Hösten 1965 inträffade ett dramatiskt ras i Stockholm. Två unga män blev instängda fyrtio meter under jorden. Räddningsaktionen direktsändes i tv, alla följde händelseförloppet. Seniorens Annika Hagström var en av journalisterna på plats. Nu, ett halvt sekel senare träffas hon och två av huvudpersonerna igen.
Direkt när Ann-Christin Eklund öppnar dörren hemma i Norrköping och får syn på Annika Hagström kommer tårarna. ”Som om en byrålåda öppnats”, beskriver hon det själv lite senare.
I den byrålådan finns massor av minnen. Och känslor. Från de där hemska dygnen för snart 57 år sedan när hennes Kjelle var instängd i en tunnel 42 meter under marken i fyra och ett halvt dygn.
Det kallades allmänt för ”Tunnelraset”. Alla tidningar skrev om det och tv direktsände till och med från Skanstull i Stockholm där det hände. Dramat pågick från sent på kvällen den 9 november till förmiddagen den 14 november då man till slut fick upp männen.
En bergvägg nere i tunneln där Kjell Nilsson (numera Tudare) och hans kollega Sören Jansson höll på att förbereda morgondagens sprängningar rasade och stora mängder vatten och slam forsade in i tunneln.
– Vi tänkte att det här kanske inte slutar bra, säger Kjell. Men jag kände ändå ingen panik. Vi sjöng och pratade och försökte hålla modet uppe. Jag sov en hel del på en vagn vi hade med oss. Sören sov inte mycket. Han gick runt och skrapade loss grus och småsten från bergväggarna, han kom inte till ro.
Ann-Christin, eller Anki som hon kallas, var bara 19 år när det här hände. Hon hade nyss flyttat ihop med den sju år äldre Kjelle i en liten etta med fotogenelement på Gotlandsgatan. De var väldigt förälskade och när Kjelle motvilligt gick till jobbet den där kvällen sa Anki att hon skulle värma hans pyjamas tills han kom tillbaka.
Men när hon vaknade tidigt nästa morgon var hans sänghalva fortfarande tom. Hon blev orolig och ringde till arbetsledaren vid tunnelbygget. Då fick hon veta att Kjell och Sören var fast långt därnere i tunneln.
– Men de lever väl? minns jag att jag sa. Och han svarade: ”Det vet vi inte”. När jag lagt på visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Så jag ringde igen och sa att ”ni får komma och hämta mig, jag vet inte vad jag ska göra”.
Utanför fönstret såg hon att ett gäng journalister och fotografer hade samlats nere på gatan. En polisbil körde upp och två vänliga poliser kom upp för att ta med sig henne till olycksplatsen.
– De var så snälla. Jag kommer ihåg att de frågade hur länge vi varit förlovade. De småpratade med mig och vi satt kvar i bilen ett tag när vi kom fram. Jag fick veta om allt som pågick, hur de skulle försöka borra ett hål ner till killarna och se om det gick att få kontakt med dem.
Mediepådraget var som sagt enormt under de här dagarna. En av de utsända reportrarna var Annika Hagström från Expressen, 23 år gammal och nybakad journalist. Hon kom närmare Anki än någon av de andra reportrarna under de här dygnen och blev lite som en storasyster för Anki och sov med henne i en byggbarack där det fanns ett par sängar.
– Du var ju inte som de andra. Du ställde inte en massa frågor. Du bara fanns där och blev den jag fick tröst och stöd av. Jag hade ju ingen annan där. Ingen från min familj kom upp till Stockholm, säger Anki.
Vad pratade de om under den här fasansfulla väntan på att dramat skulle upplösas?
– Om allt. Om livet, om Kjelle, om allt. Kommer du ihåg när jag skulle hoppa ner från sängen och glömde att jag hade en snäv kjol på mig och rasade med ett brak? ”Vad gör du!?” sa du då, minns Anki och skrattar.
För de låg med kläderna på. Beredda att snabbt ta sig ut om det skulle hända något. Anki stod ofta ute vid schaktet fast folk försökte få henne att gå därifrån.
– Men jag ville vara där Kjelle var. Jag ville se om det skulle komma upp någon sko eller handske eller något.
Efter ett och ett halvt dygn hade man lyckats borra ett smalt hål hela vägen ner till Kjell och Sören. Man skickade ner en mikrofon och snart hördes Kjells röst därnere! ”Både Sören och jag är schyssta, skicka ner lite käk! Och hälsa Ann-Christin och Ingrid!” Ingrid var Sörens fru.
Snart fick Ann-Christin också prata med Kjell genom det långa hålet. Tid och rum stod stilla. Att det var full bevakning runt henne och att hela Sverige lyssnade var inget som fanns i hennes tankar då.
”Åh, Kjelle, jag är så lycklig! Åh, gullunge! Vi gifter oss, Kjelle!”
”Ja, det gör vi. Och vi ska ha barn när jag kommer upp!” svarade Kjelle lika lycklig där nerifrån.
