Den östra delen av Leshoto känns extremt fattig. Till och med fåren ser pinniga och smala ut. Det har inte regnat eller snöat på ett år och det är knastertorrt. Vi frågar oss hur man överhuvud taget kan överleva. Att det verkligen går att odla och föda upp kreatur. En fåraherde som ber om mat får mörkt bröd och salami. Det såg ut som han inte ätit på väldigt länge. Vi läser dessutom i vår relativt nya guidebok att 25% av befolkningen har Sida eller HIV.
När vi passerar genom någon av de små byarna kommer byns barn ut och vill ha en slant. Ibland känns det lite aggressivt när vi inte skänker dem något. En gång prickar en av pojkarna bilen med en sten. Men oftast går det lugnare till väga. Vi skänker bort ett trettiotal pennor i en av byarna. Ett mycket begärligt byte som samlar halva byn runt bilen.
Vi passerar förbi en stor skogsbrand med lågor som slår över vägen. Känns otäckt men vi är tre bilar som diskuterar och tar beslutet att snabbt köra förbi eldhärden.
Dagen avslutas med picknick och övernattning i vårt taktält på 2400 meter. Grå råbocksantiloper hoppar vackert förbi vår bostad på morgonen. Antiloperna ser ut som rådjur med kort tuffsig kaninsvans. Efter många och långa mil uppe på hög höjd kommer vi till slut ner på behändiga 1000 meter. Den sista delen av Leshoto, där bland annat huvudstaden Maseru ligger ser ”mer normal ut”. Åkrar, fyrkantiga hus och alldeles för många bilar. Vi lämnar Leshoto med blandade känslor. Mycket exotiskt men alldeles för fattigt och lite aggresivt.
