Jag är inte ensam. Det finns barn, barnbarn, en hund och en trädgård. Oändligt med böcker att läsa och musik att lyssna på. Bröd att baka. Skog och sjö inte långt bort.
Men det känns som att vandra med en sten i skon. En påminnelse om det korta livet.
Finns det någon som vill dela tankar om detta?