”Ja, tvillingar!” skrattade Anki.
”Minst!” svarade Kjelle nerifrån djupet.
Journalisterna jublade. Allting blev serverat för dem. Anki blev ”gullungen” med hela svenska folket.
När Kjell och Sören till slut kom upp dokumenterades allt av media på plats. Kramarna, kyssarna – och inte minst tårarna.
Kjell och Sören kördes i väg i ambulanser till Södersjukhuset där de fick ligga en vecka på observation. Båda två hade klarat sig utan men. Ann-Christin var förstås med på sjukhuset. Inte en sekund ville hon vara ifrån sin Kjell och det ville inte han heller.
Någonstans i all dramatik och uppståndelse när de fyra dygnen till slut var över kom Annika och Anki ifrån varandra. Och de har inte hörts sedan dess. Men många gånger har Anki tänkt att hon egentligen skulle vilja tacka Annika för vad hon gjorde för henne. Att hon fanns där som stöd och att hon blev som en vän.
– Jag har frågat journalister som hört av sig under åren när det är någon årsdag eller något annat, om de möjligen känner Annika Hagström. Men det har inte gett något resultat – förrän nu, säger hon och skrattar.
Bara några månader efter dramat gifte sig Anki och Kjell, i januari 1966. Men fyra år senare ville Anki skiljas. Hon kände sig pressad, bland annat av all uppmärksamhet de fått som inte enbart var positiv.
– Det var så mycket konstiga kommentarer, särskilt om mig. Att jag hade en ful virkad mössa, att jag var syndig som levde med Kjell utan att vara gift. Ja, det var det ena efter det andra. Det var jobbigt för mig. Jag var inte beredd på det. Jag var så ung också och ville så mycket i livet.
Kjell blev ledsen, men de gick skilda vägar och fick så småningom barn på varsitt håll. Kjell en dotter, Anki en son. Åren gick och när Anki blev änka 2011 tog hon mod till sig och ringde Kjell. Hon hade fortfarande en del saker som var hans, bland annat ett inramat foto på när han blivit ingenjör. Sådant som Ankis mamma sa att man absolut inte fick slänga.
– När han svarade i telefon var det precis samma röst som då! Det var en konstig känsla, säger Anki.
Kjells svar när han får frågan om vad han kände när Anki ringde igen efter 42 år var: ”Jag visste ju att jag gillade Anki.”
2013 gifte de om sig och för andra gången i livet är de nu man och hustru. På vardagsrumsväggen i deras hemtrevliga radhus sitter tre inramade bilder på dem. Ett när de gifte sig 1966, ett när de hade återförenats och var på kryssning för drygt tio år sedan och ett när de gifte om sig. Cirklarna sluts.
Och idag när Annika Hagström kom på besök slöts ännu en cirkel. Anki fick krama och tacka henne. Som hon velat göra så länge.
Annika Hagström: Mitt första stora jobb
Tunnelraset var ett av mina första stora jobb som reporter. Och nu fick jag äntligen träffa henne igen, Anki, som jag kom att dela sovplats med under de långa nätterna när räddningsarbetet pågick. Vi kände igen varandra direkt efter alla dessa år. Det var ingen tvekan!
Samtalet flyter som en bäck om våren, minne efter minne vaknar till liv och jag förflyttas tillbaka till de där dramatiska dagarna i november 1965. Jag minns glädjen och lättnaden när man till slut lyckades få kontakt med Kjelle nere i tunneln.
Saklig och opartisk var något man lärde sig på journalistutbildningen. Är det sakligt och opartiskt att krypa ner i samma sovkabyss som den man ska intervjua nästa morgon? Jag vet inte, men det blev så, helt naturligt.
– Jag minns kvällen då du satte papiljotter i håret, säger jag. Jag tror du hade fått ett tips om att morgonen därpå var det dags för ett försök att få upp dem ur tunneln.
Anki ler. Så var det nog.
Jag minns också hur jag kontinuerligt lämnade mina berättelser till Expressen. Reportagebilen stod parkerad nära tunnelschaktet och hade en stor vit telefon inmonterad i framsätet. Genom den kunde man få kontakt med redaktionen där en redaktör satt och tog emot stoff till den berättelse han sen skrev ihop. Om jag minns rätt var det Lasse Widding som tog emot min berättelse om Ankis papiljotter. Han tyckte att det var en bra detalj.
– Men Kjelle, du lät så kaxig när man hörde dig nerifrån tunneln. Var du aldrig rädd? frågar jag.
– Neej, jag försökte sova ganska mycket, jag var inte rädd. Men Sören sov aldrig.
Han skrattar lite. Anki fyller i när han tystnar. De verkar ha hittat sina roller så här dags i livet. De skrattar som ett tonårspar tillsammans och verkar så samspelta.
På tåget tillbaka till Stockholm försöker jag förstå vad jag just varit med om. En tidsresa. Och ett väldigt fint möte.
Annika Hagström
