitt liv. Jag fick sluta på mitt jobb. Du kan inte hjälpa andra om du själv är nere på botten.

Så småningom fick barnen flytta hem till Olle på heltid när Madeleine ville lufta vingarna lite. Han jobbade heltid på behandlingshemmet och var ensamstående pappa i radhus resten av tiden. Det höll ett tag, men efter en tid började drickandet ta fart igen. Barnen anade oråd. ”Är du full, pappa?” kunde de fråga. Så en julhelg gick han över gränsen, stöp fullständigt och barnen bestämde på egen hand att flytta tillbaka till mamma.
– Det blev till en fullständig kris i mitt liv. Jag fick sluta på mitt jobb. Du kan inte hjälpa andra om du själv är nere på botten. Jag började jobba på Fryshuset som präst och Anders Carlberg där var den första som konfronterade mig med min alkoholism. Men jag visste inte hur jag skulle ta mig ur det.
Till slut fick han lägga in sig på Huddinge sjukhus.
På en avdelning där han själv tidigare varit och föreläst.
– Det var min syster som tog mig dit och det blev början på min nästa resa i livet. Det här var strax före 40 och på min 40-årsdag drack jag inte en droppe. Sedan dess har jag varit nykter.
Det blev ett barn till med en amerikansk kvinna, Jane, som han träffade på en jazzklubb i Chicago. En kärlekshistoria som kanske inte ens var en kärlekshistoria, mest ett resultat av att Olle tyckte att det var svårt att avfärda henne. Men ur det föddes Charlie, en underbar kille som är högt älskad av både sin mamma och pappa.

Sedan blev det två barn till i Olles andra äktenskap, med Marianne. De hade det bra tillsammans, men sedan slog kärleken till en gång till när Olle mötte Fotini för tio år sedan, den kvinna han är gift med idag och som han har sitt yngsta barn Levi tillsammans med.
– Levi är sex år och full av liv. Det är en fantastisk glädje att vara med honom, blandat med lite vemod eftersom jag inte vet hur länge jag får följa honom. Men det är de premisser vi har, jag och Fotini, att jag är 25 år äldre. Det är inget vi direkt pratar om, men vi är medvetna om det.
Allting som Olle lärt sig genom sina kriser och genom kampen mot alkoholismen har hjälpt honom i yrket som präst. Han om någon kan möta de som krisar, de som inte vet vad de ska ta sig till i livet. Och det är många av dem som strömmat till Olles gudstjänster. Men inte bara, det finns många kända personer från såväl kultur- som näringslivet i hans nätverk också. Många vill också stötta honom i det han gör, det är till exempel en Wallenbergstiftelse som betalar hyran för Kontempels lokaler.
– Jag tror verkligen på det här att alla människor behöver ett sammanhang. I vår kultur har normen blivit att var och en är sin egen lyckas smed, men det är helt uppåt väggarna. Vi måste alla få ingå i en gemenskap.

RÖSTER OM OLLE CARLSSON

Fotini Carlsson, 40, fru:
”Olle är den finaste och roligaste jag mött. Han kan konsten att möta människor i den djupaste kris och samtidigt utklassa de flesta ståuppkomiker. Han vågar uttrycka och dela både glädje och sorg, styrka och svaghet, andlighet och vetenskap, tro och tvivel. Han är också envis som en oxe och en kärleksfull men bestämd hönspappa till sina många barn, bonusbarn och barnbarn.”

Per Henriksson, 68, terapeut och vän:
”Jag började gå i Allhelgonakyrkan för tjugo år sedan och vi blev vänner nästan omedelbart. Olle är otroligt kreativ, driftig och varmhjärtad. Han både får idéer och kan genomföra dem, han är en riktig visionär. Det allra bästa med Olle är att han tar de utsattas och marginaliserades perspektiv. Alla är välkomna till honom.”

Dölj faktaruta
Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2021-05-20
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.
#9
senioren-nr-9
Ur senaste Senioren
  • Porträtt: Kjell Bergqvist står upp för sig själv- och andra
  • Många vägar till nya vänner
  • Kommunen svek -SPF Seniorerna ryckte ut

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2015 Senioren - När insidan räknas